Leonora Christine Ulfeldt (Christiansdotter)

Leonora Christine, 1621-1698, dansk prinsessa, dotter till Kristian IV och Kirsten Munk. Hon betraktas som den mest begåvade dottern till Christian och Kirsten och hon var Christians absoluta älsklingsbarn.

Redan som 15- åring blev Leonora Christine gift 1636 med sedermera rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt, som hon ägnade en djup kärlek. Under de lyckliga åren bodde hon och Corfitz på Gråbrödretorv i Köpenhamn och hon fördrev tiden med att jaga, rida, spela viola da gamba, flöjt och gitarr och ta lektioner i målning av Karel van Mander. Leonora Christine var en bildad kvinna, lika mångsidigt begåvad som sin far, den store riksbyggmästaren Kristian IV. Hon älskade konst och poesi, skrev själv dikter och psalmer i fängelset och behärskade hjälpligt de stora världsspråken.

Under parets glanstid mot 1640-talets slut väckte den begåvade och högt bildade prinsessan genom en ringaktande attityd mot Fredrik III:s unga gemål Sofia Amalia dennas starka hat. Då hennes make, Corfitz Ulfeldt, kom i onåd hos kungen, ställdes inför rätta och 1651 flydde ur landet, följde Leonora Christine honom i exilen och delade där hans tidvis hårda öden.

Corfitz skickade henne till England, där hon 1663 greps efter Fredrik III:s vädjan till Karl II och fördes därefter till Danmark där hon hölls fången 22 år utan dom i "Blå tornet" i Köpenhamns slott. Efter Sofia Amalias död 1685 frigavs hon och vistades resten av sitt liv i Maribo kloster. Hon författade då det berömda och gripande, litterärt högtstående verket ”Jammersminde” (Jämmers minne), som skildrar fängelsetidens prövningar.

”Jammersminde” handlar om en kungadotter, som var stolt över sin börd och som bevarade sin värdighet under den djupaste förnedring. Hon skildrar utan att darra på handen, hur det gick till när hon fängslades, hur hon berövades sina ägodelar, ifördes de grova fångkläderna och utsattes för pressande förhör och pinsamma undersökningar. Hon är en berättare av Guds nåde och i dagboken förvandlade hon sin trista, eländiga och skumma fängelsetid till ett lysande äventyr. De manliga och kvinnliga uslingarna i Blå tornet omskapade hon till intressanta personligheter, som var värda att göra bekantskap med. Det var hennes styrka och räddning att hon på en gång stod utanför vimlet och samtidigt lidelsefullt engagerade sig för sin omvärld. I boken lär vi känna hennes underliga umgängessfär av tjuvar och mördare, alkoholister och lösdrivare, och alla får sitt individuella porträtt. ”Jammersminde” är ett av världslitteraturens stora och ännu sällsynt levande memoarverk. Originalmanuskriptet kan beskådas på Frederiksborgs slott.

Corfitz och Leonora Christina hade tillsammans åtta barn.
(Lästips: Jammersminde, Bøggild-Andersen, utgiven av J. Brøndum-Nielsen & C.O. 1949)