Christoffer II av Danmark

Christoffer II, 1276-1332, kung i Danmark 1320 (1319) -1326 och 1330-1332, son till Erik Klipping.

Han föddes den 29 september 1276 som son till danske kungen Erik Klipping och dennes hustru Agnes av Brandenburg.

1286 blev Christoffers bror Erik Menved kung i Danmark efter att deras far mördats av upprorsmän. Dessa hade dömts till döden men lyckats fly till Norge, där de skyddades av den norske kungen. Erik Menved blev som kung först tämligen framgångsrik. Norrmännen besegrades och 1300 intogs de nordtyska östersjöprovinserna med bland annat Lübeck, Wismar och Rostock. Ambitionen var att bygga ett danskt rike runt Östersjön. Med tiden gick det dock galet. De tyska provinserna förlorades efter ett slag vid Stralsund 1313. Kvar stod Erik Menved med stora skulder och upprorstendenser hos de danska stormännen.

En bevarad kungabyst avbildar Christoffer som en man med kraftig bröstkorg och - i motsats till den äldre brodern Erik Menveds slätrakade kinder - långt, krusigt helskägg. Erik Menved utnämnde honom som hertig över Södra Halland vid det svenska rikets sydliga gräns, med andra ord en mycket viktig post i det oroliga och oklara läget i Danmark. Han hade knäböjt för sin storebror och gått ed på att betala honom 1000 mark om året, aldrig ingå pakter med utländska furstar och alltid tjäna den danska kronan i krig.

Christoffer var under en period hertig av Estland, senare av Halland och Samsö. I sina hertigdömen blev han känd för ett hårdhänt och brutalt styre. Inledningsvis stödde han sin bror kungen. 1313 lierade sig emellertid Christian och den danske ärkebiskopen Esger Juul med broderns fiender bland de danska stormännen och deltog i upproret mot den danske kungen. Det misslyckades emellertid.

Erik Menved blandade sig sedan i den svenska konflikten mellan kung Birger Magnusson och hans bröder Valdemar och Erik. Danske kungen stödde här den svenske kungen. Det var i sig inte konstigt eftersom Erik Menved var gift med Birger Magnussons syster och tvärtom, Birger Magnusson var gift med Erik Menveds syster.

Efter att Birger Magnusson oskadliggjort sina bröder vid Nyköpings gästabud 1317 kunde hans sits ha varit säker. Nu reste sig emellertid ett antal svenska stormän mot sin kung. I praktiken bröt inbördeskrig ut. Erik Menved grep in till svågerns stöd men deras styrkor var inte framgångsrika. Bland annat besegrades Birger Magnusson 1318 vid Söderköping av styrkor under den danske stormannen Knut Porses ledning. Denne stred nämligen för Valdemars och Eriks änkors räkning.

1318 gick en svensk upprorshär in i Skåne för att tvinga Birger Magnusson och Erik Menved till underkastelse. Här hittar vi åter paret Christoffer och Esger Juul stridande mot den danske kungen. 1318 slöts en fred i Roskilde som innebar att Birger Magnussons öde beseglades. Han valde föga förvånande att fly till Danmark där han dog 1321. Då hade Magnus Eriksson – son till Birgers bror Erik – redan 1319 valts till kung av Sverige.

Erik Menved dog redan 1319. Enligt sägen skall hans sista ord ha uttryckt en varning för att välja brodern Christoffer till efterträdare. Denne hade emellertid just sådana planer och återvände nu till Danmark från landsflykt i Pommern. Erik Menveds värsta farhågor gick därmed i uppfyllelse.

Kungamakten var vid den här tiden inte så starkt etablerad i Danmark. För att bli kung tvingades Christoffer att skriftligt bekräfta stormännens och kyrkans inflytande. Han förband sig bland annat att inte ta ut skatt av kyrkan och inte heller ställa kyrkliga befattningshavare inför allmänna domstolar. Stormännen lovades frihet från krigstjänst utomlands och en återställning av skatterna till en nivå motsvarande den som hade gällt 70 år tidigare. Christoffer hade därmed tvingats sätta sig i en situation där han inte kunde fatta väsentliga beslut utan kyrkans och stormännens samförstånd.

Christoffer II blev i praktiken kung 1320. Han skulle emellertid också krönas. Det innebar en del svårigheter då ärkebiskopsstolen i Lund stod tom sedan Erik Menved fördrivit Esger Juul. Denne hade också lyckats få fram ett påveuttalande om att ingen annan biskop skulle tillåtas kröna en dansk kung. Sådana beslut var svåra att ändra. Christoffer tvingades till förhandlingar med påvliga representanter för att den gamle vapenbrodern, ärkebiskopen Esger Juul skulle tillåtas återgå till sitt ämbete. 1324 krönte den återinsatte ärkebiskopen honom till kung i Vordingborg.

