Erik XIV Vasa (Gustavsson)

Hertig av Kalmar, Kronoberg och Öland, kung i Sverige 1560-1568. Blev 43 år.

Barn med Agda Persdotter

Äktenskap med Karin (Katarina) Månsdotter (1550 - 1612)

Barn med ?

Sambo med Karin (Kajsa) Jakobsdotter

Noteringar

Erik XIV 1533-77, svensk kung 1560-68, son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg.

Genom Arboga artiklar 1561 stärkte Erik riksenheten och skaffade sig, genom inrättandet av en överdomstol, Kungens högsta nämnd (Höga nämnden), med Jöran Persson i spetsen, ett verktyg för sin personliga maktutövning. Han inledde den expansiva svenska Östersjöpolitiken genom förvärvet av Estland 1561 och kom 1563 i krig med Danmark och Lübeck, under vilket han visade sig äga militär organisationsförmåga.

Den inrikespolitiska åtstramningen föranledde konflikt med brodern Johan och högadeln. Eriks sjukliga misstänksamhet och häftighet ledde till Sturemorden 1567. Då han samma år gifte sig med Karin Månsdotter gjorde adeln med hertigarna i spetsen uppror. I juli 1567 lät han viga sig med Karin Månsdotter i rådsherrarnas närvaro; rykten gick att han med våld hade tvingat ärkebiskopen Laurentius Petri att förrätta vigselakten.

Erik fråntogs kronan och hölls sedan fången på olika slott i Sverige och Finland, tills han på Örbyhus slott sannolikt mördades på befallning av Johan III.

Erik var rikt begåvad, hade mångsidiga intressen och stod på höjden av sin tids bildning. Han hade omfattande utrikespolitiska planer, som oroade den mindre fantasifulle fadern; hit hörde tanken på att fria till drottning Elisabet I. Erik friade faktiskt till henne innan hon blivit drottning och satt avskild och övervakad av sin misstänksamma halvsyster, "Blodiga Maria". Broder Johan fick göra en förberedande friarresa för Eriks räkning 1559 till den nyblivna drottning Elisabet och han blev i England mycket beundrad för sitt formfulländade latin. Men frieriet till Elisabet avvisades.

Erik hade ett antal älskarinnor: Agda Persdotter, Anna Larsdotter, Karin Jakobsdotter, Karin Pedersdotter, Britta och Ingrid; alla omtalade under tiden fram till 1565 och dessa kvinnor hade något slags halvofficiell ställning i Eriks närhet. Från 1565 var det Karin Månsdotter, som blev Eriks älskarinna och senare även hustru.

Den svenska seden att äta kräftor introducerades av Erik XIV - han var mycket förtjust i kräftor och odlade dem i vallgraven runt Kalmar slott. När hans syster Anna skulle gifta sig beordrade han fogden på Nyköpings slott att skaffa fram stora mängder kräftor till bröllopet. Fram till 1800-talet fanns stora mängder kräftor i svenska vatten, men landsbygdsbefolkningen ansåg inte att de dög som människoföda. Däremot åt medeltidens munkar rikligt med kräftor, speciellt under fastan. Kräftanräknades nämligen som fisk, vilket de fick lov att äta.

I mer än 200 år fanns Erik XIV begravd i en enkel träkista på en undangömd plats i Västerås domkyrka. När Gustav III på 1780-talet fick vetskap om förhållandena kring Erik XIV:s grav agerade han, eftersom Gustav III kände samröre med Erik XIV, båda var intresserade av musik och litteratur samt stod båda på toppen av sin tids bildning.

Som den älskare av Italien han var beställde Gustav III en kista utförd i äkta marmor från italienska Carrara att omsluta den arme Erik XIV:s kvarvarande kropp: han beslöt också att kistan skulle placeras på en mer framträdande plats i Västerås domkyrka.

Ett problem uppstod dock: när Erik XIV skulle flyttas från träkistan till marmorkistan visade det sig att den nya kistan inte höll måttet så till vida att kungen var något längre än kistan. Efter överläggning kom gravläggarna på en lösning: man sågade helt sonika av fötterna på Erik XIV och lade dem bredvid honom i kistan. Åtgärden motiverades också av att det för all framtid skulle förhindra Erik XIV från att gå igen, det vill säga spöka.

1958 öppnade Erik XIV:s kista för en vetenskaplig undersökning och man fann då de avsågade fötterna jämte hans kropp i kistan. Man fann också spår av arsenik i hans skelett – men däremot inga spår av ärtsoppa...

Men enligt en expert fanns inte bindande bevis för att den arsenik, som påträffades, var resultatet av en förgiftning. En annan experts slutsats blev att "fynden i sin helhet ger sålunda fullt stöd åt antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik".
(Källa: Focus 98 och Ingvar Andersson - Erik XIV)

Johannes Magnus falska historieskrivning

Johannes Magnus, var en svensk präst, ärkebiskop av Uppsala stift (1523–1531, 1533–1544), ämbetsman, teolog, genealog och historiker. Han räknas som den siste på svensk mark styrande katolske ärkebiskopen av Uppsala stift, innan han reste till Rom som ett resultat av den pågående reformationen i Sverige. I samband med resan delegerade han ansvaret för Uppsala stift till den katolske prästen Hans Brask.
Johannes Magnus verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Alla göta- och sveakonungars historia), gavs ut först efter Johannes död 1544. Tryckningen ombesörjdes år 1554 av brodern Olaus. Han tillägnade det kung Gustavs söner. Verket blev en stor succé, och trycktes om flera gånger. Johannes Magnus konstruerade långa kungalängder i syfte att förlänga det egna folkets historia bakåt i tiden. Flera av gestalterna kan falsifieras mot andra källor, och betraktas som sagokungar av det helt fiktiva slaget. Bokens fantasifulla historieskrivning är bland annat orsaken till att Erik XIV och Karl IX antog så höga regentnummer (de borde fått kunganamnen Erik IX och Karl III). Vasakungarnas självbild och den svenska stormaktstidens huvudideologi göticismen fick alltså här sitt manifest. Boken hade stort inflytande på 1500- 1600- och början av 1700-talets svenska historieuppfattning.
Den första svenska översättningen av Johannes Magnus stora verk utkom 1620 och utfördes av Erik Schroderus.

Personhistoria

Källor