Sankta Helena av Skövde. Blev ca 80 år.
omkring 1050.
Skövde, Västergötland.
omkring 1130 Götene, Västergötland.
Stor osäkerhet gäller uppgifterna om Helena/Elin. Äldre teorier om att Helena/Elin skulle ha varit svensk änkedrottning och samma person som kung Inge den äldres maka har avfärdats av moderna historiker.
Helena var troligen syster till Blot-Sven, den siste hedniske kungen. Hon var Sankta Helena av Skövde (Elin)
(Källa: Gustaf Elgenstierna - Den introducerade adelns ättartavlor).
En källa ger henne namnet Helena Torkelsdotter.
Elin av Skövde eller Helena av Skövde, även Sankta Elin och Sankta Helena, en högättad kvinna som levde på 1100-talet, betraktas som Västergötlands och Skövdes skyddshelgon. Hon pryder Skövde kommunvapen.
Hon avbildas med änkedok, svärd och med en bok på vars pärm hennes avhuggna finger ligger. Detta syftar på skälet till att hon blev mördad: hon bar på detta finger en välsignad ring från sin pilgrimsfärd till Jerusalem. Även ett hjärta symboliserar Sankta Elin. Ett hjärta som symbol återfinns i Skövde kommuns äldre vapen samt i Ränneslövs landskommuns vapen. Kopplingen till Ränneslöv beror på att Sankta Elin är skyddshelgon även för kyrkan i Ränneslöv.
Hennes festdag, Ælinærmæsse, omnämns tidigast i biskop Brynolfs stadga från 1281.Legenden om S:ta Elin - hon går även under namnet Helena - skrevs ned i början av 1300-talet av Skarabiskopen Brynolf Algotsson och finns i fornsvensk och latinsk version. Hans Elin-officium från ca 1300 är vår äldsta källa till kunskap om henne. Det finns bevarat i sin helhet i två handskrifter och ett boktryck, plus i många fragment som hittats i räkenskapsböcker från 1600-talet.
Enligt legenden blev Elin tidigt änka. I sitt äktenskap hade hon många barn. Efter makens död levde hon ett fromt liv på sin gård i Våmb och skänkte rikliga gåvor till kyrkan i Skövde. Hon hade en dotter som blev utsatt för hustrumisshandel och kvinnovåld av sin make. Detta hade till följd att mannen, Elins måg, dräptes av en tjänare. Mannens fränder skyllde det inträffade på Elin och tog därför blodshämnd genom att dräpa henne när hon var på väg till kyrkoinvigningen i Götene omkring år 1130. Strax före sin död hade Elin gjort en pilgrimsvandring till den Heliga Graven i Jerusalem.
Elin begravdes i Skövde kyrka, och det inträffade många under vid hennes grav. Redan år 1164 helgonförklarades hon av påven Alexander III, på initiativ av Sveriges förste ärkebiskop, Stefan av Alvastra. Elin firas idag den 30 juli eller den 31 juli. Enligt traditionen blev Elin ihjälslagen den 1 augusti, men den dagen kunde hon inte firas eftersom dagen redan var upptagen av aposteln Petrus, vars fängslande ihågkoms detta datum. Därför förlades firandet av Sankta Elin av Skövde till 31 juli, men i Skara stift flyttades dagen senare till 30 juli för att kunna kombineras med S:t Olofs dag som var en stor dag i stiftet. — Utanför Norden var Sankta Elin inte känd, men i Danmark ärades hon mycket. Hennes namn är där särskilt knutet till Helenekilde vid Tisvilde Strand på Själland.
Från medeltiden finns 38 bilder och skulpturer i altarskåp föreställande Sankta Elin bevarade.
S:ta Helenas reliker förvarades och vördades i Sankta Helena kyrka i Skövde, fram till några decennier efter reformationen. De fanns i ett särskilt rum under kyrkan på nordöstra sidan av koret. Utsparat i reveteringen kan man se en antydan till valvet som hörde dit. Också en vacker järnsmidd grind till valvet är bevarad uppe i kyrkan.
