Magnus Eriksson

Magnus III Eriksson 1316-1374, svensk och norsk kung 1319, son till Erik Magnusson och Ingeborg Håkansdotter, sonson till Magnus Ladulås. Han var gift med Blanka av Namur.

Den 8 juli 1319 (Erikskrönikan anger felaktigt midsommardagen den 24 juni) valdes den döde hertig Eriks blott treårige son Magnus till Sveriges kung på Mora ting nära Uppsala. Han bars fram i famnen av riksföreståndaren Mattias Kjettilmundson. Enligt Erikskrönikan skulle norrmännen kort efteråt också valt Magnus till kung. Uppgiften är dock fel, eftersom Magnus först blev kung i Norge, och detta inte genom val utan genom arv. Hans morfar Håkon V hade dött den 8 maj 1319 utan manlig arvinge, och via dottern Ingeborg tillföll så Norges krona hennes lille son, enligt den tronföljdsordning som kung Håkon utfärdat 1302.

Magnus Eriksson blev myndig troligen 1332 och fick samma år mot stora pantsummor Skåne, Blekinge och Norra Halland samt 1343 Södra Halland. Av stor betydelse för rikets enande var den allmänna landslag och den nya stadslag som tillkom omkring 1350.

Magnus gifte sig 1335 på Bohus med Blanche (Blanka) av Namur. Med på bröllopet var förmodligen även heliga Birgitta med sin make Ulf.

Ett olyckligt korståg i österled och Magnus ingrepp mot stormännen ledde 1356 till ett uppror under ledning av sonen Erik. Magnus tvingades fördriva gunstlingen Bengt Algotsson men var åter obestridd härskare efter Eriks död 1359. Genom den danske kungen Valdemar Atterdags anfall gick emellertid Skåne, Gotland och södra Halland förlorade (1360-1361), och till sist fördrevs Magnus av stormännen, som 1363 inkallade hertig Albrekt av Mecklenburg. Han avsattes i februari 1364. Magnus tillfångatogs då han sökte återerövra Sverige 1365 men frigavs 1371 och tillbringade slutet av sitt liv hos sonen Håkan i Norge.

På grund av sin kamp mot aristokratin blev Magnus i samtida skrifter i hög grad svartmålad; den heliga Birgitta anklagade honom bland annat för sedeslöshet ("Magnus Smek").

Under Magnus regering drabbades Sverige 1349-1352 av digerdöden. Man har gissat att ca en tredjedel av landets befolkning rycktes bort vid 1300-talets mitt. Detta medförde en lång och allvarlig kris för jordbruket.
(Lästips: Stora Döden, Dick Harrison, förlag Ordfront 2000)

Magnus är annars mest förknippad med tillkomsten av den allmänna landslagen och stadslagen, som bär hans namn och var färdiga omkring 1350. Behovet av en enhetlig lag för hela riket hade ökat bl.a. genom adelns godsinnehav i flera olika landskap. Förlagorna var Upplandslagen och Östgötalagen, men inflytandet från kontinental rätt är märkbar. Träldomens avskaffande 1335 hör också till de positiva inslagen under Magnus regeringstid.

Magnus omkom vid ett skeppsbrott 1 december 1374 på Bömmelfjorden, inte långt från Haugesund i Norge. Visbykrönikan berättar, att sonen Håkan tog med sig fadern till Norge och ”ej långt därefter var han på resa till sjöss och då skeppet löpte fara att gå under vid ön Lywngholm nära Bergen hoppade han överbord, men hans tjänare drog upp honom och förde honom i land, där han gav upp andan”.

Sonen Erik (kung i Sverige 1356-1359) var då död, medan Håkan (kung i Sverige 1362-1364, kung i Norge 1343-1380) överlevde fadern i sex år.

I Vadstena fanns en enastående byggnad i 1200-talets Sverige: palatset, som mätte 56 x15 meter i två våningar. Huset var byggt i tegel, ett för tiden nytt och modernt byggnadsmaterial. I byggnaden fanns en stor representationssal, där kungen efter kontinentala förebilder tog emot besökare och ledde förhandlingar. Byggnaden har även inrymt ett kapell samt en rad olika rum med eldstäder.

