Gustaf Mauritz Armfelt (Magnusson)
Hovman, diplomat, friherre, finländsk statsman, greve. Blev 57 år.
Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, oljemålning 1845 av Johan Erik Lindh, finns på Helsingfors universitets porträttgalleri. Kopia av oljemålning av Carl Fredrik von Breda 1811.
Copyright: Engstrand 2016
Far:
Mor:
Född:
1757-04-01 Finland, Tarvasjoki, S:t Mårtens socken. [1]
Död:
1814-08-19 Ryssland, S:t Petersburg, Tsarskoje Selo. [1]
Begravd:
1814-08-25 Ryssland, S:t Petersburg, Finska kyrkan.
Barn med Mademoiselle L'Eclair
Utomäktenskaplig förbindelse:
Barn:
Äktenskap med Hedvig Ulrika De la Gardie (1761 - 1832)
Vigsel:
1785-08-07 Stockholm, Drottningholms slott. [1]
Barn:
Barn med Wilhelmine av Kurland
Utomäktenskaplig förbindelse:
Barn:
Sambo med Dorothea von Medem
Utomäktenskaplig förbindelse:
Sambo med Magdalena Charlotta Rudenschöld (Carlsdotter) (1766 - 1823)
Utomäktenskaplig förbindelse:
Noteringar
Gustaf Mauritz Armfelt, född 31 mars 1757 på Jufva kaptensboställe i Tarvasjoki i S:t Mårtens, i sydvästra Finland, död 19 augusti 1814 i Tsarskoje Selo, S:t Petersburg, var en svensk hovman, diplomat, en av rikets herrar och friherre samt sedermera finländsk statsman och greve.
Armfelt kom ursprungligen från Finland och var son till generalmajor Magnus Wilhelm Armfelt och hans hustru Maria Catharina Wennerstedt. Han var student vid Kungliga Akademien i Åbo 1770–1771 och Amiralitetskolan i Karlskrona 1771–1773, blev gardesfänrik vid hovet 1774 men var tvungen att lämna Sverige 1778 efter att ha varit inblandad i en duell. Han bodde i Paris till 1780.
Armfelt blev Gustav III:s gunstling och gjorde en lysande karriär, inte bara som militär utan också i den kulturella världen. Han var chef för Kungliga Dramatiska Teatern och en av de första ledamöterna av Svenska Akademien. Efter Gustav III:s död anklagades han för en politisk konspiration och landsförvisades. Senare spelade han som Alexander I av Rysslands rådgivare en viktig roll i Finlands historia.
Armfelt föddes den 1 april 1757 som det första barnet till Magnus Wilhelm Armfelt och Maria Wennerstedt. Fadern var militär och deltog som ung i slaget vid Villmanstrand. Senare gick han i fransk krigstjänst och stred bland annat i Flandern med fältmarskalken Moritz av Sachsen. Efter att ha återvänt till Sverige blev fadern till slut generalmajor och landshövding i Åbo. Modern stammade från flera anrika adliga släkter. Familjen bodde till en början på Juva kaptensboställe utanför Åbo. Senare köpte de Åminne herrgård som blev släkten Armfelts stamgods under mer än hundra år.
Armfelt hette från början bara Gustaf, inom familjen kallad Gösta. Mauritz var ett eget tillägg som en tribut till härföraren Moritz av Sachsen. Han studerade i hemmet för en informator och kom senare till Åbo för högre studier. År 1771 påbörjade han officersutbildning vid amiralitetsskolan i Karlskrona. Han tjänstgjorde därefter en tid i Stockholm men efter att varit inblandad i en duell lämnade han landet 1778 och begav sig ut på en resa genom Europa som adjutant till Göran Magnus Sprengtporten.
Då Gustav III besökte Spa i Belgien 1780 uppsöktes han av Armfelt, som från och med detta möte blev kungens förklarade gunstling. Han var en av följeslagarna i Gustav III:s italienska resa och överhopades med titlar och ärebetygelser: kapten vid livgardet av kronprins Gustav Adolf 1781, överkammarjunkare 1783, direktör för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern och Operan, ledamot nr 110 av Kungliga Musikaliska Akademien 1788, ledamot av Svenska Akademien 1786–1794, generaladjutant och överste för Nylands infanteriregemente 1787 efter farbrodern Carl Gustaf Armfelt.
Armfelts roll vid Gustav III:s hov var främst teatermannens. Han verkade som författare, iscensattare och skådespelare. Den av hans teateruppsättningar som blev särskilt framgångsrik var sång- och lustspelet Tillfälle gör tjuven som uruppfördes 1783 på Ulriksdals slottsteater med Armfelt själv i en av rollerna. Pjäsen anses ha en viktig teaterhistorisk betydelse då den introducerade genren vaudeville i svensk teater. I egenskap av att vara en begåvad teaterman samtidigt som han var kungens nära vän och samtalspartner kunde Armfelt göra en lysande karriär inom teatervärlden. 1786 utsågs han till chef för Operan och två år senare till chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Det var också i egenskap av den ledande teatermannen som Armfelt blev ledamot av den nyinstiftade Svenska Akademien 1786. Han valdes med stor enighet in av de tretton första ledamöter som Gustav III själv hade utsett och blev vid 29 års ålder den yngste i sällskapet.
Som militär deltog Armfelt i Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och blev i slaget vid Savitaipale 1790 allvarligt sårad i axeln. Han sändes även till Dalarna för att värva friskaror till kriget. Efter kriget utnämndes han till generalmajor och serafimerriddare, och blev samtidigt kansler för Kungliga Akademien i Åbo. Några politiskt betydelsefulla poster fick han inte förrän 1790, då han ledde fredsförhandlingarna med Ryssland i Värälä.
