Axel Oxenstierna (Gustafsson) af Södermöre

Oxenstierna, Axel Gustafsson, 1583-1654, statsman, greve av Södermöre 1645, rikskansler från 1612, "herre till Fiholm och Tidö".

Axel tillhörde ättens Södermöre-gren och var bror till Gabriel Oxenstierna. Från 1609 tillhörde han riksrådet; vid Karl IX:s död 1611 framstod han som rådsaristokratins ledare och hävdade med kraft dess intressen under Gustav Adolfs omyndighet. I landets svåra läge inledde han och kungen sitt fruktbara samarbete. Förvaltningen omorganiserades, och rikets alla resurser mobiliserades för den aktiva utrikespolitik som kulminerade i Sveriges ingripande i trettioåriga kriget. Han bistod kungen effektivt inom administration och utrikespolitik, vid fredsförhandlingarna i Knäred 1613, i giftermålsförhandlingar och han ledde de för Sverige lyckosamma svensk-polska stilleståndsförhandlingarna i Altmark 1629.

Åren 1626-1631 styrde Oxenstierna det ockuperade Ostpreussen, där han genom hamntullarna skaffade medel till det fortsatta kriget i Tyskland. Intressena i öster såg han som i vissa avseenden viktigare än inblandningen i trettioåriga kriget. Det var emellertid denna expansionspolitik som förenade högadeln och kungamakten: man hoppades att adelns politiska och ekonomiska ambitioner skulle kunna tillfredsställas genom landförvärv och nya inkomstkällor både för den och för staten, för att inte tala om ren plundring. Inför dessa utsikter (som hindrade att adel och kungamakt åter hamnade på kollisionskurs, som på Karl IX:s tid) fick de långsiktiga strategiska behoven vika. Denna politiska dubbelhet - oförmågan att prioritera antingen "östpolitiken" eller "sydpolitiken" - bestod under hela stormaktstiden och blev ödesdiger under Karl XII.

Vid Gustav Adolfs död 1632 befann sig Oxenstierna i Frankfurt am Main som chef för den svenska förvaltningen i sydvästra Tyskland. Efter kungens död vid slaget vid Lützen övertog Oxenstierna ledningen, och tack vare hans diplomatiska skicklighet, som bl a säkrade stödet från Frankrike, och Johan Banérs och Lennart Torstenssons militära förmåga kunde kriget segerrikt fullföljas.

Fastän han var ledare för Kristinas förmyndarregering stannade han i Tyskland till 1646; han blev den erkänt främste bland Kristinas förmyndare. Hans politik gick ut på att skaffa Sverige "satisfaktion", dvs. utdelning på sin krigsinsats i trettioåriga kriget. Truppernas framfart i Tyskland gjorde Oxenstierna till en skräckfigur där. In i vår tid sjöng mödrar för sina barn: Bet, Kindlein, bet! Morgen kommt der Schwed'. Morgen kommt der Ochsenstern . . . (Bed, lilla barn, bed! I morgon kommer svensken. I morgon kommer Oxenstierna . . .). Freden i Brömsebro 1645 och westfaliska freden 1648 var framgångar för Oxenstierna, även om de adliga ambitionerna inte helt tillfredsställdes. Genom westfaliska freden 1648 säkrades Sveriges stormaktsställning.

Arbetet på att bygga ut förvaltningen fullföljdes i anslutning till 1634 års regeringsform och efter de riktlinjer som dragits upp under Gustav II Adolfs tid. 1634 års regeringsform, som var höjdpunkten i rådets och högadelns maktsträvanden, var författad av Oxenstierna, som alltså anslog tonen i Kristinas adelsvänliga styre. Ändå kom han alltmer på kant med drottningen, som såg sin egen makt kringskuren av honom och hans ståndsbröder, och hans inflytande minskade från 1646. Kristinas tronavsägelse sökte han förgäves hindra. Efter hennes tronavsägelse fick han under Karl X Gustav åter visst inflytande men avled kort därefter.

