Inge d ä >> Stenkilsson

Kung i Sverige ca 1079-1110. Blev ca 55 år.

Barn med Helena (Elin, Mö, Maer) Blot-Sven (1050? - 1130?)

Noteringar

Inge d.ä., ca 1055-1110, kung i Sverige eller möjligen endast i Västergötland. Han regerade troligen från 1079 till 1110, med avbrott 1084-1087. Han var son till Stenkil.

Inge gynnade kristendomen och lät tillsammans med hustrun Helena anlägga nunneklostret i Vreta. Inge fördrevs c:a 1084 för en tid av sin hedniske svåger Blot-Sven, men dödade senare denne. Mordet skedde på Toströn i Mälaren.

Hans förbindelser med påven är omvittnade i ett brev från Gregorius VII 1080, i vilket han kallades "Ingo gloriosus Suetonum Rex - Inge, svearnas ärorike konung".

Under Inges regering hölls ett fredsmöte ("trekungamötet") i Kongahälla, nära det nuvarande Kungälv, då Inges dotter Margareta Fredkulla giftes bort med kung Magnus Barfot av Norge.

Uppgiften om att Blot-Sven skulle varit svåger till Inge är mycket osäker. En källa anger att Inge dog 1112.
--------------------------------------------------------------------------

Levnadsbeskrivning

Inge blev i sin barndom skickad till Holmgård (Novgorod) i Ingermanland för att uppfostras och sägs där ha växt upp tillsammans med kung Jarepolk Waldemarsson. Inge var 11 år och fortfarande i Holmgård när hans far dog.

Inge blev 1079 vald till kung i Sverige som en arvtagare till Stenkil, men blev fördriven från Uppsala 1084 av allmogen då han vägrade blota. Hans svåger Blotsven erbjöd sig då att blota om han fick bli kung. Det tyckte allmogen var ett bra förslag och utsåg honom till kung.

Inge lär ha vistats på Axavalds slott i Västergötland under tiden. Blot-Sven var gift med en syster till Inge d.ä. Inge var samtidigt gift med Mö eller Helena, en syster till Blot-Sven. Inge återvände 1085 eller 1086 till Svealand och dödade Blot-Sven och blev därefter ensam kung i Sverige till sin död 1112. Han tillsatte flera biskopar, byggde kyrkor och utväxlade brev med påven.

Inge grundade Vreta kloster som det första nunneklostret i Sverige c:a 1110, tillsammans med sin hustru Helena, som efter Inges död blev dess första abedissa. Grundplåten till klostret var andelar i ett flertal gårdar runt Vreta såsom Kungsbro, Mjölorp, Lilla Wreta, Brunnby, Håckla och Broby vid södra änden av Tåkern. Det stora gårdsinnehavet i de centrala delarna av Östergötland tyder på ett starkt engagemang i denna bygd. De kan visserligen ha kommit till Inge vid hans giftermål med Helena vilket donationsbrevet tyder på då bägge två står som donatorer. Tyvärr finns donationsbrevet inte bevarat i original.

Traditionellt anses Inge vara knuten till Västergötland men varför skulle han i så fall anlägga det första klostret i Sverige i Östergötland? Snarare tyder det på att han har sina rötter i närheten av Vreta.

I avskriften av donationsbrevet som gjorts av Rasmus Ludvigsson står även att Kung Inge är begravd i Vreta, så även hans drottning Helena. Då Inge d.y. aldrig var gift med någon Helena måste detta avse Inge d.ä. Det är tämligen rimligt att tänka sig att han vill bli begravd på den plats där han satsat på att bygga upp ett kloster vid denna tidpunkt då många fortfarande var hedningar.

Enligt den först på 1400-talet tillkomna Prosaiska krönikan skall Inge ha segrat i fem strider i Skåne och innehaft detta landskap i 3 år men blivit mördad där i sin säng. Denna historia har i lilla rimkrönikan kompletterats med att han begravts i Varnhem. Det som är egendomligt i sammanhanget är att Inge den äldre var mesta tiden verksam i Västergötland. Inge från Levene, förtäljer legenden, bodde som kung på kungsgården i Ytterberg i Hornborga och hade sitt jaktslott i Ingatorp, några rejäla stenkast från Hångers by där han skall ha dött. Han är också omtalad som begravd på Hångers ödekyrkogård men flyttad 1212 till Varnhems klosterkyrka och sägs ligga under en sten utan inskription i mittgången i klosterkyrkan.(Sverige och dess regenter)

I närheten av Hånger, beläget vid Hornborgasjön, låg kung Inge den äldres hovgård, och kungens vilorum blev Hångers kyrkogård. Han dog omkring 1110 och gravsattes här under en huggen häll, 7 fot lång och 3 fot bred med bilden av ett svärd inristad på den flata översidan. Vid hällens båda gavlar har stått huggna kors, sådana man ser på kungagravarna vid Varnhem. Efter hundra år, omkring 1212, flyttades kung Inges stoft till Varnhem.

