Karl IX Vasa (Gustavsson)
Hertig av Södermanland, Närke och Värmland, riksföreståndare 1599-1604, kung i Sverige 16. Blev 61 år.
Karl IX Gustavsson Vasa 1550-1611, porträtt av okänd konstnär.
Copyright: Engstrand 2008.
Far:
Mor:
Född:
1550-10-04 Stockholm, Slottet Tre Kronor. [1]
Död:
1611-10-30 Nyköping, Nyköpingshus (Nyköping slott), Södermanland. [1]
Begravd:
1612-04-05 Strängnäs, Strängnäs domkyrka, Södermanland. [1]
Barn med Karin Nilsdotter (1551 - 1604)
Utomäktenskaplig förbindelse:
Barn:
Äktenskap med Maria Kristina av Pfalz (1561 - 1589)
Förlovning:
1578-05-04 Tyskland, Heidelberg. [2]
Vigsel:
1579-05-11 Tyskland, Heidelberg. [1]
Barn:
Äktenskap med Kristina av Holstein-Gottorp (1573 - 1625)
Vigsel:
1592-08-27 Nyköping, Nyköpingshus (Nyköping slott), Södermanland. [1]
Barn:
Noteringar
Karl IX, 1550-1611, svensk regent 1599, son till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud.
Karl fick en stor del av Svealand som hertigdöme vid faderns död. Han medverkade till Erik XIV:s avsättning men kom senare ofta i spänt förhållande till Johan III genom sin stridbara protestantism och sin månhet om sitt hertigdömes oavhängighet.
Efter broderns död ledde Karl motståndet mot Sigismund och den katolska reaktionen. Det kom då till öppen brytning mellan Karl och riksrådet, vars främsta medlemmar efter Sigismunds nederlag vid Stångebro 1598 utlämnades till Karl och senare avrättades i Linköpings blodbad 1600. Vid rättegången uppträdde Karl själv som åklagare. Hans uppträdande kan knappast ha tilltalat de tillresta främmande sändebuden. Han svor mest hela tiden och när det visade sig att försvaret var starkt förlorade han tålamodet totalt: "Sjutusand dieflar hafver jag lofvat dem, och det skall jag hålla".
Vadstena kloster var ett av de sista katolska fästena i Sverige. Dit begav sig ärkelutheranen Karl för att stänga klostret en gång för alla. Nunnorna skickades iväg utomlands och klostret plundrades på allt lösöre, Sankta Birgittas och Sankta Katarinas ben hade tagits upp från relikskrinet och gömts, men Karl tog snart reda på var de fanns och begravde dem på okänd plats utom räckhåll för nunnorna. Klosterbiblioteket flyttades till Vadstena slott för att användas till förladdningar åt knektarnas kanoner. Denna svenska kulturskymning pågick samtidigt som Shakespeare publicerade Hamlet 1601, Cervantes publicerade Don Quixote 1605 och Kepler formulerade sina astronomiska lagar 1609.
Karl var nu landets obestridde ledare, men antog kungatiteln först 1604 och lät kröna sig 1607. Genom den polska fejden invecklades Sverige även i Rysslands inbördesstrider. Slutligen kom Karl även i krig med Danmark, så att han vid sin död lämnade i arv åt sonen Gustav II Adolf tre krig att avsluta. Karl IX dog till följd av en hjärnblödning.
Karl hade ärvt faderns folkliga, praktiska läggning och förmåga till politisk överblick men även hans maktlystnad och häftiga sinnelag. Han var gift två gånger: 1579 med Maria av Pfalz, med vilken han hade dottern Katarina, som blev mor till Karl X Gustav; 1592-1611 med Kristina av Holstein-Gottorp (1573-1625), med vilken han hade barnen Gustav Adolf om vilken Karl lär ha yttrat: ille faciet, lat, 'han ska göra det', åsyftande de uppgifter han själv inte mäktat slutföra, Karl Filip (1601-22), vilken 1611 var påtänkt som tsar av Ryssland, och Maria Elisabet. Illegitim son till Karl var Carl Carlsson Gyllenhielm.
Karl IX grundade även staden Göteborg, vilket är föga känt. Han insåg vikten av en bosättning vid Västerhavet och han drog upp planerna för en mycket speciell stad, som enbart skulle befolkas av holländare. Holländarna hade goda kontakter med Europas bankväsende och kungen var i stort behov av pengar för att finansiera de tre krig som pågick på olika fronter. Holländarna fick stora privilegier, bl.a. skattefrihet i 20 år, religionsfrihet och gynnsamma tullar. Staden placerades på norra sidan av Göta älv vid nuvarande Färjenäs (nära nuvarande Älvsborgsbrons norra fäste). Staden började byggas 1603 efter holländskt mönster och 1607 fick staden sina slutgiltiga privilegier. Men danskarna ville inte ha någon konkurrens om handeln och i juni 1611 överfölls den nya staden av danskarna och jämnades med marken.