Källor med namn efter S:ta Elin finns det flera i stiftet. Strax söder om Skövde stadskärna ligger Sankta Elins källa, vid Källegården, Källedalsbäcken på P 4:s område i Skövde. Denna källa, som i flera hundra år var mycket uppsökt av dem som bad om helande från sjukdom, igenfylldes slutligen år 1596, på befallning av ärkebiskop Abraham Angermannus, men den bröt sedan åter fram i dagen. Över källan byggdes ett kapell, vars sista lämningar nedrevs 1759 och användes till återuppbyggande av Skövde kyrka samma år. Enligt traditionen hade källan sprungit upp då Elins lik fördes från Götene via den vägen till kyrkan i Skövde. Denna källa är idag iordningställd och har en sten rest till minne av stadens helgon. — En annan Elin-källa finns i Götene, på Arlas industriområde. Det var där hon enligt traditionen mördades, och den skall ha sprungit fram när detta skedde. Även denna källa är iordningställd. — Andra Elinskällor i Skaraborg finns bland annat i Varv och Österplana på Kinnekulle.
Götene kyrka är tillägnad S:ta Elin. I altaret finns än idag en relik: hennes finger, inlindat och lagt i ett silverskrin som kunde ses på utställningen om Sankta Elin i Skövde stadsmuseum hösten 2013. Bland Götene kyrkas rika medeltida målningar finns Elin avbildad tillsammans med heliga Birgitta och hennes dotter Katarina.
Äldre teorier om att Helena/Elin skulle ha varit svensk änkedrottning och samma person som kung Inge den äldres maka har avfärdats av moderna historiker. Avsaknaden av belägg om Elin från hennes samtid har gjort att vissa forskare menar att namnet skulle vara skapat ur ett geografiskt namn och att Elin aldrig existerat. Det mest troliga anses dock vara att berättelsen går tillbaka på en verklig historisk person.
Det påstås även finnas en tradition att kyrkan i gamla Elins socken var helgad åt Sankta Elin, och att det var i Göteve och inte Götene som hon blev mördad.
------------------------------------------------------------------------------------------------
"Elin, som i helgonlegenden också är känd som Helena, skall ha levt under första hälften av 1100-talet, det vill säga samtidigt som Västergötland var mitt uppe i byggandet av de många romanska stenkyrkor som ännu pryder landskapet. Hon var en förmögen änka som inte bara utövade makt och myndighet över den egna gården utan hade också stort inflytande i hela den omgivande bygden och donerade frikostigt medel till kyrkobygget i Skövde.
Att Elin sedermera dyrkades som helgon berodde dock inte på detta, åtminstone inte enligt den officiella kyrkliga versionen av hennes levnad. Legenden berättar att Elins svärson var en hustrumisshandlare som en dag påträffades dödad, ett offer för hustruns tjänares berättigade vrede. Misstankarna riktades mot svärmodern, som antogs ha legat bakom mordet i syfte att hjälpa sin dotter. För att undvika konsekvenserna lämnade Elin Sverige och for på pilgrimsfärd till Heliga landet.
Efter återkomsten till hemlandet överfölls hon och dödades med svärd under en färd till Götene kyrka. Liket blev liggande på marken, men sedermera fördes hon till Skövde och begravdes. Mirakler började ske vid graven, helgonrykte uppstod och folk började vallfärda till Sankta Elin. Hennes legend nedtecknades i slutet av 1200-talet och biskop Brynolf i Skara lät 1281 fridlysa hennes festdag i Skövde, Elinsmässan den 31 juli.
Det saknas visserligen entydiga bevis för att Elin har existerat, men flertalet forskare utgår idag från att hon är en historisk person. Förutom ordvändningar och händelser som är standardmässiga i helgonbiografier, som de postuma miraklen, rymmer nämligen Elinslegenden flera element som rimmar väl med vad vi vet om livet i 1100-talets götabygder. Det var de första stenkyrkornas tid, och det var vanligt att rika änkor donerade medel till kyrkobyggen. Släktfejder med inslag av blodshämnd var ett erkänt sätt att hantera större konflikter eftersom rättssamhället med dess fridslagar ännu låg långt i framtiden.
Det är inte uteslutet att Elins banemän hade rätt i sak, att hon faktiskt var skyldig till mordet på svärsonen. Pilgrimsfärden till Jerusalem kan i så fall ha varit en botgöringsfärd, en av många sådana som genomfördes i Västeuropa på 1100-talet. Under alla omständigheter är historien om mordmisstanken och resan till Jerusalem en försvårande omständighet för ett blivande helgon, något som, källkritiskt sett, talar för att historien är sann. Om legendnedtecknarna hade kunnat hitta på allt själva, och kunnat komma undan med det, skulle de knappast ha låtit helgonet dras in i en vendetta."
(Text: Dick Harrison Svenska Dagbladet 2018-10-02)
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Om brodern Blot-Sven
Blot-Sven, död cirka 1087, var enligt en kungalängd från 1200-talet kung över svearna omkring mitten av 1080-talet. "Blot-Sven" kan möjligen snarare än ett personnamn med epitet ha varit en beskrivning: 'sven som blotade'.
