Lovisa (Luise) Ulrika av Preussen
Drottning i Sverige 1751-1771. Blev 61 år.
Lovisa Ulrika av Preussen 1720-1782, porträttet, målat av Alexander Roslin 1775, finns på Nationalmuseum.
Copyright: Engstrand 2008.
Far:
Mor:
Född:
1720-07-24 Tyskland, Berlin.
Död:
1782-07-16 Sånga, Svartsjö slott, Uppland. [1]
Begravd:
1782-07-31. [2]
Äktenskap med Adolf Fredrik av >> Holstein-Gottorp (1710 - 1771)
Vigsel:
1744-07-17 Tyskland, Berlin.
Barn:
Noteringar
Lovisa Ulrika, 1720-1782, drottning av Sverige, syster till Fredrik den store av Preussen, 1744 gift med blivande kung Adolf Fredrik.
Liksom sin bror var Lovisa Ulrika genomträngd av det franska upplysningstänkandet. Hon var begåvad och spirituell och gav det svenska kulturlivet viktiga impulser, bl.a. stiftade hon efter franskt mönster Vitterhetsakademien 1753. Men hon var också härsklysten, van som hon var vid det preussiska enväldet, och tog genast kommandot över sin obetydlige make. Hattarna hade förespeglat tronföljarparet ökad makt, men löftet sveks efter trontillträdet. Lovisa Ulrika blev nu själen i det s k hovpartiet och hon var den drivande kraften bakom försöket till statskupp 1756 för att vidga kungamakten, men det var synnerligen inkompetent iscensatt och misslyckandet ledde till svåra förödmjukelser för de bägge makarna; de blev bl.a. offentligen uppläxade av ständerna och rådet.
Förhållandet till sonen Gustav III präglades av avund och bitterhet; att Lovisa Ulrika öppet gav spridning åt ryktena om Gustav (IV) Adolfs illegitima börd ledde till en oundviklig brytning.
Sina sista år tillbringade änkedrottningen förgrämd på Fredrikshovs och Svartsjö slott. Ett slags försoning mellan henne och Gustav III kom ändå till stånd kort före hennes död.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lovisa Ulrika av Preussen
Hon startade Vitterhetsakademien, lät bygga Drottningholmsteatern och var beskyddare åt en mängd av dåtidens kändisar som Hedvig Charlotta Nordenflycht och Carl von Linné. Nog borde Lovisa Ulrika vara lika namnkunnig som sin son ”Teaterkungen”.
De svenska drottningarna tillhör inte längre allmänbildningen – flertalet har aldrig gjort det, inte ens om de satt markanta avtryck i vår historia. Den enda av våra tidigare kvinnliga regenter som är någorlunda bekant för det stora flertalet torde vara drottning Kristina (1626–1689) trots att hon abdikerade och flyttade utomlands.
Lovisa Ulrika (1720–1782) är en av dessa orättvist bortglömda, medan i synnerhet en av hennes fyra barn – Gustav III – ägnats stort fokus. Lovisa Ulrika var gift med kung Adolf Fredrik, och under sin livstid var hon lika beundrad som hon var kontroversiell. Ingen som hade kontakt med henne undgick att påverkas. Under makens regeringstid på Stockholms slott – som hon var den första drottning att bebo efter den stora ombyggnaden – var hon den starka parten i kungafamiljen, något som gick särskilt ut över sonen Gustav. De drog inte jämnt, och antagonismen växte med åren. Idag skulle vi säga att Gustav ärvde moderns ambitioner och stundom hårdnackade sätt, medan fadern Adolf Fredrik var en följsam person som sällan råkade i allvarliga familjekonflikter.
Vad som framför allt irriterade Lovisa Ulrika var den svenska konstitutionen. Frihetstidens statsskick, som hade införts efter Karl XII:s död 1718, gav i princip all makt till ståndsriksdagen och endast marginellt inflytande till monarken och dennes gemål. Annat var det i drottningens gamla hemland Preussen, där Lovisa Ulrikas krigiske bror Fredrik II härskade enväldigt. För drottningen blev det ett politiskt huvudmål att vrida klockan rätt, men planerna led ständiga skeppsbrott på verklighetens klippor. När hon sökte genomföra en kupp – bland annat framprovocerad av att riksrådet börjat använda en namnstämpel istället för att låta kungen underteckna dokument – blev resultatet ett fiasko. Huruvida hennes make var med på noterna är faktiskt okänt, men ingen historiker betvivlar drottningens inblandning. Konspirationen avslöjades i juni 1756, och de ledande kuppmakarna, däribland greve Eric Brahe, avrättades. Lovisa Ulrika fick sitta kvar i orubbat bo, men hon aktade sig för nya sammansvärjningar.
På kulturens fält hade hon desto större framgång. I vår kulturpolitiska historia är Lovisa Ulrika en av de verkligt stora, kanske den allra största, om vi tar hänsyn till de begränsade resurser som stod henne och det dåtida svenska riket till buds. Framför allt satsade Lovisa Ulrika på det egna närområdet, där hon kunde överse arbetet och göra mest energiska insatser. Tillsammans med Carl Hårleman tog hon initiativ till att förvandla Drottningholms slott till den Unesco-skyddade 1700-talsdröm slottet är idag. Hon lät till och med bygga ett litet brukssamhälle med sidenväveri i anslutning till slottet. Det var också Lovisa Ulrika som år 1754 lät bygga Drottningholmsteatern, som efter 1762 års eldhärjning återuppfördes och ännu är i bruk. Anläggningen räknas som en av världens bäst bevarade 1700-talsteatrar, komplett med ett välbevarat maskineri för snabba dekorväxlingar, rörliga vågor, vindeffekter och falluckor. Hon skapade också en imponerande mineral- och växtsamling, som placerades i en naturaliekammare på slottet – ordnad av Carl von Linné och inredd av Jean Eric Rehn. Även det närbelägna Kina slott tillkom på hennes tid. Just på denna punkt rådde inga motsättningar mellan mor och son: Gustav III inspirerades storligen av moderns kulturgärning.
Ett annat bestående resultat av Lovisa Ulrikas verksamhet är Vitterhetsakademien, som hon grundade 1753. Utöver detta var drottningen en generös mecenat för konstnärer och författare. Hedvig Charlotta Nordenflycht, författaren som anses vara vår första feminist, fick således en stående pension på 600 koppardaler av drottningen. Arkitekten Jean Eric Rehn, hovmålaren Johan Pasch och andra begåvningar fick stipendier för studieresor.
Ett av Lovisa Ulrikas tvivelaktiga tilltag var hur hon gjorde en slav från Västindien till sin personliga hobby och kulturexperiment. Pojkens formella namn, efter att han förts till Europa, var Adolph Ludvig Gustaf Fredric Albert Couschi. I Lovisa Ulrikas ögon var pojken ett naturbarn, obesmittad av civilisationens fördärvligheter och lockelser. Alltså fick pojken göra som han ville utan att riskera reprimander, och hans otaliga hyss gav honom smeknamnet Badin, franska för ”joker” och ”spjuver”. Experimentet ”misslyckades” dock, eftersom Badin anpassade sig till den svenska överklassens vanor och i sinom tid anställdes som tjänare vid hovet. Han förblev Lovisa Ulrikas kammarlakej, och enligt vissa bedömare hennes bäste vän, ända till hennes död 1782.
(Krönika av professor Dick Harrison i Svenska Dagbladet 24 maj 2020.)