Vadstenapalatset stannade i folkungaättens ägo fram till mitten av 1300-talet, när kung Magnus och hans drottning Blanka donerade Vadstena gård till uppförandet av Birgittas kloster. Tanken var att det skulle inrättas en kunglig gravplats i klostret. Oavsett var i riket kungen och drottningen avled skulle de föras till Vadstena. Noggranna instruktioner gavs kring gravkistans utformning, vilka ljus som skulle brinna vid graven samt vilka reliker och textilier, som skulle pryda gravkyrkan. Inget av detta blev dock verklighet, eftersom kung Magnus dog ett trettiotal år senare och var då sedan länge fördriven från det svenska riket.

Magnus Eriksson är den svenske kung, som länge hade rekordet att ha varit regent längst tid, hela 44 år och 7 månader. Men 2018 övertog Carl XVI Gustav rekordet som den regent, som varit kung längst tid. På tredje plats kommer Gustav V med 42 år och 2 månader.
(Lästips: I kung Magnus tid, Michael Nordberg, Norstedts förlag)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Magnus Eriksson – den mobbade monarken (- text från Populär Historia)
Få svenska regenter har fått utstå lika mycket smutskastning som Magnus Eriksson. En av hans hårdaste vedersakare var heliga Birgitta som påstod att Sveriges kung älskade män mer än något annat. Därför måste han bort.
----------------------------------------------------------------------------------
Våren 1365 rådde krigstillstånd i det svenska riket. Efter nästan 45 år på tronen hade Magnus Eriksson blivit avsatt, och tillsammans med sin son Håkan Magnusson, den norske kungen, försökte han nu återta makten.
Med sin här drog far och son genom landet, men när de nådde Östensbro utanför Enköping stötte de på hårt motstånd från trupper som istället stödde Albrekt av Mecklenburg, den nye svenske kungen.
Slaget vid Gataskogen
Vid Gataskogen en bit därifrån, på gränsen mellan Uppland och Västmanland, utkämpades i mars 1365 ett slag där många soldater fick sätta livet till och ännu fler sårades. I sin krönika Chronica regni Gothorum (»Goternas rikes historia«) beskrev Ericus Olai hundra år senare händelsen som ett fruktansvärt blodbad: »Svenskar anfaller svenskar. En bror skonar inte sin bror. En son nedgör och slaktar sin far.«
Segern gick till Albrekts anhängare. Håkan, som skadats svårt i striderna, undkom fiendestyrkorna med en hårsmån, men hans far var inte lika lyckosam. Magnus Eriksson tillfångatogs och fördes till Stockholms slott där han slogs i bojor och spärrades in.
Stämplad som sodomit
Under de sex år han satt fängslad skapade hans fiender en bild av honom som samvetslös vällusting. När Magnus till sist släpptes fri var han för lång tid framöver stämplad som sodomit – en man som haft samlag med andra män – och det påstods till och med att han och hans hustru, Blanka av Namur, mördat en av sina söner för att kunna behålla en högt älskad gunstling hos sig.
-------------------------------------------------------------------------------------------
I december 1317 lät Magnus Erikssons farbror, kung Birger Magnusson, fängsla sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar, i vad som gått till historien som Nyköpings gästabud.

Nyköpings gästabud
Magnus Eriksson valdes till svensk kung sommaren 1319 sedan hans farbror Birger Magnusson tvingats i landsflykt. Tronskiftet hade föregåtts av långvariga politiska strider som nådde sin kulmen när Birger strax före jul 1317 lät fängsla sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar, vid Nyköpings gästabud.
Reaktionerna blev våldsamma. Medan hertigarna frös och svalt i tornet på Nyköpingshus samlade deras anhängare sina styrkor, och när slottet till sist intogs och det visade sig att Erik och Valdemar redan var döda spred sig upproret även till andra delar av riket. Birger förklarades avsatt, och till ny svensk kung utsågs Magnus, hertig Eriks treårige son.