Enligt Hervararsagans kungalängd var han bror till Inge den äldres hustru, Maer (som dock inte behöver vara ett personnamn utan avser en mö, eller i detta fall en kvinnlig släkting), och sålunda Inges svåger. År 1084 var Inge kung och drivande i kristnandet och ville avskaffa riksblotet som hölls hos svearna. Svearna var övervägande kristna, vilket runstenarna visar, men starkt skeptiska till att låta kristendomen få ersätta riksblotet där det var gammal tradition att kungen skulle blota på tinget, vilket Inge vägrade. Tinget i Gamla Uppsala gav honom då ett ultimatum: blota eller avsäg dig kronan.
Enligt traditionen steg då hans svåger Sven fram, och sade sig vara beredd att "uppehålla bloten" om han fick bli kung, vilket tinget accepterade. Han kallades då för Blot-Sven.
Cirka 1087, vilket skulle vara tre år efter Inges avsättande, återkom denne från Västergötland, där han enligt somliga fortsatte att regera, till Uppsala med en ringa härstyrka och tände där eld på Blot-Svens residens. När han försökte fly skall Inge då ha dräpt honom.
Enligt en teori av forskaren Adolf Schück ska han ha varit samma person som kung Håkan Röde.
En hög (RAÄ Tillinge 33:3) på östra sidan av Sagån vid Östanbro (mellan Enköping och Västerås) har pekats ut som Blot-Svens.
Kristnandet av Sverige
Adams av Bremen beskrivning av det stora templet i Uppsala har under 1900-talet avfärdats som en skröna och ett stycke kristen skräckpropaganda Men under år 2013 har sensationella arkeologiska fynd stärkt uppgifterna om Uppsala som kultcentrum. Hundratals väldiga stolphål, närmare en halv meter breda, har blottlagts längs vad som antas vara en kilometerlång processionsväg. Ett starkt symboliskt ögonblick i kristnandet av svearnas rike markerades av att Uppsala tempel brändes ner. Samtidigt höggs också de träd ner där blodsoffren hängts upp. På samma plats uppfördes sedan en kyrka.
Enligt Adam av Bremen skedde detta i slutet av 1000-talet under ledning av den kristne kungen Inge den äldre och hans drottning Helena. Kungaparet verkade för en fredlig samexistens i Norden och ordnade ett möte i Kungahälla (Bohuslän) mellan Sverige och Norge. Som sigill på överenskommelsen ingick deras dotter Margareta äktenskap med den norske kungen Magnus Barfot.
Margareta Fredkulla gick i sina föräldrars fotspår, därav tillnamnet som betyder ''fredsflicka'', kanske en översättning av engelskans "peace weaver". Efter den norske kungens död gifte sig Margareta Fredkulla med den danske kungen Niels. I praktiken var det hon som styrde Danmark.
(Källa: Margareta Skantze: Drottning Margaretas historia)
----------------------------------------------------------------------------------
Gudhems kloster
I början av 1800-talet menade P E Lindskog att Gudhems kloster grundats ca 1052 av en kvinna vid namn Gunhild. Förhistorien till detta var att hon år 1048 hade gift sig med den skånskbördige danske kungen Svend Estridsen, son till Sven Tveskäggs dotter Estrid. Det var f.ö. troligen Svend som var en av Adam av Bremens främsta sagesmän. I en skolie i Adams verk får vi vet att man kom över de svenska bergen för att hämta den fromma drottning Gunhild.
Men väl gifta insåg kyrkan genom ärkebiskopen Adalbert i Hamburg att Svend och Gunhild båda var alldeles för nära släkt med varandra, så efter hot om bannlysning fick Gunhild år 1049 ett skiljobrev. Gunhild har menats ha varit en dotter till Anund Jakob, och maken var då hennes kusin. Men hon kan också ha varit Anunds änka, Adam skrev ju att hon var drottning.
År 1049 vandrade drottning Gunhild hem igen, till Västergötland och till Gudhem som var ett av hennes gods. På gränsen mellan Halland och Västergötland träffade hon Stenkil som var på väg till hennes förre man Svend Estridsen för att få stöd för att kunna bli kung. Med sig hade han dekanen Adalvard som av Adam av Bremen lär ha beskrivits som en "ödmjuk, gästfri och i övrigt förträfflig västgöte". Adalvard blev senare biskop i Skara.