Blev ca 45 år.
omkring 1030.
1075.
1051. [1]
Anna av Kiev, som blev Henrik I:s drottning, skrev långa förtvivlade brev till sin far, Rysslands härskare, om förhållandena i 1000-talets Paris. Biskoparna i Soissons och Meaux hade fått henne att tro att hennes trolovade var en blandning av Klodvig och Karl den store och att Paris var Västeuropas Bysans.
När Anna anlände, mötte hon en 45-årig bondlurk, som mumlade på dålig latin och satt vid makten snarare än utövade den i ett land som behärskades av stridslystna feodalherrar. Hon trodde att hon var ättling till Alexander den store. Äktenskapet med denne furste i ett litet västligt kungadöme var något av ett steg nedåt på skalan, särskilt som hennes Kiev till och med kunde mäta sig med Konstantinopel i fråga om prakt och glans och hade tagit till sig dess fulländade arkitektur, konst och även dess ceremonier och överflöd av välstånd och lyx, medan Paris var en stad med "dystra hus, fula kyrkor och motbjudande seder".
Det är inte underligt att hennes brev hem, skrivna på perfekt grekiska, innehöll starka och tydliga antydningar om att hon hade blivit såld till ett slags slaveri. Hon var inte den första kvinnan av kunglig börd som upplevde sin situation på detta sätt, och skulle inte bli den sista.
(Källa: Robert Cole - Historisk guide till Paris).
Om Kiev
Kiev, idag Ukrainas huvudstad Kyiv, kallades av nordborna Könugård. Orten hade vuxit fram som regionalt centrum långt före vikingatiden. Utgrävningsresultat har visat att Kiev, eller en föregångare till staden, existerade redan på 600-talet, och vissa rön tyder på att dess anor kan sökas flera sekler längre bakåt i tiden. Det var alltså inte nordbor som grundade staden – men när orten väl existerade bidrog de aktivt till dess blomstring. Sedan skandinaviska krigare och köpmän etablerat sig på platsen och lierat sig med lokala stormän upplevde Kiev, vars befolkningsmajoritet hela tiden var östslavisk, en storhetstid från slutet av 800-talet till 1100-talet. Staden blev residens för storfurstarna av det första ryska riket, Kievrus, dit herremän och krigare från hela Norden färdades för att söka hjälp mot fiender eller för att ta tjänst som krigare. Även efter det att härskarskiktet i Kiev övergått till att tala ett östslaviskt tungomål var kontakterna täta med härskarfamiljer i Norden. De norska 1000-talskungarna Olof Haraldsson och Harald Sigurdsson tillbringade båda några år i Kiev. Den svenske kungen Olof Skötkonung gifte bort sin dotter med landets storfurste Jaroslav.
Det förmögna överskiktet i städerna i Gårdarike (som nordborna kallade områdena i öster) kom att gå under benämningen ruser. Termen, som mycket riktigt har gett upphov till orden Ryssland och ryssar, tillhör de mest omdiskuterade i äldre europeisk historia. Enligt traditionell svensk uppfattning vittnar termen om folkets ursprung i Mellansverige, närmare bestämt i Roden (Roslagen). Ett starkt stöd för hypotesen är att det finska namnet för Sverige är Ruotsi och det estniska Rootsi. Enligt traditionell rysk uppfattning har dock ordet ”rus” ingenting med Sverige att göra utan är en rent östslavisk benämning. Oavsett vilken uppfattning som är mest korrekt står det bortom varje tvivel att nutidens språkliga och etniska skiljelinjer inte hör hemma i en debatt om 800- och 900-talen. På Könugårds tid existerade varken svenskar eller ryssar. Ruserna utgjorde en dominerande elit av krigare och handelsmän vars etniska och geografiska ursprung sannolikt var mycket olikartat. Att många ruser verkligen kom från dagens Sverige får anses vetenskapligt bevisat, liksom att det östslaviska folkinslaget blev alltmer markant ju längre tiden gick.