Kung över Europas största rike
Då Magnus uppsteg på den svenska tronen hade han just efterträtt sin morfar Håkon Magnusson som norsk kung, och de båda nordiska rikena blev på så vis förenade i en personalunion. Tillsammans sträckte de sig över ett stort område: från den svenska östgränsen i Karelen vid Finska viken till de norska skattländerna Island, Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna i väster. Magnus välde var det till ytan största i Europa och skulle snart växa ytterligare.

Skåne lydde vid den här tiden under den danske kungen, och det dröjde inte länge efter att Magnus förklarats myndig hösten 1331 förrän skåningarna gjorde uppror och bad om den svenske monarkens beskydd. När de sommaren 1332 valde honom till kung gick han med på att lösa in deras landskap för hela 34 000 mark silver.

Gift med Blanka av Namur
Som nittonåring gifte sig Magnus med Blanka av Namur, och i äktenskapet föddes troligen fem barn: två söner och tre döttrar. Åtminstone två av döttrarna dog i späd ålder, men med sina båda söner hade kungaparet försett den svenska valmonarkin med två tänkbara kandidater och säkrat tronföljden i den norska arvmonarkin.

Tidigt fanns det tankar på att dela upp det nordiska väldet mellan pojkarna. Erik, den äldre sonen, valdes i fyraårsåldern till svensk tronföljare. Hans lillebror Håkan hade då redan blivit hyllad som norsk kung. Den svensk-norska personalunionen var därmed upplöst, även om Magnus fortsatte att regera det norska riket i sin sons namn i ytterligare ett decennium.

Heliga Birgitta gick mot kungen
Uppdelningen var inte okontroversiell, och en som kritiserade beslutet att låta den yngre sonen ärva det norska riket var Birgitta Birgersdotter, i dag mer känd som heliga Birgitta. Hon var änka efter en uppländsk lagman och fungerade under några år som rådgivare åt drottning Blanka. Birgitta hade redan som barn upplevt att himmelska väsen uppenbarade sig för henne, och med åren blev hennes syner alltmer politiska.

I en uppenbarelse, daterad till 1340-talet, ska Gud ha framträtt och förklarat att kungen genast måste ändra sitt beslut så att den äldre sonen fick arvriket Norge. Om så inte skedde skulle landet ta skada och folket drabbas av bekymmer. Osämja skulle spridas bland människorna, och de båda sönernas levnadsdagar skulle förbittras.

Birgitta om kungaparets sexliv
Birgitta hade också synpunkter på Magnus och Blankas äktenskap. Hon misstänkte nämligen att kungen hade begär som drottningen inte kunde tillfredsställa. I en annan av hennes uppenbarelser från 1340-talet hade Magnus och Blanka beslutat sig för att leva i avhållsamhet efter att drottningen hade fött de två sönerna. Birgitta trodde sig veta att detta berodde på »en ny och häftig hetta« hos Magnus som tog sig uttryck i »en förnuftslös älskog«. Makarna borde genast återuppta det äktenskapliga samlivet, menade Birgitta, för om de fortsatte att leva åtskilda kunde det uppstå rykten och förtal. Kritiken var tydlig och vass, men Birgitta underströk samtidigt att det fanns möjlighet för kungaparet att bättra sig.

Magnus Eriksson blev "olydnadens son"
Även om Birgitta ogillade delar av Magnus politik stod hon till en början på god fot med honom, och han och hans hustru stödde hennes planer på att grunda en klosterorden. Men sedan Magnus misslyckats i ett korståg mot Novgorod åren runt 1350 vändes Birgittas förhoppningar på hans regentskap i bitter besvikelse.

Hennes uppenbarelser blev aggressivare och flera av dem innefattade en hård argumentation mot makarna. I de nedtecknade visionerna utpekades kungen som »olydnadens son«, styrd av djävulska råd, och drottningen liknades vid »en avgnagd äppelkärna«, ful och besk.

Medeltida maktkamper
Senmedeltiden var en orolig tid. Runtom i Europa pågick dragkamper mellan kungar och stormän om den politiska makten, och inte sällan resulterade motsättningarna i våldsamma revolter och plötsliga tronskiften. En återkommande konfliktfråga under 1300- och 1400-talen rörde hovgunstlingar: att kungen favoriserade vissa män framför andra och inte rådfrågade någon annan än dessa om hur han skulle regera sitt kungadöme.

