Kristina Alexandra Vasa (Gustavsdotter)
Drottning i Sverige 1632-1654. Blev 62 år.
Kristina Augusta Vasa (Gustavsdotter) 1626-1689 som Minerva - porträttet målades i Antwerpen av Justus van Egmont.
Copyright: Engstrand 2015
Far:
Mor:
Född:
1626-12-08 Stockholm, Slottet Tre Kronor. [1]
Död:
1689-04-09 Italien, Rom, Palazzo Riario vid Via della Lungara. [2]
Kristina dog i Palazzo Riario (nutida namnet är Palazzo Corsini och gatan heter Via della Lungara i den gamla stadsdelen Trastevere. I närheten ligger gatan Largo Cristina di Svezia, uppkallad efter Kristina).
Begravd:
1689-04-19 Italien, Rom, Peterskyrkan. [2]
Sambo med Decio den yngre Azzolino (1623 - 1689)
Noteringar
Kristina, 1626-1689, regerande drottning av Sverige 1644 (1632) -1654, enda barn till Gustav II Adolf och hans gemål Maria Eleonora. Hon var Vasaättens sista medlem.
Per Brahe d y var på plats när drottning Maria Eleonora på kvällen den 8 december 1626 födde dottern Kristina. Brahe har i sin tankebok skrivit att han vid födseln befann sig i rummet intill, ensam med den förmodligen orolige fadern Gustav Adolf. Maria Eleonora hade fått flera missfall tidigare, men Kristina verkade livskraftig från början. En dryg vecka senare hölls hennes dop i Slottskyrkan. Brahe skulle längre fram i livet komma att ha mycket med Kristina att göra; själv kände han henne alltså ända från hennes födelse.
Kristina har i sin självbiografi beskrivit hur hon kom till världen: "Jag föddes med segerhuva och hade endast ansikte, armar och ben fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma". Jordemödrarna tog miste på könet och meddelade kungen att han fått en son. Kristina var ett oönskat barn och modern, Maria Eleonora, visade avsmak för den nyfödda, ludna flicka, som visade manliga kännetecken. Gustav Adolf visade besvikelse över att han inte fick en son och bestämde att Kristina skulle få en helt manlig uppfostran. Därmed bidrog han till att skärpa Kristinas livsproblem.
Fadern hade bestämt att hon i övrigt skulle få en allsidig uppfostran. Ledare för denna blev den religiöst tolerante Johannes Matthiae Gothus; det brådmogna barnet var bara sex år då fadern föll vid Lützen under trettioåriga kriget, och för sitt eget bästa måste hon skiljas 1636 från den mentalt instabila och vilt sörjande modern och uppfostrades av sin faster Katarina på Stegeborg.
Kristina studerade filosofi och teologi men lärde sig också tala latin, franska, tyska, italienska och holländska flytande, och dessutom rida, skjuta och fäkta - det ena som det andra färdigheter som var mycket ovanliga hos tidens kvinnor. Sin politiska utbildning fick hon främst av ledaren för förmyndarregeringen, Axel Oxenstierna, och fastän denne lojalt tjänat Gustav Adolf, var hans politiska linje den feodala rådsadelns.
Vid 18 års ålder (1644) förklarades Kristina myndig. Hon kom snart i motsättning till Oxenstierna. Konflikten gällde inte utrikespolitiken, men Kristina ville regera själv. För att neutralisera den mäktige kanslern och den krets han företrädde, sökte hon (liksom Mazarin och Ludvig XIV i Frankrike) skapa en ny, lydig hovadel. Under hennes regeringstid fördubblades antalet adelsätter. Främst bland de nya gunstlingarna stod Magnus Gabriel De la Gardie. Men de nya adelsmännen tänkte inte tjäna henne för blotta ärans skull: de förväntade sig donationer, dvs. jord och jordräntor till sitt ståndsmässiga uppehälle. Och det fick de. Följden blev att statens jordar - dess främsta inkomstkälla - snabbt krympte i omfång, och med dem krympte statsintäkterna. Nästan allt det bortgivna skulle kronan bli tvungen att åter dra in en generation senare, under reduktionen och räfsterna på Karl XI:s tid.