Samma år dog Karl IX och det blev sonen, Gustav II Adolf som fick börja uppbyggnaden av staden på nytt. Göteborgs stads privilegieurkund undertecknades av kungen den 4 juni 1621- detta år har alltid räknats som det år då staden Göteborg grundades.
----------------------------------------------------------------------------------------
Om Karl IX
Karl IX var verkligen en kung omgiven av en ständig stank av just död. Psykopat har han kallats, eller i varje fall en hänsynslös maktspelare, en figur som tagen direkt ur Machiavellis klippbok. Titeln på den hittills enda biografin om hans liv är passande nog ”Den skoningslöse”. Men hans gärningar spelade på flera sätt spelade en avgörande roll för 1600-talets samhällsutveckling.
Karl föddes den 4 oktober 1550 i Stockholm, som den yngste av fyra bröder, söner till den främste Machiavelli-mannen i svensk historia, Gustav Vasa. Hans far, Gustav hade onekligen lyckats med en hel del under sin långa karriär. Den danske kungen hade besegrats och Sverige blivit självständigt. Banden med katolska kyrkan hade kapats. Flera regelrätta uppror hade slagits ner, och Sverige hade centraliserats med järnhand. Allt detta hade skett med hjälp av en suverän känsla för taktik, en fallenhet för att veta när det är läge att avvakta och när det är dags att slå till – och att då göra det med gränslös brutalitet. ”Var han landsfader eller tyrann?” har historikern Lars-Olof Larsson frågat i sin
Augustprisbelönade bok om den store konungen, och själv gett svaret: ”både och.”
En sak till hade Gustav I också lyckats med: Sverige hade blivit ett arvrike. Allt det som den store Vasakärven så mödosamt hade lyckats erövra skulle föras vidare till hans söner. Av dessa fanns det fyra: Erik, Johan, Magnus och så minstingen, Karl.
Gustav Vasas plan var att de i endräkt skulle dela på makten. Erik skulle bli kung, med nummer XIV, och hans bröder fick olika delar av riket att styra över. Förhoppningen var helt enkelt att de skulle hålla sams, och på så vis säkerställa Vasaättens dominans för lång tid framöver. Men som alla som någon gång läst en historiebok hade kunnat räkna ut blev det inte så. Relationerna mellan bröderna ruttnade snart. Erik XIV avsattes av sina bröder, fängslades och förgiftades. Magnus började hemsökas av den sinnessjukdom som verkar ha gått i släkten, och lämnade spelet. Återstod alltså Johan, som styrde riket som Johan III, samt lillebror Karl, hertig över större delarna av Södermanland och Närke. Där såg Karl till att bygga upp en gedigen maktbas, genom att på olika sätt gynna traktens borgerskap samt att uppmuntra invandring från Finland.
I praktiken styrde hertig Karl från sin bas i Nyköping över en stat i staten. Med tiden växte spänningarna mellan bröderna. Inte minst eftersom Johan visade intresse för katolicismen, särskilt efter att han gift sig med Katarina Jagellonica, dotter till den katolske polska regenten. Denna tendens uppskattades inte av Karl, som verkar ha varit genuint intresserad av teologi och ville bevara Sverige lutherskt. När så Johans son Sigismund blev vuxen stod det klart att han med tiden skulle komma att bli kung över både Polen och Sverige.
Konflikten låg och pyrde, och hertig Karl hade förberett sig länge. När Johan dog, och Sigismund formellt blev kung över båda rikena men med bas borta i Polen, satte Karl igång. Steg för steg manövrerade han sig fram till det läge där den svenska riksdagen utsåg honom till riksföreståndare, samtidigt som ett antal lagar stiftades som hade till uppenbar uppgift att provocera Sigismund till den grad att den politiska konflikten blev militär.
Sigismund seglade över Östersjön med en armé. Hans trupper möttes av hertig Karls styrkor i slaget vid Stångebro strax utanför Linköping, den 25 september 1598. Karl segrade och Sigismund återvände slokörad till Polen. Steg för steg kunde sedan den yngste av Vasabröderna gripa makten i det svenska riket. Och han gjorde det på det sätt som skulle få historiker att långt senare pröva ord som psykopat. Utan att blinka lät han döda fiender av alla de slag inom det härskande skiktet, i allmänhet genom halshuggning. Ofta spetsades deras huvuden sedan på järnstänger och sattes upp på närmast belägna stadsmur. Linköpings blodbad, då flera rådsherrar ställdes inför en skenrättegång och sedan avrättades, är den mest kända av Karls utrensningar, men långt ifrån den enda. Politiska motståndare talade om ”hertig Karls slaktarebänk”. Livsfarlig, lynnig och hämndlysten är andra ord som brukar användas.
