Ingegerd "heliga Anna av Novgorod" Olofsdotter
Storfurstinna i Kiev (Gårdarike), nunna och Sveriges första helgon. Blev ca 50 år.
Ingegerd Olofsdotter - heliga Anna av Novgorod - 1000-1050. Heliga Anna var storfurstinna i Kiev (i Gårdarike), nunna och Sveriges första helgon.
Copyright: Engstrand 2007.
Far:
Mor:
Född:
omkring 1000 Sigtuna, Uppland. [1]
Begravd:
Ukraina, Kiev, Sofiakatedralen.
Döpt:
omkring 1008 Husaby, Husaby kyrka, Västergötland.
Ingegerd döptes i Brigidas källa, uppkallad efter det irländska helgonet.
Död:
1050-02-10 Ukraina, Kiev, Vyšhorod.
Äktenskap med Jaroslav I "den vise" av Kiev (978 - 1054)
Vigsel:
1019 Ryssland, Novgorod. [1]
Barn:
Noteringar
Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som växte upp i Sigtuna, blev rysk storfurstinna och, efter sin död ortodoxt helgon. Ett märkligt levnadsöde i den svenska historien.
Sigtunas okända helgon
Den 10 februari 1050, dog nunnan Anna i Novgorod i Ryssland. Anna, som var i 50-årsåldern, hade gått i kloster bara något år före sin död. Under nunnedoket dolde sig ingen mindre än storfurstinnan Irina, Rysslands mäktigaste kvinna. Hennes egentliga namn var Ingegerd och hon var dotter till kung Olof Skötkonung i Sigtuna.
Ingegerd föddes omkring år 1000. Var hon föddes vet vi inte säkert. Kungen och hans familj var mycket på resande fot. Men eftersom det var i Sigtuna som Olof år 995 lät sätta igång myntslagning, den första i Sverige, är det troligt att han tidvis skötte politik och förvaltning från stadens kungsgård.
Under vikingatiden var det mycket vanligt att kungabarn skickades till släktingar för att uppfostras. Ingegerds mor var en slavisk furstedotter som hette Estrid och Ingegerds bror Jakob växte upp hos moderns familj vid södra Östersjökusten. Styvsystern Astrid skickades till en västgötahövding, Egil. Men Ingegerd uppfostrades i föräldrahemmet, som således - åtminstone tidvis - låg i Sigtuna. Inget är känt om hennes utbildning men präster och missionärer, som vistades hos kungen, undervisade henne säkert i den kristna läran.
Kung Olof var en hetlevrad människa och det var hans fru också, enligt den isländske krönikören Snorre Sturlasson. Det kan med andra ord ibland ha gått hetsigt till i kungsgården. Ingegerd, som ska ha varit en mycket vacker flicka, tycks ha varit Olofs ögonsten. Hon var i alla fall inte rädd för att säga var hon tyckte även om det var tvärtemot hennes fars uppfattning.
Att äktenskap blev politiskt fördelaktiga var för vikingatidens kungar lika viktigt som att de hade framgång i krig. Ingegerd kom, när hon blev giftasvuxen, att dras in i detta maktspel. Först friade Norges unge kung Olav Haraldsson, kallad "den digre", genom ombud till henne. Frieriet gjorde Olof Skötkonung rasande. Ingegerds far och den norske kungen (den blivande Olav den helige) var nämligen bittra fiender. Olof brukade föraktfullt kalla Olav för "tjockisen".
Norske Olavs frieri till Ingegerd var samtidigt ett fredsinitiativ. Men Olof Skötkonung ville inte höra talas om någon försoning med Olav, hur varmt än Ingegerd talade för giftermålsplanerna. Det var inte förrän Torgny Lagman och sveahövdingarna på tinget i Uppsala 15 februari 1018 hotat kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge.
Men Olof lurar sin blivande måg, som väntar på Ingegerd en hel sommar vid Kongahälla (nuvarande Kungälv). Det dröjde inte länge innan sändebud från en ny friare dök upp. Det var Jaroslav I, kievrysk furste i Novgorod (Holmgård på svenska) och kallad "den vise", som hörde av sig. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud.
Förhållandet till fadern var säkert frostigt efter affären med Olav, och för Ingegerd var det knappast tal om att våga neka. Men hon ställde villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut och hon ville också ha landskapet Ladoga som brudgåva och personlig förläning. Fadern, och Jaroslavs ambassadörer, accepterade. Halvsystern Astrid fick istället bli ersättare för den utlovade Ingegerd och giftes bort med kung Olav i Norge.
Ingegerd hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Hon tycks ha fått det ganska bra där borta i landet Rus; landet är kristnat och har livliga förbindelser med både de nordiska länderna och det övriga Europa. Jordbruk, hantverk och handel är inne i en blomstringsperiod, det finns flera stora städer med Kiev som huvudsäte. Med sin viljestyrka och sin näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin ca 25 år äldre man, på flera ställen rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades, enligt en isländsk källa, till exempel en gång att stifta fred mellan Jaroslav och en av hans bröder, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Därmed ger hon också skäl för sitt nya ryska namn Irina, som betyder "fred".