Kristina kröntes till drottning i Sverige den 20 oktober 1650. Kröningen var för svenska förhållanden storstilad och överdådig. Ursprungligen hade kröningen planerats till augusti 1647, men senarelades.
Kristinas hovliv var glänsande, och hennes kulturella intressen ledde också till att framstående utländska konstnärer och lärda, som filosofen Descartes, knöts till henne. Stor betydelse fick också den franske ambassadören Pierre Chanut. De flesta besökare fann drottningen fascinerande (men Chanut antydde att hon nog bort tvätta sig litet oftare). När nu Kristina alltmer drogs till den katolska tron, var väl orsaken till stor del vantrivsel i det kulturella mörker och den bigotta lutheranism, i vilket hennes farfars far Gustav Vasa lämnat Sverige och där ännu ingen större ljusning skymtade.
Som ung hade Kristina varit inställd på giftermål med sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav. Dock, äktenskapet skulle ha betytt slutet för hennes självständighet. Efter ett skickligt politiskt spel lyckades hon få Karl Gustav accepterad som tronföljare och samtidigt dra sig ur trolovningen. Den 6 juni 1654 abdikerade hon i tronsalen på Uppsala slott, begav sig utomlands med stort följe och vidlyftigt bagage - en stor del av landets kulturella inventarium - och övergick till katolicismen 1655 i Innbruck.
Den 23 december 1655 gör drottning Kristina sitt officiella intåg i Rom. Hon var efter sin abdikation en av Europas mest kända kvinnor. Att den protestantiska troskämpen Gustav Adolfs dotter konverterade var naturligtvis ett propagandamässigt "klipp" utan like för påven Alexander VII i Rom. Kristina bosatte sig i Palazzo Farnese efter ankomsten till Rom. Till vänster om Palazzo Farnese ligger f.ö. Casa di Brigida - Birgittahuset - där den heliga Birgitta bodde och även dog nästan tre sekler tidigare.
Palazzo Farnese beställdes av kardinal Alessandro Farnese, sedemera påven Paulus III, och uppfördes 1514-1589. Fyra arkitekter efter varandra arbetade på det: Sangallo, Michelangelo, Vignola och della Porta. Sedan 1875 är det Frankrikes ambassad i Rom.
Kristina kom att stå på mycket god fot både med den helige fadern och med den fint bildade kardinal Azzolino. Hennes hov i Rom blev en kulturell och politisk brännpunkt. Hon hade ett berömt bibliotek och dito tavelgalleri. Kristina författade en självbiografi och många elegant turnerade aforismer.
Förutom korta besök i Frankrike och Sverige bodde Kristina från 1659 till sin död i Palazzo Riario (nutida namnet är Palazzo Corsini och gatan heter Via della Lungara i den gamla stadsdelen Trastevere. I närheten ligger gatan Largo Cristina di Svezia, uppkallad efter Kristina).
Livet som europeisk celebritet var dock inte nog för henne. Dels på grund av detta, dels för att bättra på sina konstant dåliga affärer - fastän hon var utan rike betraktades hon som en suverän och höll hov som en sådan - intrigerade hon för att med fransk hjälp bli regerande drottning i Neapel. Planen förråddes av hennes överhovstallmästare, markis Monaldesco. Med suveränens rätt dömde hon honom själv från livet och lät summariskt avrätta honom i november 1657, i stora galleriet på slottet Fontainebleau utanför Paris, genom att inför sina ögon låta sitt följe sticka ner honom. Händelsen väckte europeisk uppståndelse.
Kristina fick alltså nöja sig med rollen som bleknande grande dame. Hon dog i Rom den 9 april 1689 (19 april enligt gregoriansk datering) klockan sex på morgonen och begravdes i själva Peterskyrkan, Hon begravdes under stort pompa och procession den 19 april 1689. En minnesvård av Carlo Fontana restes över henne 1702 i Peterskyrkan. Till universalarvinge insatte hon Azzolino, som emellertid dog två veckor senare. Han hann dock ordna med den storslagna begravningen.