Efter Gustav III:s död var Armfelt ledande i den grupp av oppositionella gustavianer som var kritiska mot Gustaf Adolf Reuterholm, den starke mannen i förmyndarregeringen för kronprinsen Gustav IV Adolf. Reuterholm utnämnde 1792 Armfelt till minister i Neapel, vilket var ett sätt att förpassa honom långt från händelsernas centrum. Den förbittrade Armfelt ansåg att förmyndarregeringen stred mot Gustav III:s sista vilja och hade lösa planer på att störta Reuterholm. Revolutionsplanen gick i korthet ut på att med hjälp av ryska påtryckningar tvinga fram en regimförändring och tillsätta en ny regering där den ännu omyndige kronprinsen skulle ha inflytande. Armfelt beskrev sina planer och sin upprördhet över Reuterholms regerande i brevkorrespondens med bland andra Magdalena Rudenschöld och Johan Albrekt Ehrenström men genom ett omfattande spionnätverk upptäckte Reuterholm hans planer och Armfelt dömdes 1794 till döden av Svea hovrätt. Då hade han dock redan satt sig i säkerhet i Kaluga i Ryssland, där han var landsförvisad 1794–1797. Armfelt bodde bland annat i Dresden och Berlin 1797–1799 och i hertigen av Kurlands familj i Schlesien och Böhmen 1799–1802.
Efter att Gustav IV Adolf blivit myndig kung återtogs domen 1799 och Armfelts karriär tog ny fart. Han blev Sveriges minister i Wien 1800–1802, militarkommendant över svenska Vorpommern och överbefälhavare vid Västra armén i kriget mot Frankrike 1804–1807. Han återkallades också som ledamot av Svenska Akademien 1805, men uteslöts ånyo efter landsförvisningen 1811.
Armfelt utnämndes i mars 1808 till överbefälhavare över Västra armén och ledde infallet i Norge på våren och försommaren under dansk-svenska kriget 1808–1809. Trots segrar vid Lier och Mobekk slutade företaget snöpligt och han skildes i onåd från befälet i augusti 1808. Efter revolutionen i mars 1809 återfick han sitt befäl men entledigades redan i september ånyo från detta.
1809 eller 1810, efter finska kriget och förlusten av Finland till Ryssland, beslutade Armfelt att flytta tillbaka till Finland. Han kunde inte acceptera att Jean Baptiste Bernadotte, en av Napoleons före detta generaler, var utsedd till tronarvinge efter Karl XIII och Vasaätten. Kronprinsen kom till Sverige 1810 och regerade de facto efter det. Armfelt utvisades 1811 och flyttade tillbaka till Finland, gick i tjänst hos tsar Alexander I av Ryssland och blev dennes generaladjutant, ordförande vid Kommittén för Finska Ärenden, t.f generalguvernör i Finland, samt upphöjt till greve i finländska riddarhuset 1812 och kansler för Kejserliga Akademien i Åbo, före detta Kungliga Akademien i Åbo. Gustav Mauritz Armfelt anbefallde starkt tsar Alexander I att upprätthålla den gällande svenska 1734 års lag i Finland och godkänna landets status som autonoma Storfurstendömet Finland under den ryske tsaren.
Armfelt hade stort inflytande i Alexanders beslut att 1812 inlemma det s.k. Gamla Finland (dvs. redan i 1721 och 1743 till Ryssland förlorade områden och därmed gammalt från ryskt perspektiv) i storfurstendömet och flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors.
Armfelt led av hjärtproblem som förvärrades av hans krigsskador. Efter en tids vacklande hälsa avled han den 19 augusti 1814 i sitt hem utanför Sankt Petersburg, 57 år gammal. Den ryske kejsaren förordnade en statsbegravning vilken ägde rum i Finska kyrkan i Sankt Petersburg den 25 augusti. Armfelts kista fördes därefter med ett örlogsfartyg till Åbo där den döde mottogs av en stor procession och kistan nedsattes sedan i familjegraven i Halikko kyrka.
Armfelt ärades i Sankt Petersburg och Åbo men i Sverige förbigicks hans död med tystnad. Samtidens biografiska skrifter och minnesbilder som i de flesta fall kom från Armfelts fiender var ytterst kortfattade. Det var först på 1880-talet när Elof Tegnér utgav en biografi i tre delar som det börjades ges en rättvisare och mer nyanserad bild av Armfelt.
Gustaf Armfelt hade flera förhållanden och barn. Mest känd var grevinnan Magdalena Rudenschöld (1766–1823), som var hans älskarinna 1785–1793. Med den parisiska skådespelerskan Mademoiselle L'Eclair hade han en son Mauritz Clairfelt (1780–1841). Under exilen i Kurland 1794–1799 var Gustaf Mauritz Armfelt gäst hos den kurländske hertigen Peter von Biron och blev älskare åt såväl hans hustru Dorothea von Medem som deras dotter. Med Dorotheas dotter Wilhelmine av Kurland skall han ha haft två döttrar, Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863), och Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881). Mina uppgavs officiellt vara dotter till kusinen Fredrik Armfelt. Vava adopterades 1812 till adliga ätten Armfelt.
Han gifte sig 7 augusti 1785 på Drottningholms slott med grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie (1761–1832), dotter till greve Carl Julius De la Gardie och grevinnan Magdalena Christina Stenbock.
Gustaf Mauritz Armfelt är begravd i familjegraven i Halikko kyrka i sydvästra Finland, i närheten av sina gods Åminne herrgård vars karaktärhus han förnyade 1811–1814.