Kung i Sverige 1229 - 1234.
Skokloster (Sko), Uppland. [1]
1234. [2]
Knut "den långe" Holmgersson, död 1234, kung i Sverige 1229-34, troligen brorsons son till Knut Eriksson.
Knut var en av folkungarnas ledare och förmyndare för kung Erik Eriksson ("läspe och halte"), men gjorde uppror mot denne och besegrade honom 1229 vid Olustra.
Bakom Knut långe fanns folkungarna som slogs för att bevara landskapets självstyre, som bekämpade påvekyrkans inflytande på politiken och motsatte sig uppbyggandet av det starka kungadömet.
Under Knuts regeringstid blev det neddragning på betalningarna av tionde och peterspenning till påven i Rom, som därför klagade. Knut, och framförallt Ulf Fase, var betydligt mer angelägna om att bönderna i Uppland skulle må bra och slippa betungande skatter. Folkungaregerandet var betydligt mer populärt hos svensk allmoge än vad det i Rom. De upplevde att nu hade Sankt Erik och hans vilja återupprättats. Man såg en gyllene framtid för det lokala självstyret.
Att Knut långe hade en mer jordbunden förankring för sitt maktinnehav märks även i att han var den ende av 1200-talets regenter som vågade regera utan biskopens smörjning. Ingen kröning finns åtminstone omtalad för hans del.
Redan år 1219 kom de första dominikanerna till Sigtuna. Det var två svenskar, Nils och Simon, som hade studerat i Bologna och anlände till Sigtuna. De blev dock inte så väl mottagna av dåvarande ärkebiskopen. De fann därför sin tillflykt hos stormannen och folkungen Knut (Långe) Holmgersson på Sko (Skokloster) som uppträdde som deras gynnare. Han lät dem bo tre år på nunneklostret i Sko innan de återvände till Lund och startade Sveriges första dominikanerkonvent.
Då Knut avled 1234 återkom Erik till tronen. Knut ligger begravd i Skokloster.
(Källa: bl.a. Maja Hagerman - Spåren av kungens män och Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten)