Kung i Sverige ca 995 - ca 1022. Blev ca 42 år.
omkring 980. [1]
Husaby, Husaby kyrka, Västergötland. [2]
1022. [3]
-Utom äktenskap
Olof Skötkonung, född ca 980, död 1022. Olof skall enligt uppgift ha varit den förste kung som härskade över både svear och götar, vilket han tros ha gjort från 990-talet. Han är en skugglik figur om vilken vi vet föga mer än att han faktiskt existerat och att han var kristen. Han var son till Erik Segersäll - moderns namn är dock osäkert.
Olof döptes i S:t Brigidas källa (Birgittakällan) vid Husaby i Västergötland ca år 1008. Biskop Sigfrid (läs mer nedan!) av York i England skall ha döpt kungen. Platsen för dopet är omstridd: öster om Husaby kyrka finns idag skyltar till S:t Sigfridskällan, men det var förmodligen inte där dopet ägde rum. Sannolikt var han dock döpt och kristen långt tidigare än så (källa: Fredrik Charpentier Ljungqvist - Den långa medeltiden)
Det är osäkert hur mycket reell makt han kan ha haft i Mälarlandskapen. I Uppland hade han i varje fall inte mycket att säga till om, ty under hans tid fortgick blotandet obehindrat i Uppsala. Han skall också ha fördrivits av svearna och bosatte sig då i Västergötland. Sveriges första biskopsstift upprättades dock i Skara under hans tid.
Olof var halvbror till Knut den store i Danmark och de bildade en allians av storpolitisk karaktär. Olof skall ha deltagit i slaget vid Svolder på den danske kungen Sven Tveskäggs och den noske jarlen Eriks (Eirik) sida. I slaget, som ägde rum den 9 september år 1000, besegrades den norske kungen Olaf Haraldson.
Olof Skötkonung dog ca år 1022 och är troligen begravd framför huvudingången till Husaby kyrka.
Namnet Skötkonung eller Skotkonung betyder skattkonung, men skatt verkar han aldrig ha uppburit. Möjligen åsyftas hans mynt. Han var den förste som lät slå mynt i Sverige och det skedde i Sigtuna, som han tycks ha grundat; myntmästarna var engelsmän. Enligt en teori skall de inte ha varit avsedda att cirkulera som betalningsmedel, utan delades ut som gåvor ("skatter") för att belöna bundsförvanter. I Sigtuna har påträffats mynt med Knuts namn, de s.k. Knutsmynten med texten CNUT REX SV "Knut svearnas konung" och i ett brev år 1027 kallar sig Knut den store själv för "kung över hela England och Danmark och över nordmännen och en del av sveonerna".
-------------------------------------------------------------
Om biskop Sigfrid från York i England:
Under Knut den stores och drottning Emmas tid i England skickades missionärer till Norden. En av dem var den engelske biskopen Sigfrid av York som kom till Västergötland, där dopet av Olof Skötkonung förrättades någon gång i början av 1000-talet. Troligen var då marken redan beredd genom den keltiska mission som redan skett med start på 600-talet. Biskop Siigfrid kunde göra sig förstådd på fornnordiska, som talades av många engelsmän i York.
Dopet av Olof Skötkonung ägde rum utomhus i en källa uppkallad efter Irlands kvinnliga helgon Brigida. Kulten av källor är typisk för den keltiska kristendomen. Frågan är om källan redan hade detta namn, vilket i så fall utgör ett av flera tecken på en tidig keltisk mission i området, eller om det var biskop Sigfrid själv som namngav källan efter det irländska helgonet. Dopet i Brigidas källa omfattade förutom kung Olof hela hans familj och hans följe.
(Källa: Margareta Skantze: Drottning Margaretas historia)
Njudung, som var ett av folklanden i Småland, blev enligt legenden kristnat av den helige Sankt Sigfrid som kom dit som missionär i början av 1000-talet tillsammans med sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman. Sankt Sigfrid fortsatte norrut till kung Olof Skötkonung och döpte honom i Husaby källa. Unaman, Sunaman och Vinaman skulle hålla ställningarna i Värend. Det gick inte bra. De blev rånmördade och deras huvuden lades i ett kar som sänktes i Växjösjön. När Sankt Sigfrid kom tillbaka från Husaby skedde ett under och karet med huvudena flöt upp.
I dag är huvudena avbildade i Växjö stadsvapen. Ett minnesmärke efter Sankt Sigfrid är Sankt Sigfrids källa som ligger vid Vallsjö gamla yrka. Där sägs Sigfrid gått dit för att bedja när han mött styvnackat motstånd från bönderna i Njudung i sin missionsgärning och under bönen sprang en källa fram ur berget.