I hennes bibliotek fanns vid hennes död 2125 handskrifter och 5500 tryckta skrifter. Handskrifterna finns idag i Vatikanens bibliotek. Den stora antiksamlingen finns nu i Pradomuseet i Madrid, tavlorna runt om i Europas museer, hennes mynt och medaljer i myntkabinettet i Paris.
Den latininiserade stavningen av hennes namn - Christina - kom i bruk först efter hennes övergång till katolicismen.
Kristinas personlighet har fascinerat forskarna, och om de verkliga skälen till hennes tronavsägelse råder delade meningar. Den av Curt Weibull hävdade uppfattningen att hon handlade av religiös övertygelse har ifrågasatts av bl a Sven Stolpe, vilken hävdat att Kristina vid övergången snarare var en skeptisk fritänkare och libertin. Sven Stolpe har skrivit en stor biografi om henne, och hennes brevväxling med kardinal Azzolino finns bevarad.
(Lästips: Veronica Buckley - Kristina, Sveriges drottning).
----------------------------------------------- Text: Karin Tegenborg Falkdalen -------------
När Gustav II Adolf stupade vid Lützen sattes alla resurser in för att skola in hans dotter som regent. Förmyndarna hoppades att en god utbildning skulle uppväga det faktum att Kristina var kvinna.
I december 1632 nåddes hovet i Stockholm av budet att Gustav II Adolf stupat på slagfältet i Lützen. I sin självbiografi berättar drottning Kristina om omgivningens reaktion. Sorgen var väldig, liksom oron – det stora hoppet stod nu till hennes egen person. Kristina, sex år gammal, var den länk som skulle förena alla motstridiga intressen: ”Man gladdes också åt barnet som Sveriges enda tillgång och hopp i detta farliga, svåra och avgörande läge. Det var, sade man, det enda band som höll samman den nuvarande unionen, och det enda hoppet om framtida lycka. Man beslöt enhälligt att utropa mig till det Du hade låtit mig födas till, drottning av Sverige…”
Det var Kristinas farfar, Karl IX, som hade infört arvsrätt för sina kvinnliga ättlingar i Norrköpings arvförening år 1604. Kungen ville försvåra för brorsonen Sigismund, med arvingar i Polen, att återta den svenska tronen. Eftersom Gustav II Adolf inte hade några söner var det således den sexåriga Kristina som ärvde kronan vid hans död. Hon blev därmed den första kvinnliga monarken sedan ärftlig monarki infördes under Gustav Vasas regering.
I den här positionen var Kristina inte unik i sin samtid. Hon hade – tvärtemot vad man kanske kan tro – förhållandevis många kvinnliga kollegor som av dynastiska skäl styrde i de europeiska rikena. För att bara nämna några exempel så regerade Maria Tudor (1553–58) och Elisabet I (1558–1603) i England samtidigt som Marie av Guise förestod förmyndarregeringen för dottern Maria Stuart (1542–67) innan hon blev myndig. På andra sidan engelska kanalen fanns det flera franska änkedrottningar, till exempel Katarina av Medici, som präglade det politiska livet i Frankrike under sönernas regeringar. Även inom det habsburgska riket var det vanligt att de manliga regenterna utsåg sina kvinnliga släktingar, oftast änkor, till regenter över olika länder i imperiet.
Att förhållandevis många kvinnor trädde in som monarker eller regenter under denna period blev en anledning till att frågan debatterades. De som var kategoriskt emot att en kvinna styrde menade att detta kön inte kunde uppfylla de krav som ställdes på en monark. Kvinnan var av Gud, naturen, lagen och traditionen underordnad mannen, därför skulle hon inte heller styra ett rike.
Förespråkare för kvinnlig tronföljd försökte i gengäld tona ned betydelsen av att monarken var kvinna och istället koppla samman henne med viktiga principer för den ärftliga monarkin, såsom vidmakthållen ordning och dynastisk kontinuitet. Hennes höga position knöts till hennes kungliga börd och Guds vilja; drottningen hade ärvt sin makt för att arvriket skulle upprätthållas.
