Erik VI Menved av Danmark

Kung i Danmark 1286-1319. Blev högst 45 år.

Äktenskap med Ingeborg Magnusdotter (1277? - 1319)

Noteringar

Fadern, Erik Klipping, mördades 1286 av upprorsmän, som hade dömts till döden, men lyckades fly till Norge, där de skyddades av den norske kungen. Erik Menved blev som kung först tämligen framgångsrik. Norrmännen besegrades och 1300 intogs de nordtyska östersjöprovinserna med bl. a. Lübeck, Wismar och Rostock. Ambitionen var att bygga ett danskt rike runt Östersjön. Med tiden gick det dock galet: de tyska provinserna förlorades efter ett slag vid Stralsund 1313. Kvar stod Erik Menved med stora skulder och upprorstendenser hos de danska stormännen.

Den danske kungen Erik Menved låg i fejd med ärkebiskop Jens Grand och fängslade honom den 9 april 1294. Detta föranledde påven Bonifatius VIII att den 23 augusti 1295 hota kungen med bannlysning och korståg från krigare i Danmarks grannländer om inte ärkebiskopen sattes på fri fot. Något heligt krig mot den danske kungen blev dock inte verklighet (även om Danmark faktiskt var försatt i interdikt - territoriell bannlysning som innebar att inga kyrkliga tjänster, likt nattvard och begravning, fick utföras i området - under ett antal år), varken då eller i samband med de många andra konflikterna mellan monark och ärkebiskop.

Erik var gift med den svenska kungen Magnus Ladulås dotter Ingeborg Magnusdotter. De fick 14 barn, men alla var dödfödda eller dog i späd ålder. Erik Menved är begravd i Sankt Bendts Kirke i Ringsted. Han överlämnade ett land i ekonomisk och politisk misär till sin yngre bror Christoffer II.

---------------------------------------------------------

Erik Menved föddes 1274 som son till kung Erik Klipping. År 1286 mördades fadern i Finderup, ett av de mest omdiskuterade (och ännu olösta) morden i dansk historia. Pojken kröntes 1287 men representerades under de första åren av en förmyndarregering. Under de följande åren präglades den danska politiken av kampen mellan regimen och de stormän som – med rätt eller orätt – utpekades som skyldiga för mordet på fadern och därför gick i landsflykt. Tack vare greve Jakob, som gjorde norra Halland självständigt, fick de landsflyktiga en fast bas och gjorde många räder mot Danmark. Sedan de fredlösas ledare Stig Andersen avlidit år 1293 minskade hotet, men Erik Menved lyckades aldrig återta kontrollen över norra Halland.

Erik drabbades också av en konflikt med ärkebiskop Jens Grand i Lund, som stödde de landsflyktiga. Fejden med Jens Grand blev desto allvarligare som denne stöddes av påven, som för en tid förklarade Danmark i interdikt, en territoriellt baserad bannlysning som tvingade kungen att retirera. Det slutade med att Erik 1302 accepterade att betala böter, men han undslapp Jens eftersom denne istället utnämndes till ärkebiskop av Riga.

Det som framför allt har gett Erik Menved en plats i historieböckerna är hans ambitiösa men i längden misslyckade expansionspolitik i Nordtyskland. Här hade Danmark i början av 1200-talet varit en regional stormakt som utbredde sitt välde över södra Östersjökusten, men huvuddelen av maktställningen hade gått förlorad i krig på 1220-talet. Erik var fast besluten att återställa ordningen i dansk favör, varför han i början av 1300-talet utövade påtryckningar på makthavare i Mecklenburg. Till en början gick det bra. Efter hårda strider tvingade han städerna Wismar och Rostock att erkänna honom som överherre. Men sedan vände vinden och vinsterna började gå förlorade.

Kriget i Tyskland var kostsamt, och det danska rikets resurser var otillräckliga för Eriks planer. Skatterna höjdes, vilket ledde till uppror som Erik tvingades sätta av tid till att nedkämpa. Till slut fanns det bara en väg för kungen att gå: pantsättning. Under 1310-talet pantsatte han det ena området efter det andra – först ut var Sönderjylland – till holsteinska grevar, som därmed fick ett betydande inflytande över Danmark.

Erik Menved avled den 13 november 1319 och begravdes i Sankt Bendts Kirke i själländska Ringsted, där han vilar under en av Nordens pampigaste gravhällar. Han efterträddes av brodern Kristofer II, som visade sig oförmögen att bromsa det förfall som riket hamnat i. Vid Kristofers död 1332 kontrollerades hela Danmark av tyska pantinnehavare, och som en konsekvens av detta tillsattes ingen ny kung. Det skulle ta Kristofers son Valdemar Atterdag, som uppsteg på tronen 1340, flera decennier att återsamla den danska monarkin.

Det mest bestående minnet av Erik Menved i dagens Sverige är Kärnan, tornet på landborgen i centrala Helsingborg. Det byggdes på 1310-talet och utgjorde en viktig del av Helsingborgs slott, en av Eriks främsta militära stödjepunkter. Erik Menved tyckte om Helsingborg och vistades ofta i staden – han firade bröllop här 1296 och presiderade 1310 över freden i Helsingborg, som förlikte kung Birger av Sverige med hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Fredsavtalet innebar att Sverige delades mellan bröderna. Erik var gift med deras syster Ingeborg, ett äktenskap som resulterade i omkring 14 barn, som alla var dödfödda eller avled i späd ålder.

Men vad betyder det märkliga tillnamnet Menved? Ingen kan svara med säkerhet, men det finns två förslag. Det första går ut på att Erik gärna hävde ur sig talesättet/eden ”ved alle hellige mænd” (”vid alla heliga män”). Enligt det andra förslaget går namnet tillbaka på medeltidsdanskans menvett, ett substantiv som syftade på ett illavarslande omen.
Text: Dick Harrison Svenska Dagbladet

---------------------------------------------------------

Om Lagaholms slott
Lagaholms slott var liksom staden en 1200-talsskapelse. År 1278 möttes på slottet Magnus Ladulås och den danske kungen Erik Klipping, vilkas barn Erik och Märta gifte sig på Lagaholm för att stärka vänskapen mellan länderna. Drottning Margareta intog fästet 1389 och slog senare Sveriges kung Albrekt. Under många senare krig skadades Lagaholm svårt men reparerades. Sedan Halland blivit svenskt minskade Lagaholms betydelse och år 1675 revs slottet på Karl XI order.
Källor: Dick Harrison - Gud vill det - Nordiska korsfarare under medeltiden och Gamla Halmstad - årsbok 2008.

Personhistoria

Källor