Kung i Sverige 1222-1229, 1234 (1232)-1250. Blev högst 34 år.
1216 Danmark. [1]
Varnhem, Varnhems klosterkyrka, Västergötland. [2]
1250-02-02. [3]
omkring 1243. [3]
Erik "läspe och halte", Erik Eriksson, 1216-1250, kung i Sverige från 1222-1229 och 1234 (ev. redan 1232)-1250, postum son till Erik Knutsson.
När Johan Sverkersson dött år 1222 på Visingsö som den siste av sin släkt på manssidan, var det fritt fram för Eriksönerna igen. Det blev Erik Eriksson, kallad "den läspe och halte" som valdes till tronföljare. Erik Eriksson var endast c:a 9 år gammal, när han kröntes till kung 1224. Under hans minderårighet styrdes riket först av ett kollegium. Erik var en svag regent, som försökte ta sig ton mot sitt råd av inflytelserika biskopar och stormän.
För att styra landet organiserades för första gången i Sverige ett fast råd. Året var 1222 och en i rådet var Knut Holmgersson och en annan var Filip Katarinasson (Petersson). En ledande roll hade jarlen Ulf Fase, brorson till Birger Brosa.
På grund av sin uppstudsighet fick Erik till och med dra sig tillbaka från tronen några år, när en av hans förmyndare, Knut Holmgersson Långe, gjorde 1229 uppror med hjälp av folkungapartiet och besegrade Eriks anhängare vid ”Olustrom” (möjligen Ostra, i Sundby socken i Södermanland).
Erik fördrevs från tronen och flydde till Danmark. Efter Knuts död 1234 återvann han makten; ett nytt uppror slogs ner av hans svåger, Birger, som blev jarl 1248 och Eriks allsmäktige rådgivare. Under Eriks sista tid som kung framträdde hans jarl Birger Magnusson mer och mer som den verklige ledaren.
Erik, som var gift med folkungen Sune Folkessons dotter Katarina, dotterdotter till Sverker d. y. Han dog barnlös 1250 och därför utslocknade även den Erikska ätten. Sitt tillnamn har han fått efter Erikskrönikans uppgift om att han var "något så läsper vid" och att "halta det var ock hans sed".
Kuriosa: I Grönköpings Veckoblad har han tilldelats rollen som stadens grundläggare och skyddspatron.