Det var också vanligt att framställa en regerande drottning som unik, ett lysande undantag. Genom att använda denna typ av argument kunde man försvara principerna för arv¬riket utan att behöva utmana den vedertagna uppfattningen om att det normala ändå var att en man skulle styra.
Så hur skulle man hantera situationen med en tronarvinge som var både omyndig och ”en kvinns-person”, som rikskanslern Axel Oxenstierna sam¬¬man¬fattade läget efter Gustav II Adolfs död? Kungen hade själv varit orolig för att han enbart hade en dotter i äktenskapet med Maria Eleonora och han hade speciellt bett rikskanslern om att bevaka Kristinas intressen. Kungen hade, innan han for iväg till Tyskland, sett till att ständerna hade erkänt dotterns arvsrätt.
Gustav II Adolf hade även bestämt att dottern skulle få den bästa utbildning som fanns att få. Kristina berättar i sin självbiografi om faderns planer på att i allt ge henne en furstes skolning: ”Kungen hade beordrat alla mina lärare att ge mig en helt och hållet manlig utbildning och att lära mig allt vad en ung furste måste kunna för att vara värd att regera. Han hade uttryck¬ligen förklarat att han inte ville att man skulle inge mig några av mitt köns förhållningssätt förutom ärbarheten.
I allt annat ville han att jag skulle vara som en furste, och att jag skulle få en undervisning i allt vad en ung furste bör kunna.”
Gustav II Adolfs befallning angående dotterns utbildning ska ses i sitt sammanhang, Kristina var tronarvingen och skulle uppfostras till en duglig regent. Hon skulle vara skickad att ta över regeringen när hon var arton år gammal. Eftersom rollen som monark av tradition var manlig fick hon samma utbildning som en prins. Det var helt enkelt den mall som fanns till hands när en blivande monark
skulle utbildas. Och när det gällde Kristina sparades inga resurser för att forma henne till en värdig monark för stormakten Sverige. Ambitionen för hennes utbildning sammanfattas ganska väl i ett av rådets uttalanden: ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” Kristinas uppfostran blev en prioriterad angelägenhet för ständer och riksråd, som utfärdade instruktioner för hennes utbildning och noga följde upp hennes framsteg. Enligt rådet skulle en god utbildning uppväga ”farligheten att vi icke have någon mansperson, utan en kvinnsperson, som icke är habil till imperera”.
I den instruktion som antogs i mars 1635, när Kristina var åtta år, får vi en god bild av vilka förväntningar som fanns på en monark, oavsett kön, under stormaktstiden. Hon skulle vara rättvis och behandla var och en efter sitt stånd. Hon skulle respektera förmyndarregeringen och tala väl om sitt fädernesland. I gengäld skulle undersåtarna vara trogna och lojala mot sin drottning.
Kristinas utbildning liknade flera av hennes manliga företrädares. Religionsstudier var självskrivna, då religionen utgjorde grunden för både hennes ställning som monark och samhället i övrigt. En annan viktig del var hennes politiska studier och här hade hon en av de skickligaste lärarna i sin samtid, Axel Oxenstierna, som handledde henne bland annat i diplomati, statskunskap och strategi. Kristina berättar själv hur hon studerade mellan tre och fyra timmar varje kväll under hans ledning och om hur de båda fann stort nöje i studierna. Drottningen uttalar sig också varmt om sin huvudlärare, Johannes Matthiae, biskop i Strängnäs. Tillsammans med honom utforskade hon de antika filosoferna, historikerna och författarna. Där hämtade hon lärdomar och goda exempel på hur hon själv borde uppträda som klok och rättrådig monark. Historieämnet sågs som magistra vitae – ”livets lärarinna” och det byggde på uppfattningen att det var bättre att lära av historien än själv göra om misstagen.
