Kung i Norge 1299-1319. Blev högst 49 år.
1270. [1]
1319 Norge, Oslo, Mariakyrkan. [2]
1319-05-08 Norge, Tönsberg. [2]
1299 Norge, Oslo, Mariakyrkan. [3]
Håkon "Hålägg" Magnusson är anfader till många svenska, danska och sachsiska kungar. Hans döttrar var Ingeborg och Agnes. Håkon var kung från 1299 efter att ha varit hertig över en tredjedel av Norge. Fram till år 1305 omfattade hans rike även Norra Halland.
Å.r 1301 var kung Håkon 31 år gammal, en man i sin bästa ålder. Ett bevarat kungahuvud i sten framställer honom med intensiva, runda, något tättsittande ögon, en kraftig, bred näsa som överst mynnar ut i några djupa veck mellan ögonen, och långt hår som hänger vågigt över öronen och enligt tidens mode är kortklippt ovanför ögonen, så att det framhäver en hög panna. En ovanligt lång överläpp gav ansiktet ett egendomligt, möjligen något underligt uttryck. Han var reslig med karaktäristiska långa, smala ben, en uppenbarelse som gjorde att han var känd som Håkon Hålegg, Håkon den långbente. Det var ett smickrande tillnamn, avsett att lovorda ett värdigt, högrest utseende.
Håkon var en intelligent och välutbildad man som behärskade latin tillräckligt bra för att kunna tala språket obehindrat inför grupper av lärda utländska män. Han var intresserad av lag och rätt och hade knutit många juridiskt skolade män från kyrkliga kretsar till sin skara av rådgivare. Han arbetade med att införa administrativa reformer i regeringsapparaten för att göra den mer effektiv och mindre korrumperad, och studerade ivrigt uppbyggnaden av de sofistikerade kungliga byråkratierna England och Frankrike, i synnerhet Frankrike, där många av hans främsta rådgivare hade läst juridik vid universitetet i Paris och vars kung Filip IV, med det smickrande tillnamnet "den sköne", Europas mäktigaste man, Håkon stod i vänskaplig politisk förbindelse med.
Håkon var djupt troende och såg till att böneritualer och högläsng av religiösa texter praktiserades vid kungahirden. Han ogillade tillgjordhet och fåfänga, och även om ytterst få bevarade skrifter och dokument direkt beskriver hans personlighet är det svårt att undgå känslan att han var en allvarstyngd man som var sträng till sitt väsen. Kungabördan vilade tungt på hans axlar.
Vänskapen mellan det norska och det franska kungahuset tog sig bland annat uttryck i att Håkon ställde sig på kung Filips sida i den vid denna tid uppseglande konflikten mellan Frankrike och England. Den fransk-engelska konflikten skulle vara i många år och berodde bland annat på att Filip stödde den skotska aristokratins kamp för självständighet från den engelska kronan. I Skottland rasade kriget mellan kung Edvard I och skotska upprorsmän, och även Håkon stödde skottarna, visserligen mer med ord än med handling. Men han utfärdade faktiskt ett lejdebrev för den skotske krigsledaren William "Braveheart" Wallace, som garanterades skydd och fri lejd i Norge. Brevet finns i ett engelskt arkiv, William bar det nämligen på sig när han 1305 greps av engelsmännen och fördes till London, där han senare avrättades.
Utanför rikets gränser var han en både respekterad och fruktad nan. Liksom alla andra kungar var Håkon en dynastibyggare. sysselsatt med att säkra sin blodslinje och djupt upptagen av att kämpa för sin position bland Nordeuropas furstar. Kungens sändebud reste till London och Paris, men det var i de nordiska närområdena som hans viktigaste politiska intressen låg.
(Källa: Tore Skeie - Jungfrun från Norge)