Beata Charlotte Eckerman

Skådespelerska, operasångerska, ålskarinna till hertig Karl, verksam som spion. Blev 30 år.

Sambo med Karl XIII av Holstein-Gottorp (1748 - 1818)

Noteringar

Beata Charlotte Eckerman (1759-1790)

Beata Charlottes föräldrar var borgmästaren i Norrköping, Bengt Edvard Eckerman och dennes maka Catharina Ahlgren, kammarfru hos änkedrottning Lovisa Ulrika. De var ägare till Blästads gård strax söder om Linköping. Bengt Edvard var son till handlare Lorentz Lindahl d ä och Anna Olofsdotter Norberg. Catharina var dotter till tillika handlaren i Norrköping, Lorentz Lindahl d y och Catharina Ahlgren, bördig från Ljung socken och dotter till häradshövding Anders Ahlgren och Laurentia Juliana Ljungfelt.

Charlotte kom således till världen med goda förutsättningar. Tillsammans med sitt lätta sinne och en viss koppling till hovet skulle hon komma att nå socialt oanade höjder. Dessförinnan, i en tid då det sällan skedde, skilde sig hennes föräldrar. Den direkta orsaken till skilsmässan var otrohet.

Protokollet från Stockholms norra förstads östra kämnärsrätt den 12 april 1768 låter bland annat meddela att; ”Qvinnspersonen Brita Andersdotter bekiänt det hon med lieutnanten, ädel och manhaftig herr Bengt Edvard Ekerman, kiötsligt umgänge plägat, hvaraf hon blifvit rådd och den 3 Martii nästlidne år, ett oägta piltebarn framfödt, men hon icke vetat, att herr lieunanten varit gift, förrän sedan hon lägersmål med honom föröfvat”.

Vidare i protokollet meddelar den försmådda hustrun att; ”...och hans fru icka kan förlåta denna hans begågne otrohet i ägtenskapet”.

Inte heller den bedragna modern tycks genom de få nedslagen om hennes personlighet som finns tillgängliga varit av inställsam art. Hon umgicks bland andra kvinnosakskvinnor med den ryktbare Hedvig Charlotta Nordenflycht och skrev själv ömma tidsbilder under psedonymen Adelaide. Tillsammans med moderns frispråkighet kan adderas att en av flickornas morbröder blev under tumult hängd i Hamburg och en annan dömd för dråp.

Flickornas föräldrar gifte var för sig snart om sig, men den unga Charlotte kom inte överens med sin styvmor jungfrun Maria Charlotta Lindahl, åtta år äldre än hon själv. Charlotte lämnade därför hemmet för ett liv i Stockholms virvlande nöjesliv. I de gustavianska hovkretsarna rådde vid tiden aldrig någon brist på förströelser och nöjen. Med tiden följde hennes yngre syster i spåren och de blev snart mamseller av den bättre sorten. Genom Charlottes utstrålning hade hon redan som 16-åring beträtt teaterbanan. I ärlighetens namn tycks hennes värv inom teatern främst hängt samman med hennes ovanliga skönhet. En uppteckning beskriver att hon ha försökts sig vid baletten men där befunnits oduglig och övergått till kören, ehuru hennes sångröst var minimal. Kung Gustaf III gav henne ändå huvudrollen i pjäsen ”Birger Jarl”. Mot alla odds blev hennes rolltolkning en succé och hon vann anställning vid kungliga teatern.

Charlotte Eckerman var nu välkänd i Stockholm för sin rolltolkning men inte minst för sitt yttre och lättsinne. Snart blev hon mätress åt inte mindre än kungens yngre bror hertig Karl. Trots de vid tiden så upplösta normerna vid hovet väckte romansen ogillande gentemot prinsens populära gemål. När prins Karl utsågs till stormästare i frimurarordern, tog han det på så stort allvar och ansåg sig vara skyldig ett mer föredömigt liv, till den grad att han bröt förbindelsen med sin älskade mätress.

Charlotte hade dock i samband med parets umgänge skaffat sig ett skriftligt kontrakt att i årlig pension erhålla 10 000 daler kopparmynt om hertigen bröt deras utmanande kärleksrelation. Snart nog började hertigen att vackla i sin nyvunna och rättrådiga roll, och paret var åter i umgänge. År 1781 födde Charlotte Eckerman ett flickebarn som dog strax efter födseln. Fadern var av allt att döma kungens bror, hertig Karl.

Charlotte Eckerman blev alltmer en belastning för Gustaf III. Så till den grad att han inte bara strök henne ur operan, utan även ville se henne inspärrad på spinnhus för livstid. Ett parallellt skäl var en anklagelse riktat mot henne att hon vid ett tillfälle bejakat den vid tiden allmänna uppfattningen i Stockholm att stallmästaren Adolf Fredrik Munck var den egentlige fadern till konungaparets förstfödde. Konungen krävde att Charlotte skulle fängslas. Hon slapp emellertid undan efter att kungens rådgivare förmått honom att rikta sina anklagelser mot större mål.

Mamsell Eckerman blev dock landsförvisad och målet för resan blev Paris. Hon tillbringade sedan några år utomlands under namnet Madame Ahlgren. Hon ska ha varit lyxprostituerad i Paris, där hon ofta hade svenska turister som kunder. År 1784 mötte och försonades hon med Gustav III under dennes statsbesök i Paris, ett möte som arrangerats av Gustaf Mauritz Armfelt. Hon fick då tillstånd att återvända till Sverige. Efter en tid i Italien återvände hon till Sverige.

Sommaren 1786 var mamsell Eckerman åter i Stockholm. Hennes tid utomlands hade styrkt hennes värde för riket och kungahuset erbjöd henne 666 riksdaler årligen av polismedel under titeln "espionera ministrana". Den unga aktrisen hade sålunda blivit betald spion. Ett av hennes uppdrag för färdeneslandet var att på alla hennes vis förmå den ryske diplomaten furst Andreij Razumoskij att inte fortsatt underblåsa fredssträvan i landet. Detta var i tid då Gustaf III öppet planerade anfall mot Ryssland.

Den 16 januari 1790 meddelades att mamsell Beata Charlotta Eckerman plötsligt avlidit, endast 31 år gammal. Det noterades vid tiden att hon vid slutet av sin levnad varit mätress hos den holländske ministern van der Borck.

I sammanhanget meddelades att hon blivit magnitiserad ihjäl av professor Sparrman. Uttalandet hade verklig grund. Charlotte var personlig vän med linnélärljungen Sparrman från hennes tid i Paris och denne rekommenderade denna nya teknik. Huruvida hon avled i följderna av magnetisered behandling är synnerligen oklart. Tidigare uppgift är motstridig. I Klara församlings dödbok anges hon dött den 29 januari. Hon begravdes under alla omständigheter på Klara kyrkogård.

Charlottas lillasyster Julie framlevde sitt liv likt sin syster men på ett mer blygsamt plan. Hon blev tidigt älskarinna till överståthållaren Carl Sparre. Den åldrige änkemannen hade henne boende hos sig, men lät efter egna giftemålsplaner, av ekonomiska skäl, placera henne på lagom avstånd. Sparres lösning blev att låta henne gifta sig med den kungliga sektern Nils Björckegren och vidare få denne att bli utsedd till borgmästare i Linköping. Trots arrangemanget blev äktenskapet lyckligt men barnlöst. Och även Julie fick ett kort liv. Hon avled vid 35 års ålder 1796.

Text: Leif Wallentinsson, Östergötlands museum
Källa: Bl a Jan Eckermann, Systrarna Charlotte och Julie, Några gustavianska levnadsöden på gott och ont. (Linköping 2016)

---------------------------------------------------------------------------------

Mätressen
av Axel von Fersen (den äldre)

"Konungen närde ett oförsonligt hat till mamsell Eckerman, emedan hon var mycket gladlynt och hade gott huvud och emedan hon gycklat över tidens seder och bruk samt ej beundrade konungen.

Hans maj:t trodde nu det rätta ögonblicket vara inne att hämna sig på henne, emedan hon hade ingen protektion av hans bror att påräkna. Hon blev på h. maj:ts befallning utstruken på listan å operans körpersonal, därifrån hon hade en liten pension; hon fick befallning att lämna Drottningholm och aldrig mer dit återvända. Men detta straff var ändå ej tillräckligt för konungens dåliga lynne mot denna kvinna, ehuru det syntes som likgiltighet över hennes föraktliga tillstånd hade varit nog, emedan det ej passade den kungliga värdigheten att kompromettera sig för en mätress.

Emellertid befallde konungen överståthållaren i Stockholm friherre Sparre, att låta inspärra henne på spinnhuset, eller ock i något annat fängelse, för livstid. Överståthållaren begav sig till Drottningholm för att taga kännedom om hela denna sak. Konungen sade honom, att det vore mer än en anledning att låta inspärra henne; ty för det första hade hon brottsliga utlåtelser rörande kronprinsens födelse; för det andra hade hon fött ett flickebarn till världen, som hon bringat om livet.

Frih. Sparre förhörde kungens page, De Besche, och mamsell Eckerman, vilken senare fullkomligt rättfärdigade sig emot de henne gjorda tillvitelser och bevisade, att det var De Besche, som haft tvetydiga yttranden om drottningen och stallmästaren Munck, i det han över det opassande i de presenter, drottningen givit stallmästaren Munck, och slutat, med att säga det, allt noga övervägdt, vore dock kronprinsens födelse väl värd de skänker, drottningen hade givit Munck.

Konungen tillfredställdes ej på Frih. Sparres anmälning, utan befallde, att hon det oaktat skulle inspärras.

Frih. Sparre vägrade och förklarade helt enkelt, att enligt grundlagarna ägde k. maj:t ingen rätt att angripa sina undersåtars personliga frihet, utan laglig undersökning och dom.

Frih. Sparre bad konungen uppsöka något annat verktyg, lämpligare än han, att verkställa det tyranni, vars följder måhända bleve nog sorgliga och vartill han aldrig ämnade låna sig.

Mamsell Eckerman blev icke inspärrad, och konungen talade ej mera härom.

Det synes som om denna miserabla anekdot ej bort finna ett rum uti skildringen av Gustav III:s enskilda liv; men den tjänar såsom ett prov på de däri förnämligast inblandade personernas hjärta, lynne och tänkesätt."

Personhistoria

Källor