År 1035 hade Jaroslav lyckat besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland och han och Ingegerd kunde för gott flytta till huvudstaden, Kiev. Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder. Storfursten byggde en helt ny stadsdel, omgiven av flera kilometer lång, elva meter hög vall. Tre portar ledde in dit: den förnämsta kallades Gyllene porten. Det var kejsarstaden, Konstantinopel, som var förebilden och Jaroslav öppnade Kiev och övriga Ryssland för grekiska präster, arkitekter, konstnärer och hantverkare.
Sofiakatedralen står ännu kvar och är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok. Den domineras av de festliga, gyllene lökkupolerna. Därinne skiftar färgerna dunkelt och trolskt över totalt omkring 5000 kvm bilder med både kyrkliga och världsliga motiv. I putsen på kyrkans väggar går ännu att urskilja vissa av de målningar, som gjordes när byggnaden var ny. Bland dem finns också bilder av barnen i furstefamiljen. Också Jaroslav och Ingegerd målades av i kyrkan, men de bilderna är tyvärr försvunna. Väggen där dessa målningar fanns revs på 1600-talet.
Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Zjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav. Av döttrarna blev en, Elisabet, gift med alla tiders kanske största norska viking, Harald hårdråde, en gammal vapenbroder till Jaroslav. En andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas. Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. När Anna kom från Kiev till Frankrike väckte hon sensation genom sin bildning, hon kunde nämligen läsa och skriva, det kunde inte de andra kvinnorna vid det franska hovet. Ättlingar till kapetingerna regerar än i dag i Europa. Kung Juan Carlos i Spanien är, om man räknar på detta sätt, en av Ingegerds sentida ättlingar liksom storfursten Jean av Bourbon-Parma, Luxemburgs nuvarande regent och Otto von Habsburg.
Dottern Agata var mor till Margareta (1045-1093), som blev drottning av Skottland och som är landets skyddshelgon. Hon genomförde många reformer som för tankarna till hennes mormor Ingegerd av Kiev.
Ingegerds äktenskap med Jaroslav varade i 30 år. Men sin ungdomskärlek, norrmannen Olav Haraldsson, glömde hon aldrig. När det blivande norska nationalhelgonet 1028 drevs på flykten från hemlandet fann han en fristad i Novgorod. Nu fick han också träffa Ingegerd. "Hon och Olav älskade varandra i hemlighet", om man får tro en isländsk källa, Emunds saga.
Ingegerd tog också till sig Olavs son Magnus som fosterbarn, för när Olav återvände till Norge - han skulle komma att stupa vid slaget vid Stiklastad - stannade pojken hos Ingegerd. Så småningom blev Magnus Olavsson ("den gode") kung av Norge, han med. Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd (hennes ryska namn var Irina) intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Hon instiftade ett nunnekloster och lät, mot slutet av sitt liv, själv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. "Hon visade därmed sin djupa fromhet och sin sant kristna ödmjukhet", heter det. En rysk 1800-talskälla slår fast: "Anna (Ingegerd) var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet".
Ingegerds kvarlevor vilar tillsamman med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Det är en massiv, nästan två och halv meter stor pjäs i grå marmor. Sovjetiska forskare öppnade sarkofagen 1939 och undersökte innehållet. Ingegerds välbevarade kranium var av nordisk typ, massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var "inte särskilt hög" och hade en "genomsnittlig" lutning. Näsan var "starkt framträdande med en smal näsrot". Hakan var "av genomsnittlig storlek" men "markant framträdande". Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna fann att Jaroslav varit ca 172 cm och Ingegerd ca 162 cm lång.
Ingegerd firas enligt den ryska kyrkokalendern som helgon den 10 februari och 4 oktober. 10 februari är hennes egen dödsdag och 4 oktober är sonen Vladimirs dödsdag. Vladimir lät bygga Sofiakatedralen i Novgorod, en mindre variant av Sofiakatedralen i Kiev. 4 oktober var på medeltiden stor högtidsdag i Novgorod och alla de ledande kyrkliga dignitärerna var skyldiga att infinna sig till mässorna. Självaste tsar Ivan ("den förskräcklige") beslutade 1556 att gudstjänster och allmänna själamässor skulle hållas över Ingegerd och Vladimir "så länge världen består".
Efter det kommunistiska sammanbrottet i Ryssland har kyrksamheten där fått ett nytt liv liksom sökandet efter nationens andliga rötter. Också helgonet Ingegerd har "nyupptäckts". Ett av många bevis på detta är att det ryska statliga filminstitutet 1996 spelade in en film om hennes liv. Filmteamet var också i Sverige och filmade här bland annat i Eskilstuna, vid Husaby källa och i Sigtuna.
Ingegerd från Sigtuna kan anses vara Sveriges första helgon. Att Ingegerd inte blev ett kanoniserat helgon beror helt enkelt på att den bysantiska kyrkan inte tillämpade kanoniseringsformen. Sankta Annas reliker har delats, vilket är ovanligt, mellan Ryssland, Ukraina och Sverige. Den svenska delen av relikerna kom till Sverige 2009 och flyttas mellan de svenska ortodoxa församlingarna.
Som andlig gestalt lever Ingegerd fortfarande inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling som bär S:t Annas namn och där Ingegerd vördas. Inom denna svenska ortodoxi betecknas Ingegerd till och med som Sveriges skyddshelgon.
Om Kiev
Kiev, idag Ukrainas huvudstad Kyiv, kallades av nordborna Könugård. Orten hade vuxit fram som regionalt centrum långt före vikingatiden. Utgrävningsresultat har visat att Kiev, eller en föregångare till staden, existerade redan på 600-talet, och vissa rön tyder på att dess anor kan sökas flera sekler längre bakåt i tiden. Det var alltså inte nordbor som grundade staden – men när orten väl existerade bidrog de aktivt till dess blomstring. Sedan skandinaviska krigare och köpmän etablerat sig på platsen och lierat sig med lokala stormän upplevde Kiev, vars befolkningsmajoritet hela tiden var östslavisk, en storhetstid från slutet av 800-talet till 1100-talet. Staden blev residens för storfurstarna av det första ryska riket, Kievrus, dit herremän och krigare från hela Norden färdades för att söka hjälp mot fiender eller för att ta tjänst som krigare. Även efter det att härskarskiktet i Kiev övergått till att tala ett östslaviskt tungomål var kontakterna täta med härskarfamiljer i Norden. De norska 1000-talskungarna Olof Haraldsson och Harald Sigurdsson tillbringade båda några år i Kiev. Den svenske kungen Olof Skötkonung gifte bort sin dotter med landets storfurste Jaroslav.
Det förmögna överskiktet i städerna i Gårdarike (som nordborna kallade områdena i öster) kom att gå under benämningen ruser. Termen, som mycket riktigt har gett upphov till orden Ryssland och ryssar, tillhör de mest omdiskuterade i äldre europeisk historia. Enligt traditionell svensk uppfattning vittnar termen om folkets ursprung i Mellansverige, närmare bestämt i Roden (Roslagen). Ett starkt stöd för hypotesen är att det finska namnet för Sverige är Ruotsi och det estniska Rootsi. Enligt traditionell rysk uppfattning har dock ordet ”rus” ingenting med Sverige att göra utan är en rent östslavisk benämning. Oavsett vilken uppfattning som är mest korrekt står det bortom varje tvivel att nutidens språkliga och etniska skiljelinjer inte hör hemma i en debatt om 800- och 900-talen. På Könugårds tid existerade varken svenskar eller ryssar. Ruserna utgjorde en dominerande elit av krigare och handelsmän vars etniska och geografiska ursprung sannolikt var mycket olikartat. Att många ruser verkligen kom från dagens Sverige får anses vetenskapligt bevisat, liksom att det östslaviska folkinslaget blev alltmer markant ju längre tiden gick.
Om Sofiakatedralen
Sofiakatedralen är en katedral i Kiev i Ukraina. Katedralens namn är hämtat från katedralen Hagia Sofia i Konstantinopel.
Grunden lades år 1037 av storfurst Jaroslav I av Kiev och hans maka, den svenskfödda Ingegerd Olofsdotter. Katedralen är 55 meter lång och 37 meter bred. Den har fem nav, fem absider och, överraskande nog för att vara en bysantinsk byggnad, tretton kupoler. Tvåradiga gallerier omger byggnaden på tre av dess sidor.
Exteriören var ursprungligen täckt av tegel. Sitt nuvarande utseende, i ukrainsk barockstil, fick katedralen efter en ombyggnad som påbörjades i slutet av 1600-talet och var färdig 1707. Invändigt är kyrkan smyckad med välbevarade mosaiker och fresker från 1000-talet.
År 1934 konfiskerades katedralen av den sovjetiska staten och gjordes om till ett arkitektoniskt och historiskt museum, tillsammans med de omgivande klosterbyggnaderna från 1600-talet och 1700-talet.
År 1990 blev katedralen, tillsammans med Petjerskaklostrets byggnader, Ukrainas första objekt på Unescos världsarvslista.
------------------------------------------------------------------------------------
Lästips:
Mäktig mans kvinna - en roman om storfurstinnan Ingegerd
Catharina Ingelman-Sundberg.
Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter - ett kvinnoöde från vikingatiden
Rune Edberg, Sigtuna museers skriftserie
Kampen om bygdemakten - Mats Lejdeby