Regeringstiden blev synnerligen misslyckad. Pengar saknades, landet hade stora skulder och möjligheterna till beskattning var begränsade. Christoffer II hade liksom fadern ambitioner att stärka sin ställning genom att erövra provinser i norra Tyskland. Till detta fordrades pengar. Då Christoffer försökte skriva ut nya skatter gjorde stormännen 1326 uppror med stöd av holsteingrevarna Gerhard av Rendsburg och Johan av Kiel. Christoffer II tvingades tillsammans med sina söner i landsflykt till Rostock. Gerhard ersatte honom med den blott 11-årige Valdemar III. Det är intressant att notera att de tyska grevarna hade haft stöd av Knut Porse, som inte var en person att lita på. Som tack för sina insatser utsågs han 1326 till hertig av Halland och Samsö.

1329 var Christoffer tillbaka i Danmark tillsammans med en tysk här. De förlorade emellertid ett första slag vid Vordingborg. Christoffer II kunde 1330 ändå återinsättas på tronen efter stöd från Johan av Kiel som kommit ihop sig med Gerhard. Som betalning fick Johan Danmark öster om Stora Bält i pant. I panten ingick Skåne men det är oklart hur det var med Halland.

Christoffer II fortsatte 1331 att utnyttja konflikten mellan de tyska grevarna men besegrades av Gerhard 1331 vid Dannevirke. En fred slöts i Kiel den 10 januari 1332. Därefter var även Jylland satt i pant till Gerhard. Christoffer II fick behålla sin kungliga titel men saknade nu helt makt. Han dog den 2 augusti 1332 som fånge på Ålholms slott på Lolland.

Knut Haeger beskriver i sin danska krönika Christoffer II som Danmarks sämste kung. Han har i dansk historia förknippats med brutalitet, falskhet och det faktum att stora delar av Danmark pantsattes under hans misslyckade regeringstid. Möjligen var hans beteende en återspegling av hur maktspel bedrevs av kungar och stormän under medeltiden. Det har också framhållits att Christoffer II tog över ett konkursbo. Kyrkan och de danska stormännen gav honom inte heller något egentligt handlingsutrymme.

Efter Christoffer II uppstod en tid då Danmark inte regerades av någon kung. Efter många inre stridigheter lade sig röken och då framstod 1340 Christoffer II:s yngste son Valdemar som den självklara kungaaspiranten. Denne hade blivit kvar i Tyskland och fostrats till en modern storman. Som kung Valdemar med benämningen Atterdag skulle han framgångsrikt komma att återupprätta det självständiga Danmark. Till sin läggning var Valdemar lik sin far, det vill säga brutal och hänsynslös. Han skall ha upplevt svåra kval på sin dödsbädd och då för syndernas förlåtelse åberopat bland annat sina gåvor till Sorö kloster. Han begravdes först i Vordingborg men dottern Margrethe – sedermera unionsdrottningen – lät flytta hans stoft till Sorö. Det är rimligt att gissa, att gåvorna till klostret och hoppet om absolution var orsaken till valet av begravningsplatsen snarare än närheten till fadern Christoffer II. Margrethe begravdes för övrigt själv 1412 i Sorö klosterkyrka men flyttades redan året därpå till domkyrkan i Roskilde.

Christoffer utfärdade som hertig 1307 ett privilegiebrev för staden Halmstad. Det äldsta bevarade privilegiebrevet för en svensk stad berör Jönköping och är utfärdat av Magnus ladulås 1284.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stadsprivilegiebrevet för Halmstad 1307 (staden var då belägen vid nuvarande Övraby, norr om nuvande Halmstad. År 1320 flyttades staden till Nissans mynning.)

Brevet, som är skrivet på latin, lyder i svensk översättning (av John Stenberg):

"Christoffer, med Guds nåde, hertig av Halland och Samsö, hälsar evärdeligen med vår Herre alla dem, som detta brev se.

Vi göra veterligt för alla, att vi i vårt beskydd taga uppvisaren av detta brev, våra kära borgare i Halmstad, att dem särskilt försvara, och vilja vi härigenom av vår synnerliga ynnest dem unna och tillerkänna, tills vi annorlunda om dem bestämma, alla de rättigheter, vilka, som allmänt känt är, vissa torgstäder i konungariket Danmark av vår käre broder och konung (Erik) av Danmark erhållit hava.

Därför förbjuda vi strängeligen i vår nåd alla våra fogdar och var och en annan, av vilken rang och ställning han vara må, att i strid mot vad i början av detta brev sagts göra dem något förfång, försåvitt han vill undvika vår vrede och hämnd.

Givet i Falkenberg år 1307, den heliga Petronellas dag (31 maj) i vår egen och drotsens närvaro."