I Varnhems klosterkyrka finns också ett minnesrum över honom med en tumba och en minnestavla som Johan III lät uppföra 1574 under ledning av Rasmus Ludvigsson, med följande inskription: "Konung Inge Stenkilsson (Inge d.ä. ) minnesrum Här ligger begraven Ingo, Svea och Gjöta konung, med thet namnet den tredje. Han älskades storligen af sina undersåtare efter han styrde Sverige medh drängskap och bröt aldrig Sveriges lag, the i varje landskap vedertagne voro, han vandt Skåne med fäm strider under Sverige igen, och hade thet i try åhr, under sin hand. Ena natt varsdt han i sina säng mördad av skåningarna åhr MLXIV (1064), då gingo Wästgjöte til och boro honom hem til Axavald, och sade sig aldrig försvinna den skadan. Han jordades i Warnhem och under sin sten här fridoger hvilar."

Inskription på tumban "Här ligger Kung Inge, som aldrig något företog mot landet o styrde riket med myckan trohet, förenade Skåne med fäderneslandet, sedan Danskarna blivit fem gånger besegrade. Han föll i Skåne för mördarhand år 1064.
Anm. Tumban är endast ett minnesrum. Graven är belägen i mittgångens västra del."

Det verkar som om Rasmus Ludvigsson enbart studerat Lilla Rimkrönikan när han skapat minnesrummet. Dessa uppgifter stämmer dåligt med övriga källtexter. Likaså dödsåret. Man får nästan en känsla av att det inte är samma person som omtalas här. Det kan vara så att det är fråga om en västgötsk kung som man senare har blandat ihop med Inge d.ä.

Gamla hedniska sättet att räkna årets början från längsta natten blev nu ändrat till
1 januari enligt det romerska sättet, cirka 1080.

Kristnandet av Sverige

Adams av Bremen beskrivning av det stora templet i Uppsala har under 1900-talet avfärdats som en skröna och ett stycke kristen skräckpropaganda Men under år 2013 har sensationella arkeologiska fynd stärkt uppgifterna om Uppsala som kultcentrum. Hundratals väldiga stolphål, närmare en halv meter breda, har blottlagts längs vad som antas vara en kilometerlång processionsväg. Ett starkt symboliskt ögonblick i kristnandet av svearnas rike markerades av att Uppsala tempel brändes ner. Samtidigt höggs också de träd ner där blodsoffren hängts upp. På samma plats uppfördes sedan en kyrka.

Enligt Adam av Bremen skedde detta i slutet av 1000-talet under ledning av den kristne kungen Inge den äldre och hans drottning Helena. Kungaparet verkade för en fredlig samexistens i Norden och ordnade ett möte i Kungahälla (Bohuslän) mellan Sverige och Norge. Som sigill på överenskommelsen ingick deras dotter Margareta äktenskap med den norske kungen Magnus Barfot. Margareta Fredkulla gick i sina föräldrars fotspår, därav tillnamnet som betyder ''fredsflicka'', kanske en översättning av engelskans "peace weaver". Efter den norske kungens död gifte sig Margareta Fredkulla med den danske kungen Niels. I praktiken var det hon som styrde Danmark.
(Källa: Margareta Skantze: Drottning Margaretas historia)

------------------------------------------------------------------------------------------------

Gudhems kloster

I början av 1800-talet menade P E Lindskog att Gudhems kloster grundats ca 1052 av en kvinna vid namn Gunhild. Förhistorien till detta var att hon år 1048 hade gift sig med den skånskbördige danske kungen Svend Estridsen, son till Sven Tveskäggs dotter Estrid. Det var f.ö. troligen Svend som var en av Adam av Bremens främsta sagesmän. I en skolie i Adams verk får vi vet att man kom över de svenska bergen för att hämta den fromma drottning Gunhild.

Men väl gifta insåg kyrkan genom ärkebiskopen Adalbert i Hamburg att Svend och Gunhild båda var alldeles för nära släkt med varandra, så efter hot om bannlysning fick Gunhild år 1049 ett skiljobrev. Gunhild har menats ha varit en dotter till Anund Jakob, och maken var då hennes kusin. Men hon kan också ha varit Anunds änka, Adam skrev ju att hon var drottning.

År 1049 vandrade drottning Gunhild hem igen, till Västergötland och till Gudhem som var ett av hennes gods. På gränsen mellan Halland och Västergötland träffade hon Stenkil som var på väg till hennes förre man Svend Estridsen för att få stöd för att kunna bli kung. Med sig hade han dekanen Adalvard som av Adam av Bremen lär ha beskrivits som en "ödmjuk, gästfri och i övrigt förträfflig västgöte". Adalvard blev senare biskop i Skara.

Personhistoria

Källor