I den senmedeltida monarkin förutsattes kungen ta råd av rikets främsta män när han fattade sina beslut, och i de fall då han inte beaktade deras synpunkter eller då han handlade mot deras intressen höjdes ofta röster som sa att kungen låtit sig påverkas av onda råd. Det var en kritik som också drabbade Magnus Eriksson.

Bengt Algotsson kungens förtrogne
Under 1350-talet fick en riddare vid namn Bengt Algotsson allt större inflytande över Magnus. Han tillhörde en av rikets mäktigaste släkter och gjorde på några år en makalös politisk karriär. Troligen 1353 utnämndes han till hertig av Halland och Finland, och Bengt Algotsson är därmed den ende svensk hittills som förärats en hertigtitel utan att vara nära släkt med landets monark.

Birgitta Birgersdotter liknade gunstlingen vid en »slug smickrare« som kungen ville slå sig lös med, och vartefter åren gick blev hon alltmer frispråkig om männens relation. Hon menade att kungen älskade sin rådgivare mer än någon annan och att han dessutom begått vissa synder i hemlighet som han inte vågade erkänna öppet.

Sverige delas mellan far och son
Erik Magnusson, den svenske tronföljaren, såg med oro hur Bengt Algotssons makt växte, och hösten 1356 reste han vapen mot sin far för att få bort hertigen från hovet. Med hjälp av en grupp stormän lyckades Erik få Magnus att avträda delar av riket till honom och fördriva gunstlingen från landet.
Far och son styrde därefter varsina områden till sommaren 1359 då Erik och hans höggravida hustru, Beatrix av Brandenburg, plötsligt dog, möjligen i en av senmedeltidens många pestvågor.
Magnus var inte sen att utropa sig till kung över sin sons landsdelar, men det dröjde inte länge förrän nya oroligheter blossade upp i riket. Hotet kom nu från fienden i sydväst.

Valdemar Atterdag erövrar Skåne
Sommaren 1360 angreps Sverige av den danske kungen Valdemar Atterdags styrkor, och efter några månaders strider stod det klart att Skånelandskapen hade gått förlorade till danskarna.
På nytt jäste missnöjet mot Magnus regim, inte minst hos Birgitta Birgersdotter och en grupp stormän som sympatiserade med hennes åsikter.

Från sin nya hemstad Rom följde Birgitta med stort intresse den politiska utvecklingen i det svenska riket, och som många andra upprördes hon över förlusten av Skånelandskapen. Hon kunde inte heller smälta att Magnus hade visat Bengt Algotsson så stort förtroende.

Birgitta vill ha bort Magnus Eriksson
Hösten 1360 eller våren 1361 formulerade så Birgitta tanken att tiden var kommen för ett svenskt tronskifte. I ett upprorsmanifest konstaterade hon att Magnus vägrat att lyda Gud och respektera påven, att han rövat riket på land och gods och att han förrått skåningarna när han inte klarade av att beskydda dem mot den danske kungen.

Och vad värre var: det ryktades om att han hade haft samlag med män. Sannolikt förhöll det sig också så, menade Birgitta, för kungen älskade män mer än något annat. Allt det här gjorde att han måste avsättas från tronen.

Sodomi nog för att avsätta kungen
Den sexuella anklagelsen var central i Birgittas argumentation. Den anspelade på en sodomitisk tankefigur som med framgång hade använts i Europa sedan 1200-talets slut för att misskreditera politiska motståndare. Misstankarna om att Magnus hade haft samlag med män var på sätt och vis tillräckliga för att motivera hans avsättning.

Det sexuellt avvikande fångade nämligen även andra skevheter i Magnus regentskap: hans olydnad, hans röveri, hans förräderi och inte minst att han låtit sig regeras av en undersåte. Sodomitiska kungar sågs ofta som förvekligade män som stod under andras inflytande. När en kung gav efter för sin åtrå till en annan man förlorade han sin manlighet, sin myndighet och sitt mod – med andra ord det som krävdes för att vara en god monark.

