Karl XIII av Holstein-Gottorp

Karl XIII var sextio år och sjuklig när han efterträdde brorsonen Gustav IV Adolf på den svenska tronen 1809. För eftervärlden har den vankelmodige Karl XIII främst blivit känd som en hängiven frimurare. Karl blev tidigt modern, Lovisa Ulrikas, strykpojke - hon lär redan efter sonens födelse 1748 ha yttrat "att dumheten syntes på honom". Hon vände sin moderskärlek mot den två år äldre, begåvade och livlige kronprinsen Gustav, och mot den yngste sonen Fredrik Adolf. Karls uppväxt präglades också av återkommande bråk med den svartsjuke och kaxige Gustav. Däremot var Karl sin pappas favorit. Allra bäst trivdes dock den unge prinsen med sina kamrater. Karl blev också en kvinnotjusare som levde för nöjen och intressen. Han levde ett liv fyllt med penningtrassel och kärleksintriger och drogs tidigt till mysticismen.

Att Karl inte var en särskilt viljestark människa framgick tydligt när han skulle leda den förmyndarregering som tillsattes efter Gustav III:s död. Den verklige ledaren för regeringen blev politikern Gustav Adolf Reuterholm. Och Karl var snabb att dra sig tillbaka till sina nöjen efter Gustav IV Adolfs trontillträde.

När Gustav IV Adolf avsattes 1809 var goda råd dyra för kuppmakarna. Man var tvungen att ge den nya regeringen någon sorts kunglig legitimitet, men ville för allt i världen inte välja den avsatte kungens son. Valet föll på den något ålderstigne Karl och som tur var ställde han upp.
Karl XIII:s kungamakt var dock aldrig mer än en ren formalitet. Men eftersom han var barnlös måste tronföljdsfrågan lösas och genom detta fick Karl åter en viktig formell roll, han skulle adoptera den nye kronprinsen.

Karl XIII hade alltid varit svag och lättledd; på höstan 1809 drabbades han dessutom av slaganfall och var under resten av sin regering inte någon maktfaktor att räkna med. Desto viktigare var frågan om tronföljden, eftersom kungen var barnlös och de styrande "1809 års män" fruktade att den avsatte Gustav IV Adolfs son skulle bli aktuell som kronprins - det fanns de som önskade detta. Statsrådet hade inte heller den sammanhållning som fordrades för att kunna föra en stark och konsekvent politik.

Med en förhoppning om att därigenom få en snabb fred valde riksdagen i juli 1809 den danske prinsen Kristian August av Augustenborg till kronprins; denne vägrade emellertid att motta valet innan kriget var slut och stannade kvar i Norge, där han var överbefälhavare.

I början av 1810 anlände äntligen den nyvalde kronprinsen till Sverige. Han antog namnet Karl August och adopterades av Karl XIII; de båda trivdes väl i varandras sällskap och den nye tronföljare blev snabbt populär.

Karl August var på många sätt en sympatisk person - vänlig, givmild och rättfram - och hans ringa intresse för hovliv och nöjen beklagades kanske av somliga, men sågs som en fördel i det fattiga Sverige. Karl August var uppenbarligen klen, led av magplågor och svindel, hade en högröd ansiktsfärg; trots det var han ganska måttlig i mat och dryck, vägrade att rätta sig efter läkaren ordinationer och hade blivit alltför fetlagt. Under en manöver på Kvidinge hed i Skåne i slutet av maj 1810 drabbades han av slaganfall och föll av hästen; en halvtimme senare var han död.

Det var nu en öppen fråga vem som skulle föreslås till tronföljare. Flera namn förekom bl.a. Fredrik Kristian av Augustenborg svåger till den danske kungen Fredrik VI.

Men det tog en överraskande vändning när löjtnant Carl Otto Mörner, som kommit till Paris i egenskap av regeringskurir, var övertygad om vad Sverige behövde var en fransk marskalk - efter att ha fått en viss Jean Baptiste Bernadotte rekommenderad. När Mörner kom hem blev han onådigt mottagen - han hade ju inte uppdrag från regeringen- och fick inte ens deltaga i riksdagen.

Men tanken var väckt och nu hände saker i Paris. Bernadotte hade efter viss tvekan accepterat tanken att bli kronprins av Sverige och vände sig till Napoleon. Denne, vars bror var gift med marskalkens syster och som en gång varit förlovad med Désirée Clary, numera gift Bernadotte, hade - delvis av familjeskäl - gynnat den duglige militären, men misstrodde honom sedan gammalt. Sedan kejsaren försökt övertala sin styvson Eugéne de Beauharnais att i stället mottaga erbjudandet, men mötts av en bestämd vägran, gav han Bernadotte sitt medgivande.

I Sverige hade regeringen just beslutat sig för att föreslå riksdagen att välja hertigen av Augustenborg, trots att Fredrik VI förbjudit denne att kandidera. Två dagar senare anlände en fransk agent vid namn Fournier, medföljande muntliga hälsningar från Bernadotte och porträtt av dennes maka och ende son. Eftersom Fournier pass var undertecknat av den franske utrikesministern trodde man, att han hade Napoleons uppdrag. Regeringen ändrade nu uppfattning och föreslog Bernadotte till kronprins; den 21 augusti 1810 valdes denne under jubel till kronprins, en häpnadsväckande händelse i vår historia.

Bernadotte anlände den 20 oktober 1810 till Sverige; dagen innan hade han i Helsingör övergått till den protestantiska tron "enligt länge närd övertygelse" eller snarare av nödtvång, eftersom grundlagen krävde detta. Den 2 november ankom han, svårt förkyld till Stockholm och mottogs av den åldrade Karl XIII, som - i likhet med drottning Charlotta - omedelbart föll för hans charm. Kort därpå adopterades han av kungen och antog namnet Karl Johan.

Kronprinsen övertog omedelbart det verkliga regeringsansvaret och deltog, när han var i Sverige, i alla konseljer. Han uppträdde alltid vördnadsfullt mot sin slagrörde adoptivfar och vann hans tillgivenhet och förtroende. Kungen somnade ofta under regeringssammanträderna och hade sällan några invändningar mot de beslut som fattades i hans namn.

En anekdot från en konselj kan vara värd att återge: En person hade i berusat tillstånd ropat, att han "sket i Kungliga Majestät och dess förordningar". En övernitisk tjänsteman hade anmält den berusade för majestätsförbrytelse och ett så allvarligt brott måste tas upp av regeringen. Den föredragande blev ganska långrandig, trots att det rörde sig om ett struntärende, och till sist dunkade kungen i bordet och ropade: "Tyst tyst, jag skiter i karlen tillbaka, och så vill jag inte höra talas om saken mera." Den kungliga benådningen utfärdades omedelbart.

Karl XIII:s valspråk: "Folkets väl min högsta lag".