Filip II (Felipe) av Spanien

Filip II (på spanska Felipe II), var kung i Spanien 1556–1598 och kung i Portugal 1580–1598. Han var son till den tysk-romerske kejsaren Karl V och Isabella av Portugal. Under hans regeringstid stod det spanska imperiet på sin höjd. Filippinerna har fått sitt namn efter honom.

Hans far, den tysk-romerske kejsaren Karl V, abdikerade detta år och delade de habsburgska länderna. Karls bror Ferdinand övertog de österrikiska arvländerna och med dem kejsarvärdigheten. Sonen Filip fick resten. Det betydde inte bara Spanien och dess rika amerikanska kolonier; dessutom ingick betydande områden i Italien (Neapel med Sicilien, Milano och flera mindre territorier), vissa stödjepunkter i Nordafrika och framför allt ”det burgundiska arvet”. Detta hade tillfallit Habsburg vid det burgundiska rikets sammanbrott 1477. Arvet innefattade Nederländerna (nuvarande Nederländerna, Belgien och Luxemburg) och en rad områden i östra Frankrike. Nya erövringar gjordes under Filips tid: Filippinerna annekterades 1565, Portugal och dess kolonier 1580.

Till skillnad från fadern, som betraktat sig själv som nederländare, hade Filip fått sin uppfostran i Spanien. Sin titel som ”hans mest katolska majestät” tog han på blodigt allvar. Han ställde sig i spetsen för motreformationen, och i den spanska kronan såg han den sanna trons starkaste värn. Han styrde sitt jätterike enväldigt från det dystra Escorial. Här levde han som ett slags asketisk munkbyråkrat under hård självdisciplin, omgiven av en sträng etikett som blev mönsterbildande för det övriga Europas kungahus. Han var envis, långsint, hänsynslös och totalt osmidig.

Fiender saknade han inte. Frankrike kämpade för att bryta sig ut ur den habsburgska inringningen men misslyckades. Filips andra äktenskap (det första var med kusinen, Maria av Portugal) som han ingick år 1554 med drottning Maria I av England, ”blodiga Maria”, hade gjort honom till de engelska katolikernas skyddsherre. Efter hennes död blev den protestantiska Elisabet I regent i England, och därmed fick Spanien ännu en fiende. Filip tog också upp kampen mot det osmanska turkväldet; i förbund med italienska stater besegrade Spanien turkarna 1571 i sjöslaget vid Lepanto.

Besvärligast var dock nederländarna. I protest mot Filips spansk-katolska och feodala förtryck reste de sig 1572 och fann en bundsförvant i England, som också hade intresse av att bryta Spaniens dominans på världshaven. Trots hårdhänt förtryck kom Filip inte till rätta med folket i norra Nederländerna. Hans invasionsförsök i England 1588 (då Spanien sände ”den oövervinneliga armadan”) blev en katastrof. Engelsmän och holländare tog över allt mer av världshandeln, medan den spanska ekonomin undergrävdes av statlig monopolism, kunglig byråkrati och förödande inflation, som orsakades av de stora mängder silver som strömmade in från Amerika. Den inhemska produktionen förtvinade medan resurserna slösades på fruktlösa krig och skrytbyggen.

Då Filip var 27 år hade han gift sig med sin syssling, Maria Tudor, drottning i England, dotter till Henrik VIII och Katarina av Aragonien. Drottningen var elva år äldre än Filip, barnlös och sjuklig. Hon var hängiven katolik och understödd av Filip gjorde hon allt vad hon kunde för att återföra England till den katolska kyrkan. Kättarbålen brann och inkvisitionen arbetade för högtryck. Marias hårda framfart gav henne öknamnet "den blodiga".

Äktenskapet med spanjoren och katoliken Filip förbättrade inte hennes popularitet hos brittiska folket för vilket protestantismen blev detsamma som nationalism och katolicismen sinnebilden för allt icke engelskt. Filip lockade in henne i kriget mot Frankrike, där England förlorade sitt sista fäste på andra sidan kanalen, Calais. Maria den blodiga hade en halvsyster, Elisabet, som nu blev den samlande symbolen för motståndet. Maria lät slänga henne i Towern. Så dog Maria. Elisabet blev drottning och Filip umgicks nu med allvariga planer på giftermål med henne. Allt för att förhindra nya konspirationer mot Spanien.

Filips tredje gemål var Elisabeth, dotter till Henrik II av Frankrike. Äktenskapet mellan Filip och Elisabeth blev efter vad krönikörerna tror trots allt lyckligt. Flickdrottningen avled åtta år efter vigseln efterlämnande en, som det uppges, uppriktigt sörjande make och två barn [av fem], döttrarna Isabella och Catalina. För Filip var 1568, när Elisabeth dog, ett sorgens år, strax innan hade han upplevt tragiken med sonen Don Carlos.

Filips fjärde och sista äktenskap var med sin egen systerdotter, Anna av Österrike. Han var då 43 och hon 21 år gammal. Äktenskapet blev Filips lyckligaste och det enda där han upplevde riktigt familjeliv. Fem barn föddes av vilka två överlevde sin far, dottern Maria och sonen Filip, den blivande Filip III. Men även den fjärde hustrun avled tidigt, efter endast tio års äktenskap. Filip levde de sista 18 åren av sitt liv utan nya giftemålsplaner.

Då kungen är 71 år blir han snabbt allt svagare. Han drabbas av vattusot, ledgångsreumatism, feber och blodinfektion. Han får utslag och bölder. I femtiofem dagar ligger han i plågor, oförmögen att stiga upp, med kroppen täckt av varbölder. Det blev en död i djupaste förnedring för Filip som under hela sitt liv hatat smuts, fläckar och allt orent.