Albrekt den yngre blir svensk kung
Med tiden bar Birgittas politiska agitation frukt. Hennes uppmaningar till revolt följdes slutligen av ett väpnat uppror mot Magnus. Dessförinnan hade han tvingats dela makten med Håkan Magnusson, sin yngre son som regerade det norska riket.

När de sedan slöt fred med Valdemar Atterdag hösten 1362, och Håkan gifte sig med den danska kungadottern Margareta våren 1363 ansåg en grupp svenska stormän att måttet var rågat. De vände sig till hertig Albrekt den äldre av Mecklenburg, Magnus svåger, och kom överens med honom om att göra hans son Albrekt den yngre till svensk kung.

Magnus Eriksson i lång fångenskap
Efter att mecklenburgska trupper erövrat flera svenska städer förklarades Magnus och Håkan avsatta i februari 1364. Tronstriderna fortsatte dock ytterligare ett år, och först i det ovan nämnda slaget vid Gataskogen i mars 1365 blev far och son slutgiltigt besegrade.

Och för Magnus följde alltså en lång fångenskap. Det dröjde till sommaren 1371 innan han släpptes fri och kunde återförenas med Håkan. Sina sista levnadsår tillbringade den avsatte kungen i Norge där han förefaller ha samregerat med sin son till dess han omkom i december 1374 under en seglats på Bømlafjorden utanför Bergen.

Under fångenskapen sattes en kort krönika samman som vidareutvecklade Birgitta Birgersdotters tankar om Magnus Erikssons avvikande sexualitet. I Libellus de Magno Erici rege (»En smädeskrift om kung Magnus Eriksson«) beskrevs kungens »sexuella handlingar mot naturen« som en vändpunkt i hans regentskap.

När Magnus inte längre ville ha samlag med sin hustru ska hon, enligt skriften, ha vänt sig till några rådsherrar som förgäves försökte tala honom tillrätta. Kungen sade sig hellre vilja dö än att återgå till det som tidigare varit, och när han efter en tid besegrades av djävulsk åtrå och började ägna sig åt sexuella handlingar som ansågs strida mot naturens principer stod det klart att det politiska systemet var i fara.
Gunstlingar och giftmord

Enligt krönikan upphöjdes många av dem som deltog i utsvävningarna till höga ämbeten och gavs vackra titlar. Mest gynnad var en ung riddare som både kungen och drottningen älskade över allt annat. Han fick flera stora förläningar, och till sist överlämnade Magnus och Blanka även regeringsmakten till honom.

Det tog visserligen inte lång tid, berättade Libellus de Magno Erici rege, förrän riddaren blev fördriven ur det svenska riket av kungaparets äldste son, men drottningen gjorde allt för att makarnas gunstling skulle kunna återvända.

När hon inte lyckades samla en armé som kunde strida för honom, lät hon – med sin mans goda minne – giftmörda sonen som under tiden hade tagit makten i delar av riket.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Om Bohus fästning

Det var greve Jakob av norra Halland som i krigsråd övertalade den norske kungen Håkon V att fortsätta med offensiven mot svenskarna och befästa sin position. De kom överens om att bygga en helt ny borg nära Kongahälla.

Medan krigsskeppen fortfarande låg runt Ragnhildsholmen i älven valde Håkon och hans rådgivare platsen den skulle ligga på: på toppen av en brant klippa några kilometer längre norrut, där Göta älv delar sig i de två utloppen på var sin sida om Hisingen. Placeringen var noga uttänkt, för den som kontrollerade den klippan kontrollerade också all sjöfart på älven, inte bara på den norska sidan av Hisingen.

Redan från byggstarten var borgen en strategisk nyckelpunkt, för inga skepp från Lödöse, Vänern eller de stora svenska bygder som låg längre norrut kunde nå havet utan att segla förbi den. Sveriges viktigaste hamnar på västkusten blev instängda. Senare skulle borgen byggas ut till en av Nordens starkaste och viktigaste stenfästningar. Byggnaden som bondesoldater och inkallade bönder från trakten nu reste så snabbt de förmådde var emellertid ett litet och improviserat träfort. Det byggdes på den norska gården Bås grund och fick därför namnet Båhus.