Hon fick också studera en biografi över en annan kvinnlig monark, den engelska drottningen Elisabet I. Språkstudier var en annan viktig del i Kristinas utbildning. Hon skulle lära sig latin, då det var både den lärda världens och diplomatins språk, men även moderna språk. Från föräldrarna hade hon redan tyska och svenska, men kom själv att bli speciellt förtjust i franska. Det ansågs också bra att Kristina var insatt i grannländers och allierade staters språk. Oavsett vilket tungomål hon talade så var det viktigt att hon lade sina ord rätt – väl valda ord kunde skapa både entusiasm, stilla oro och till och med förhindra krig. Därför stod retorikstudier på hennes schema. Dessa övningar skulle dessutom stimulera drottningens intellekt och moraliska utveckling.
Hon fick även lära sig matematik och geografi. Geografistudier var nödvändiga för en blivande monark. De skulle ge Kristina kunskap om det egna riket såväl som andra länder. Hon tränade även fäktning, ridning och andra idrotter. På helgerna anordnades jakter och andra nöjen som ansågs lämpliga för drottningen.
Instruktionen betonade man vikten av att Kristinas omgivning var mönstergill och klanderfri. Man ville förhind¬ra att drottningen kom i kontakt med farliga idéer och tankar (bland annat den katolska läran). Hennes uppvaktning skulle också iaktta och studera drottningens uppförande och inte heller tveka att tala om när hon gjort något felaktigt. En som inte ansågs vara ett lämpligt umgänge var hennes egen mor, Maria Eleonora. Änkedrottningen fick aldrig någon plats i dotterns förmyndarregering, däremot fick hon till att börja med vårdnaden om dottern. Men Maria Eleonora förde egna giftermålsförhandlingar för Kristinas räkning och uppfattades på olika sätt ha ett dåligt inflytande på dottern.
Rådet ansåg att hon uppfostrade Kristina till hat mot Sverige och det svenska och beslutade därför i augusti 1636 att skilja mor och dotter åt. Senare forskning har nyanserat den negativa bilden av Maria Eleonora. Kristinas relation till mamman var problematisk, men inte alltigenom dålig. Hon distanserade sig visserligen på flera sätt från sin mor, men tyckte också att ”det var en smula hårdhjärtat av dem att fullständigt skilja henne från mig”.
Ansvaret för att ge Kristina trygghet och ett familjeliv gick istället till fastern, Katarina av Pfalz, som själv var kungadotter och hade vuxit upp vid hovet, och därför ansågs speciellt kvalificerad för uppgiften. Från rådets sida var man dock noga med att påpeka att fastern enbart skulle ansvara för drottningens uppfostran och inte ha något med regeringen att göra. Två av Katarinas döttrar, Maria Euphrosyne och Eleonora Katarina, kom att uppfostras och studera tillsammans med Kristina eftersom man ansåg det lämpligt att drottningen fick umgås med ärbara adelsjungfrur både för sitt nöjes skull och för att utveckla lämpliga kvinnliga dygder.
Som kvinna förväntades Kristina vara blygsam och anständig och i övrigt följa normerna för kvinnligt beteende. Det var även något hon fick beröm för under sin uppväxt: ”Hennes Majestät håller sig modest och som en kvinnsperson.”
Drottningen fick också omsätta sina kunskaper från studerkammaren i praktiken. När hon var sexton år gammal började hon mer aktivt närvara vid rådets överläggningar. Kristina skulle ”vänjas till regementet och lära känna den besvärligheten, som därmed följer”. Hon hade redan som liten börjat delta i officiella mottagningar. Genom sin medverkan fick hon lära sig att uppträda med värdighet, följa ett ceremoniel och föra sig som en drottning över en stormakt: ”Man undrade hur det var möjligt för ett barn att väcka sådana känslor på den tron där Gustav just hade suttit”, skriver Kristina själv många år senare.
Det var precis det man i hennes omgivning önskade uppnå genom att låta henne vara med vid audienser och riksdagar. Hennes framträdanden handlade inte minst om att framhålla bandet mellan far och dotter, där Kristinas släktskap med Gustav II Adolf var en förutsättning för hennes legitimitet som monark.