Till sist, 1604, kände sig Karl säker nog för att formellt utropa sig till konung, det vill säga Karl IX. Det var under dessa år i början av 1600-talet som han lät driva igenom en rad reformer som skulle visa sig betydelsefulla – bland mycket annat grundades Göteborg, valloner bjöds in för att få fart på järnbruken, och den svenska lagstiftningen ändrades. Det sistnämnda är särskilt viktigt, eftersom den bibelsprängde Karl beslöt att Mose lag skulle utgöra en del av lagboken. Det innebar bland annat dödsstraff för ett stort antal förseelser, som till exempel utomäktenskapligt sex. Med andra ord en förödande förändring, som skulle ha svåra konsekvenser för vanliga svenskar under lång tid framöver.
Men än mer betydelsefullt: som kung förde Karl vidare den politik som redan hans storebröder hade inlett, det vill säga försöken att expandera det svenska riket österut. Ambitionen var att på sikt göra Sverige till den dominerande makten runt Östersjön. Detta innebar blodiga, kostsamma och inte särskilt lyckosamma fälttåg i Polen, liksom i Ryssland, vilket i sin tur gjorde att Danmark såg sin chans att passa på – Sverige var ju upptaget på annat håll och kunde knappt försvara sig.
Utan att överdriva kan man säga att Karl IX:s sista år var ganska så misslyckade. När han dog, 61 år gammal, den 30 oktober 1611, var Sverige på gränsen till sammanbrott, på alla håll omgivet av fiender.
Turligt nog visade sig sonen, Gustav II Adolf, vara sällsynt bra på att kriga. Under honom undveks katastrofen, och Sverige kom i stället att, i varje fall för en tid, bli den stormakt som Vasasönerna hade drömt om.
Men vid det laget var alltså kung Karl IX död, och begravd i Strängnäs domkyrka, omgiven av regalier som var mer påkostade än någon kung tidigare fått med sig – allt för att markera att det minsann var han som hade vunnit maktkampen. Karl IX:s begravningsregalier stals 2018 från Strängnäs domkyrka, men hittades ett halvår senare i en soptunna...
Hur ska man egentligen bedöma Karl IX och hans verk? Var han en psykopat eller bara en skicklig maktspelare? Kanske både och, precis som sin far.
I sin bok om Vasasönerna och deras maktkamp tillåter sig historieprofessorn Lars-Olof Larsson en dos kontrafaktiskt spekulerande. Tänk om Karl som hertig inte hade valt konfrontationens väg, utan i stället försökt hålla fred med Sigismund och Polen. Eller tänk om han i varje fall som kung inte hade valt att föra svenska arméer österut, och därmed dragit in landet i ett trefrontskrig som pågick i decennier.
Tänk om han därmed skulle ha visat att det där med att med vapnens hjälp försöka kontrollera Östersjön var en återvändsgränd… Vad hade hänt då? Kanske hade sonen, Gustav II Adolf, lagt sin uppenbara begåvning och gränslösa energi på mer konstruktiva ting än att spränga sig fram genom Europas allt mer förödda landskap.
Men så blev det ju inte. Karl IX lämnade efter sig ett arv av makthunger, och en tradition av att försöka lösa konflikter med hjälp av det brutalaste våld.
(Text: författaren Magnus Västerbro i Svenska Dagbladet)
Johannes Magnus falska historieskrivning
Johannes Magnus, var en svensk präst, ärkebiskop av Uppsala stift (1523–1531, 1533–1544), ämbetsman, teolog, genealog och historiker. Han räknas som den siste på svensk mark styrande katolske ärkebiskopen av Uppsala stift, innan han reste till Rom som ett resultat av den pågående reformationen i Sverige. I samband med resan delegerade han ansvaret för Uppsala stift till den katolske prästen Hans Brask.
Johannes Magnus verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Alla göta- och sveakonungars historia), gavs ut först efter Johannes död 1544. Tryckningen ombesörjdes år 1554 av brodern Olaus. Han tillägnade det kung Gustavs söner. Verket blev en stor succé, och trycktes om flera gånger. Johannes Magnus konstruerade långa kungalängder i syfte att förlänga det egna folkets historia bakåt i tiden. Flera av gestalterna kan falsifieras mot andra källor, och betraktas som sagokungar av det helt fiktiva slaget. Bokens fantasifulla historieskrivning är bland annat orsaken till att Erik XIV och Karl IX antog så höga regentnummer (de borde fått kunganamnen Erik IX och Karl III). Vasakungarnas självbild och den svenska stormaktstidens huvudideologi göticismen fick alltså här sitt manifest. Boken hade stort inflytande på 1500- 1600- och början av 1700-talets svenska historieuppfattning.
Den första svenska översättningen av Johannes Magnus stora verk utkom 1620 och utfördes av Erik Schroderus.
Lästips:
”Arvet efter Gustav Vasa: en berättelse om fyra kungar och ett rike”, Lars-Olof Larsson, Norstedts 2006
”Den skoningslöse: en biografi över Karl IX”, Erik Petersson, Natur & Kulturm 2008