Victoria Alexandrina av Storbritannien och Irland
Drottning i Storbritannien och Irland 1837-1901, kejsarinna av Indien. Blev 81 år.
Victoria Alexandrina av Storbritannien och Irland 1819-1901. Porträtt av Victoria vid tiden för hennes tronbestigning 20 juni 1837.
Copyright: Engstrand 2017
Far:
Mor:
Född:
1819-05-24 England, London, Kensington Palace. [1]
Död:
1901-01-22 England, Isle of Wight, Osborne house. [1]
Begravd:
1901-02-04 England, Windsor, kapellet S:t George. [2]
Äktenskap med Francis Albert Augustus Charles Emanuel av Sachsen-Coburg-Gotha (1819 - 1861)
Vigsel:
1840-02-10 England, London, St. James Palace. [3]
Barn:
Noteringar
Victoria, 1819-1901, drottning av Storbritannien och Irland från 1837, kejsarinna av Indien från 1876.
Fadern, hertig Edvard av Kent, son till Georg III, dog då Victoria var ett år gammal och fick under ledning av sin mor, prinsessan Victoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld, en isolerad uppfostran som avsåg att bibringa henne övliga sällskapstalanger språkkunskaper och "kristliga dygder".
År 1837 besteg hon tronen frigjorde sig från moderns inflytande och gifte sig 1840 med sin kusin Albert av Sachsen-Coburg-Gotha. Äktenskapet var ett resonemangsparti men blev av allt att döma sällsynt harmoniskt och makarnas lyckliga hemliv framstod som ett ideal för den brittiska medelklassen. På arton år föddes nio barn däribland Victorias efterträdare Edvard VII och Viktoria (Victoria) förmäld med kejsar Fredrik III av Tyskland. Victoria hyste ett obegränsat förtroende för Albert som därigenom kunde utöva ett stort om också svårbestämbart politiskt inflytande. Hans död 1861 blev ett hårt slag för Victoria som flydde in i regeringsbestyren men i åratal drog sig undan representationsplikterna. Efter sorgearbetets slut förvandlades den sörjande "änkan i Windsor" efter hand till den vördade landsmodern och symbolen för imperiets storhet och makt.
Utan att vara intellektuellt betydande tog Victoria. en mycket aktiv del i regeringsarbetet. Någon klar uppfattning om var gränsen gick för regentens befogenheter i en parlamentarisk stat hade hon knappast. Fastän hon kunde ha mycket bestämda politiska åsikter - hon uppskattade t.ex. Disraeli lika mycket som hon avskydde Gladstone - följde hon dock alltid lojalt de parlamentariska spelreglerna t.ex. vid regeringsbildningar. Utan att vara fullt medveten om det presiderade hon över den utveckling som stegvis förvandlade den brittiska monarkin från en maktpolitisk till en representativ institution.