Till utseendet liknade hon också sin far, det vittnar flera porträtt av henne om. Men hennes band till fadern blev även viktigt på ett symboliskt plan, vilket var något man framhävde i den kungliga propagandan.
Att framhålla bandet till företrädaren var dock inte unikt för en kvinnlig monark, både söner och döttrar var länkar i den kungliga kedjan. Men genom att understryka likheten med sin far kunde Kristina göra anspråk på att hon, som kvinnlig tronarvinge, hade ärvt de manliga dygder som behövdes för att bli en skicklig regent.
Gustav II Adolf skulle vara dotterns ledstjärna i hennes utbildning såväl som i hennes regerande. Det ansluter till idéer i Kristinas samtid om att kvinnor som genom Guds nåd och av naturen fått manliga dygder kunde utveckla dessa genom en omsorgsfull uppfostran. På så vis kunde kvinnor bli både lärda och förståndiga.
Den unga drottningen levde upp till de högt ställda förväntningarna och fick beröm för sin studienit. De finaste lovord man kunde ge henne var att hon var bättre än kvinnor i allmänhet, att hon lät visa ”specimina över sitt kön och ålder”. Det yttrade sig bland annat i att hon inte uppträdde som en kvinna utan hade ett gott förstånd: ”Det vet Gud, hur kärt det är mig att se, att Hennes Majestät icke är som en kvinnsperson, utan behjärtad och av ett gott förstånd[…]”
Det var en välutbildad drottning, ”formerad till både själ och kropp” som trädde in i den manliga monarkrollen och arton år gammal tog över som regent i december 1644.
Ironiskt nog togs den kvinnliga arvsrätten bort under Kristinas regeringstid. Detta skedde i samband med att hennes kusin, Karl (X) Gustav, utsågs till arvfurste. Beslutet har bland annat tolkats som ett uttryck för Kristinas egen negativa syn på kvinnors förmåga att regera.
Text: Karin Tegenborg Falkdalen, Fil. dr i idéhistoria och arkivchef på Föreningsarkivet i Jämtlands län. Hon har bland annat skrivit Kungen är en kvinna (2003) och Vasadöttrarna (2010)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om Vladislav Constantin Vasa
Vladislav Constantin var utomäktenskaplig son till kung Vladislav IV Vasa i Polen och hans älskarinna Jadwiga Luszkomska. Han var greve och blev kapten över drottning Kristinas livvakt i Rom.
Vladislav Constantin Vasa fick ekonomiskt stöd från sin farbror, den nye kungen Johan Kasimir. Den föräldralöse ynglingen gav sig ut i världen. Han flyttade från hov till hov i Europa där han kallade sig greve av Vasahof eller Wasenau. Han togs varmt emot i synnerhet i London och Bryssel där hans Habsburgssläktingar regerade. Men problemet var att ynglingen med sin karismatiska, lite mystiska utstrålning drog kvinnor till sig som bin till honung. Var han än var blev han intrasslad i dramatiska kvinnoaffärer som ofta slutade med att han hastigt fick lämna orten, jagad av en rasande svartsjuk äkta man. Han fick bra kontakt med Habsburgarna i Spanien och kunde göra militär karriär där – ända tills det blev en ny skandalromans.
Han flydde till Paris där han mötte sin farbror Johan Kasimir. Den abdikerade kungen ville ordna med de papper som behövdes för att intyga att Vladislaus Constantin var en äkta son till kung Vladislav. Dessvärre avled Johan Kasimir innan allt var klart, men han hann testamentera 30 000 livres till sin brorson. Vasaynglingen reste nu till Rom där han sökte upp Kristina, som tog emot honom varmt och välkomnande som en nära släkting. Hon gjorde honom inte bara till chef för sitt privata livgarde utan använde den unge mannen även för diplomatiska uppdrag, bland annat till Karl XI i Stockholm, där han var välkomnad som en Vasaättling.
Väl tillbaka var det dags för en ny stor skandal med en gift kvinna, gift med en italiensk prins. Kristina blev så upprörd då hon hörde detta att hon uppmanade honom att gå i kloster eftersom hans ”karriär nu var slut i de europeiska hoven”. Han struntade i klosterrekommendationen utan bad istället om ett personligt möte med Kristina. Hon blev alldeles rasande och gav sin gardeschef stryk med en rotting och kastade ut honom. Men han charmade sig tillbaka igen och anställdes med högre lön och fick en fin vagn och fina hästar. Kristinas närmaste vän, kardinal Azzolino, var alltid djupt skeptisk mot Vasaättlingen och försökte gång på gång manöverera ut honom.
Då Kristina avled 1689 var greven av Vasahof 54 år. Han hade stadgat sig betydligt och blivit religiös. Han stod hedersvakt vid hennes kista och fick en årlig pension av henne på 500 taler. Men nu var han arbetslös och bostadslös igen. Han fick kontakt med påven Alexander VIII som anställde honom som kammarherre. Olyckligtvis avled påven redan två år senare, men Vasaättlingen togs över av näste påve Innocentius XII. Greven av Vasahofs närmaste vän var biskopen Giovanni Francis Albani som också blir hans arvtagare. Då greven av Vasahof avlider 1698 bekostar hans vän en praktfull grav i mångfärgad marmor i kyrkan Santissime Stimmate di San Francesco i Rom. Graven har en imponerande minnestavla på väggen där det står att ”här vilar greven av Vasahof, naturlig son till polske kungen Vladislav IV”.
Så ville ödet att de två siste Vasaregenterna, kung Johan Kasimir av Polen och drottning Kristina av Sverige, båda abdikerade och avled utomlands och att länken mellan dem båda, den allra sista manliga Vasaättlingen Vladislav Constantin, Gustav Vasas sonsons sonson ligger själv begravd i Rom.
(Källor: Herman Lindqvist - De vilda Vasarna och Torbjörn Nilsson - Guide till Sveriges historia i Europa).
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Stöldgods från trettioåriga kriget: Silverbibeln
Codex argenteus utgörs av de fyra evangelierna på gotiska. Översättningen gjordes av biskop Wulfila på 300-talet, just den här boken framställdes dock på 500-talet, troligen i Ravenna för en kung Theoderiks räkning. Boken utgörs av tunna purpurfärgade pergament av mycket hög kvalitet, texten är skriven med guld- och framför allt silverbläck. Det är det senare som gett boken dess namn, inte de långt yngre silverpärmarna. Det som mer än något annat gör boken värdefull är dock det faktum att texten utgör den i särklass längsta bevarade på gotiska.
Man vet att Silverbibeln fram till 1500-talet fanns i ett benediktinerkloster i Werden i Ruhrområdet, där den kanske funnits ända sen 700-talet. Kejsar Rudolf II förde den sedan - gissningsvis utan klostrets samtycke - till det kejserliga biblioteket i Prag, där den 1648 blev svenskarnas byte och sålunda hamnade i Stockholm.
Vad som av någon anledning är mindre känt är vad som sedan hände med boken. Drottning Kristina (som var mycket generös med statliga medel) gav den till bibliotekarien Isaac Vossius som tog med den hem till Nederländerna. Där köptes den av Magnus Gabriel de la Gardie, som efter att ha försett den med silverpärmar skänkte den till Uppsala universitet, där den hamnade 1669.
Silverbibeln har alltså varit ett krigsbyte, men har sedan 1648 skänkts, sålts och skänkts igen. Att den, som ibland hörs, borde lämnas tillbaka till Prag är huvudlöst, den hör ju inte mer hemma där än i Uppsala. Klostret i Werden finns inte längre, inte heller finns det någon gotisk nation som kan göra anspråk på den. Den enda orten som skulle kunna komma på fråga vore i så fall Ravenna, men där borde man väl redan ha fått betalt för arbetet. Och som Ingemar Unge formulerar det:
"Vi återlämnar inte Skåne, så varför Silverbibeln?"