Sofia Vasa (Gustavsdotter)
Blev 63 år.
Sofia Vasa (Gustavsdotter) 1547-1611.
Copyright: Engstrand 2010.
Far:
Mor:
Född:
1547-10-29 Stockholm, Stockholms slott. [1]
Död:
1611-03-17 Ekolsund. [1]
Begravd:
1612 Strängnäs, Strängnäs domkyrka, Södermanland. [2]
Äktenskap med Magnus II av Sachsen-Lauenburg (1543 - 1603)
Skilsmässa:
Vigsel:
1568-07-04 Stockholm. [1]
Dubbelbröllop: Sofia och Magnus gifte sig samtidigt med Sofias halvbror Erik och Karin den 4 juli 1568.
Barn:
Noteringar
Sofia föddes den 29 oktober 1547 på Stockholms slott som fjärde dotter till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud.
Vid sin halvbror Erik XIV:s kröning deltog också den artonårige hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg, son till hertig Franz, brorson till Gustav Vasas första gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg och alltså kusin till den nykrönte kung Erik. Han tjänstgjorde på svensk sida i Nordiska sjuårskriget, blev Eriks dryckesbroder och hans spion mot bröderna, därpå 1566 överbefälhavare vid dansk-norska gränsen.
1566 friade Magnus till den fyra år yngre Sofia och trolovning ägde rum. Två år därefter underskrevs äktenskapskontraktet, varvid den snikne brudgummen tillförsäkrade den vanliga magnifika hemgiften på 100.000 daler jämte rikaste utstyrsel.
Bröllopet firades den 4 juli 1568 i samband med kung Eriks egen vigsel med Karin Månsdotter och hennes kröning till Sveriges drottning. På Stortorget fördelades en helstekt oxe och fontärnerna sprutade vin och öl.
Sofia var den enda av systrarna som blev kvar i hemlandet. Paret fick ett underlållslän i Sverige, då Magnus inte kunde försörja sin fru i Tyskland. Det stod snart klart att Sofia for både )sykiskt och fysiskt illa i äktenskapet. Hennes syskon försökte tala Magnus tillrätta, och på olika sätt hjälpa systern. Magnus missbrukade också sin ställning gentemot underlydande bönder i förläningen.
Eftersom Magnus inte kunde försörja sin hustru fick han stanna kvar i kung Eriks tjänst, men övergick efter några veckor till dennes fiender, hertigarna Johan och Karl, och fick till bostäder slotten Vänngarn och Ekolsund. På Västerås slott, dit Magnus var förlagd som krigsöverste, föddes 1570 hertigparets son Gustav.
Då hans far, hertig Franz, 1571 avgick i Lauenburg till förmån för sin yngre son Franz, protesterade Magnus, samlade krigsfolk i Nederländerna och anföll och skövlade 1574 den Lauenburgska staden Ratzeburg. För sin makas hemgift värvade han trupper och han lät sälja alla hennes smycken och klenoder.
När Johan III gav honom Sonnenburg på Ösel i förläning, råkade han i delo med danskarna där och blev regelrätt landsvägsrövare. Magnus hade utvecklats till en rå, brutal knekttyp som visade Sofia "okärlighet, spott och skamligt förtal" samt slog henne så att hon blev "huvudsvag". Äktenskapet upplöstes med skilsmässa och efter tio års äktenskap utvisades han till slut ur Sverige.
I Tyskland levde Magnus ett sådant vilt liv att hans bror Franz med kejsarens tillstånd måste spärra in honom på Ratzeburgs slott, där han satt i femton långa år tills han avled 1603.
Sofia och Magnus fick minst sex barn, varav sonen Gustav var det enda som nådde vuxen ålder. Relationen till honom blev problemfylld för Sofia. Hennes vana att skämma bort Gustav oroade familjen. Istället för att som brukligt skicka iväg sonen till ett annat hov verkar Sofia behållit Gustav hos sig på Ekolsund, bland »enfaldigt folk» som varken »sett eller lärt» hur det gick till vid ett hov, som hennes bror Karl uttryckte saken. Som förälder var det Sofias ansvar att ge Gustav en sådan uppfostran att han kunde uppfylla sina furstliga förpliktelser.
Johan III tog vård om Sofia och barnet samt överflyttade Magnus förläningar, Lagunda, Håbo och Erlingshudra härader till sin syster. Hennes son Gustav blev således en bortskämd lätting, men utvecklades efter en utlandresa så väl att hertig Karl kunde göra honom till slottsloven på Kalmar slott - han dog av ett vådaskott i knät 1597.
Av breven att döma blev Sofia besatt av sin ekonomi. Lika uppenbart är att hon inte litade på sin omgivning. Mot slutet av sitt liv levde hon sparsamt och alltmer isolerat på Ekolsund tills hon avled nästan utblottad 17 mars 1611. Sofia överlevde även sonen Gustav, som avled av ett vådaskott år 1597. Även Sofia uppvisar drag av sinnessjukdom, som kallades "hufvudsvaghet".
Begravningen skedde i största enkelhet i Stängnäs domkyrka och hon fick varken minnesvård eller epitafium.