Alexander ll av Ryssland (Nikolajevitj)

Alexander II 1818-1881, rysk tsar 1855-1881.

Alexander II (ryska: Aleksandr II Nikolajevitj), var rysk tsar, kung av Polen och storfurste av Finland från 1855. Han var son till Nikolaj I av Ryssland och Charlotte av Preussen.

Som tronföljare gav Alexander tsar Nikolaj en hel del bekymmer. Att unge Alexander, Sajsa, rökte och spelade whist hade tsaren starka invändningar mot liksom intresset för hovets vackra damer, speciellt Olga Kalinovski. Det senare gjorde att Sajsa snabbt bortförlovades med den tyska prinsessan Marie av Hessen-Darmstadt (1824-1880). Den arrangerade förlovningen hade föregåtts av häftiga gräl och utfall i den kejserliga familjen.

Alexander fick sin utbildning av bland andra skalden Vasilij Zjukovskijs. Under det sista årtiondet av faderns regering deltog Alexander ofta i styrelsen. Han skickades därför i åtskilliga viktiga statsangelägenheter till hoven i andra länder. Som kansler för universitetet i Helsingfors (1826–1855) skaffade sig Alexander god kännedom om finska förhållanden och var angelägen om att gå finnarnas önskningar till mötes och förlika dem med deras nya ställning. En staty av Alexander II finns på Senatstorget i Helsingfors.

När Alexander den 2 mars 1855 tillträdde regeringen, pågick ännu Rysslands krig mot osmanska riket och västmakterna, det så kallade Krimkriget. Hans tronbestigningsmanifest tydde inte på att han skulle göra fredliga reformer till huvuduppgiften för sin regering. Istället fortsatte nya rustningar i Ryssland. Alexander besökte själv krigsskådeplatsen och skyndade sedan att avsluta kriget. Strax efter freden, som undertecknades i Paris år 1856, tillkännagav Alexander att han som regent skulle sträva efter att upprätthålla freden samt utveckla sitt folks andliga och materiella krafter.

Från alla håll yrkades på reformer, och första delen av Alexanders regering utmärktes av en mängd sådana, främst livegenskapens upphävande 1861: de förut livegna bönderna fick friköpa tidigare brukad jord från de forna ägarna men till höga priser vilket ofta ledde till svår skuldsättning. Bysamfälligheten som ansvarig för betalningen av friköpssummorna fick överta den kontroll av bönderna som godsherren tidigare utövat. År 1864 skapade Alexander zemstvoerna folkvalda men adelsdominerade provinsförsamlingar.

Bland Alexanders övriga reformer kan nämnas moderniseringen av rättsväsendet och armén samt en mildrad censur. Alexander utfärdade ett amnestidekret, varigenom deltagarna i 1825 års revolt och 1830–1831 års polska resning dels fick sin ställning mildrad, dels fick återvända ur förvisningen. Han återupplivade Finlands statsskick genom att för första gången efter erövringen sammankalla lantdagen (1863) och genom lantdagsordningen (1869) tillförsäkra ett regelbundet inflytande. Mot Polen visade han i början stor givmildhet, men rysshatet i Polen gav inte vika. Alexander lät då genom greve von Berg kväva det 1863 utbrutna upproret samt russifiera landet.

Medan Alexander utvidgade sitt rike genom erövringar i Asien, valde han länge neutralitet under de europeiska konflikterna som började gro. Han dolde visserligen inte sina vänskapliga känslor för Preussen i kriget med Österrike (1866) och Frankrike (1870–1871). Alexander gjorde också personliga besök i Paris 1867, då det var kraftiga motdemonstrationer och blev utsatt för ett mordförsök av polacken Antoni Berezowski. 1873 besökte Alexander även London för att lugna England sedan han förlovat sin dotter Maria med hertigen av Edinburgh, Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha.

Från och med 1872 inträdde ett hjärtligare förhållande till Österrike med konferenser, det så kallade trekejsarförbundet, mellan Alexander samt kejsarna Vilhelm och Frans Josef under de följande åren. Den panslavistiska rörelsen tvingade honom dock att överge neutraliteten samt till Serbiens och Montenegros hjälp angripa osmanska riket år 1877. Han delade farorna med hären under den kritiska tiden i Bulgarien, tills Plevnas fall i december 1877 öppnade en rad av glänsande framgångar, som förde till freden i San Stefano.

Den betydliga minskning i fredsvillkoren som gjordes på Berlinkongressen 1878, ledd av Bismarck, minskade för en tid det intima förhållandet till Tyskland. Ändå antog den av sociala missförhållanden närda jäsning, som pågått under Alexanders hela regering, efter kriget en allt fruktansvärdare karaktär. Den 14 april 1879 förövade Aleksandr Solovjov ett revolverattentat mot Alexander framför Vinterpalatset.
Den 1 december samma år försökte man med minor spränga tsarens privata tåg mellan Livadija och Moskva och den 27 februari 1880 inträffade en dynamitexplosion under tsarens matsal i Vinterpalatset.
Missmodig lämnade Alexander nästan diktatorisk över makten till Michail Loris-Melikov för att återställa lugnet, något som tycktes återställt genom en rad milda åtgärder från dennes sida. Men terrororganisationen Narodnaja voljas (Folkviljan) exekutivkommitté förklarade i en proklamation Alexander dömd till döden, och fyra dagar efter det att han undertecknat ett utkast till åtgärder för införande av en friare författning mördades han, den 13 mars 1881, med explosiva bomber under en åktur på en av Petersburgs förnämsta gator. På platsen för attentatet byggdes en kyrka - "kyrkan på blodet". Mördaren var en polsk frihetskämpe, Ignacy Hryniewiecki.
Källor: Simon Sebag Montefiore - The Romanovs och Lars Engklou - Tsarernas Ryssland.