Axel Oxenstierna har kallats "Sveriges främste statsman nedanför tronen". Sin största betydelse för eftervärlden har likväl Oxenstierna som den svenska statsförvaltningens verklige grundare. Sveriges byråkratiska tradition går obruten tillbaka till honom, och hans förvaltningssystem med dess kollegier bestod i stort sett oförändrat ända in på 1800-talet.

Han lät uppföra Tidö slott och är begravd i sockenkyrkan i Jäder, som ligger närmast Fiholm. Han tilldelades av drottning Kristina, efter att fredsförhandlingarna i Brömsebro slutförts, grevskapet Södermöre (Södra Möre), gränshäradet i Småland som sträcker sig fram till Brömsebro. Grevskapet omfattade 11 socknar med totalt 610 hemman, som beräknades ge en årlig inkomst på 15000 daler silvermynt. Fredsavtalet mellan Sverige och Danmark slöts på en holme i Landabäcken i Brömsebro.

Axel och Anna fick 12 barn, men bara 5 blev vuxna.

Om ätten Oxenstierna:
Oxenstierna är en adlig ätt med en oxpanna (tyska Ochsenstirn) i vapnet, känd sedan 1292 och friherrlig sedan 1561, introducerad på Riddarhuset 1625 under namnet Oxenstierna af Eka och Lindö.

Till denna ätt hörde även Axel Oxenstierna, som blev stamfar för den sedan 1645 grevliga och 1706 utdöda gren som på Riddarhuset kallats Oxenstierna af Södermöre. Den i Sverige fortlevande grenen är ätten Oxenstierna af Korsholm och Wasa, grevlig 1651. Fideikommiss: Värnberg i Uppland.
(Lästips: Gunnar Wetterberg - Kanslern Axel Oxenstierna).

Om Tidö slott
Tidö är ett slott från 1600-talet omkring 10 kilometer sydväst om Västerås i Rytterne socken i Västmanland.
Tidös äldsta byggnad är en kvadratisk borg som troligen uppfördes av riksrådet Ivar Magnusson Gren i slutet av 1400-talet. Den är idag en ruin, som ligger vid sidan om slottet. Rikskanslern Axel Oxenstierna, som lät uppföra de nuvarande byggnaderna, kallade borgen Oldenburg. Det som nu är en ruin var tidigare ett fyrkantshus i sten med trapptorn, uppfört vid mitten av 1500-talet och det ligger idag intill det stora slottet som Axel Oxenstierna började bygga 1626. Inför nybyggnaden av den nya huvudbyggnaden lät han riva ner de delar som inte höll måttet.

Tidö slott byggdes i senrenässans och begynnande barock efter tyska och holländska förebilder. Tidö slott är det klassiska exemplet på en herremansbostad från 1600-talet, ett tvåvånings högslott med källarvåning och med tre lägre tvåvåningslängor kring en borggård.

Efter riksdagsvalet 2022 ägde en stor del av regeringsförhandlingarna mellan högerpartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som ledde fram till Tidöavtalet rum på slottet.

Tidö slott byggdes av den franske arkitekten Simon de la Vallée, mannen som även ritade Riddarhuset och Fiholms slott och förskönade ett stort antal andra slott i Sverige. Tidös arkitekt fick ett sorgligt slut. Axel Oxenstiernas yngste son, Erik, var arton år gammal då han plötsligt en dag red omkull De la Vallée på Stortorget i Gamla stan samt misshandlande honom med en pistolkolv. Arkitekten avled, 52 år gammal.
Dråpet blev aldrig förklarat, den skyldige fick inget straff. Idag kanske man skulle kalla händelsen för "grov ovarsamhet i trafik, troligtvis alkoholrelaterat". Axel Oxenstierna var då Sveriges mäktigaste man, ingen skulle våga anklaga hans söner för någonting. Erik blev överste i kavalleriet året därpå och sändes på en längre utlandsresa. Han blev så småningom själv rikskansler. Simon de la Vallées projekt övertogs av hans son Jean.
(Text: Wikipedia och Herman Lindqvist)