Sveriges jarl 1229-1248.
omkring 1248. [1]
Den jarl som dominerade svensk rikspolitik på 1220-, 1230 och 1240-talen hette egentligen UIf Karlsson. Han var son till jarl Karl döve, som stupade i strid mot esterna vid Leal år 1220. Men det är som ”Ulf Fase” jarlen har gått till historien. Ingen forskare vet exakt vad ordet ”fase” (eller ”fasi,” som det står i dåtidens källor) betyder. Den vanligaste tolkningen ger dock vid handen att det skall uttydas som ”den fasansfulle” eller ”den förskräcklige”.
Ulf Fase var troligen gift med Folke jarls dotter.
Överhuvudtaget är Ulf Fase något av en gåta. Det saknas förklaring till hur han lyckades klamra sig fast vid makten så länge, trots att landet härjades av tronsstrider mellan kungarna Erik Eriksson och Knut långe samt andra stormän. Det är inte heller känt hur hans långa ämbetsperiod slutade, om han störtades av kung Erik och Birger Magnusson (Birger jarl), eller om han dog en fredlig död 1248.
Däremot är det känt att hans son Karl Ulfsson under 1250-talet valde att lämna Sverige och söka sig till de tyska korsriddarna i Baltikum. Han slutade vid deras sida mot litauerna i slaget vid Durben den 13 juli 1260. Karls död tolkades som en kristen martyrdöd och avsatte talrika spår i de historiska källorna, medan omständigheterna vid Ulf Fases eget frånfälle är och förblir oklara.
Det framstod allt tydligare under 1230-talets början att makten nu låg hos den starke jarlen Ulf Fase. Han verkade också, i likhet med sin kusin lagman Eskil, ha stött folkungarnas idéer. Att kungaskiftet 1234 gick enkelt och smidigt berodde nog på att Ulf Fase var dirigenten. Påveanhängarna var dock allt annat än nöjda. Under 1230-talet kom en ny medlem i rådet från samma släkt som lagman Eskil och Ulf Fase. Det var Eskils halvbror Birger Magnusson och han ställde sig på den internationella kyrkans sida. Förutom släktingar på folkungasidan hade han två helbröder som var eller skulle bli biskopar. Men hans kusin Ulf Fase behöll jarlamakten.
(Källa: bl.a. Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten)