Christian (Kristian) I av >> Danmark (Oldenburg-Delmenhorst)
Kung i Danmark 1448-1481, i Norge 1450-1481 och i Sverige 1457-1464. Blev högst 55 år.
Far:
Mor:
Född:
1426. [1]
Död:
1481-05-21 Danmark, Köpenhamn. [2]
Äktenskap med Dorothea av Brandenburg (Hohenzollern) (1430? - 1495)
Vigsel:
1449-09-12.
Barn:
Noteringar
Christian I ( eller Christiern I), 1426-1481 kung i Danmark från 1448, i Norge från 1450 och i Sverige 1457-1464, son till Didrik den lycklige av Oldenburg. Kristian I var far till Hans och Fredrik I.
Christian uppfostrades som tilltänkt efterträdare hos morbrodern Adolf hertig av Slesvig och greve av Holstein. När denne efter Kristofer av Bayerns död 1448 avböjde att bli dansk kung gick budet i stället till Christian som samma år mottog kungahyllning och i juli 1449 i Marstrand kröntes till kung. För att legitimera sin krona gifte han sig med Kristofers änka Dorotea av Brandenburg den 12 september samma år..
Första årtiondet av Christian Is regering upptogs av unionsstrider i vilka Sveriges kung Karl Knutsson (Bonde) var huvudmotståndaren. Sedan Christian den 29 juli 1450 i Trondheim hade erkänts som Norges kung började kampen om Sverige. Den pågick med avbrott till 1457 då Karl fördrevs och Christian I valdes till kung. Kristian I sökte enligt dåtida sed stärka sin makt i unionsrikena genom att låta hylla sonen Hans som tronföljare och på olika sätt kringskära rådsaristokratins inflytande; han skärpte bl.a. sin kontroll av finansförvaltningen. Följden blev ett svenskt stormannauppror 1464 och Karl återinsattes. När denne dog 1470 sökte Christian I återta Sverige men besegrades av Sten Sture d.ä. i slaget på Brunkeberg 1471. Sårad och med utslagna tänder drog Christian sig ur striden och återvände till Danmark med sin här.
Christian I köpte Schleswig-Holstein 1460 och grundade Köpenhamns universitet 1474.
Efter hertig Adolfs död hade Christian I 1460 valts till hans efterträdare av adeln i Slesvig och Holstein mot löftet att furstendömena skulle förbli "evigt odelade samman". Emellertid hade han i samband med deras förvärv måst skuldsätta sig hårt vilket fortsättningsvis i hög grad hämmade hans politiska rörelsefrihet gentemot borgenärerna, särskilt hanseaterna. Vid ett besök i Rom 1474 utverkade Christian I påvens tillstånd att grunda Köpenhamns universitet som invigdes 1479. Hans kunskaper i latin var dock urusla, någo som påven Sixtus IV beskt kommenterade i närvaro av sina kardinaler: "Pulchia bestia, si non careret loquela" (ett vackert ök, om det bara kunde tala). Christian förstod inte spydigheten, utan kände sig förmodligen tvärtom hedrad, då han fick ta emot en orden och en flisa av Kristi kors till minne av audiensen.
I Lerwicks stadshus på Shetlandsöarna finns ett målat glasfönster med motiv från Shetlandsöarnas vikingatida historia. Motivet på fönstret är ett brudpar, vars kontroversiella bröllop innebar slutet för den nordiska eran på Shetland och Orkney. Till vänster drottning Margareta, dotter till Christian I som var Danmarks, Norges och Sveriges kung. Till höger James III, Skottlands kung.
Eftersom Christian I saknade pengar till hemgiften pantsatte han 1468 och 1469 - utan medgivande från riksrådet - först Orkney och sedan Shetland. Då panten inte betalades gled de gamla vikingalanden ur nordisk kontroll och knöts istället till Skottland, vilket på sikt fick genomgripande effekter för såväl socioekonomiska som rättsliga och språkliga förhållanden på Shetland.
Även om Christian I agerade oberäknat såg han till att infoga en klausul i överenskommelsen som, förmodligen åberopande nordisk odalrätt, stipulerade att Skottlands parlament måste erkänna framtida nordiska regenters återköpsrätt av öarna. Under femton- och sextonhundratalet gjordes därför flera försök av nordiska kungar att med ränta lösa panten, men de avvisades alltid - samtidigt som, påstås det, skotska agenter gjorde allt för att förstöra de ursprungliga dokumenten. Att idag väcka frågan är orealistiskt och poänglöst, vilket emellertid inte hindrar att den ibland diskuteras.
Christian I har kallats "den siste riddaren" på grund av sitt intresse för praktfulla fester och tornerspel. Han påstås ha varit så stark, att han kunde räta en hästsko med sina händer. Men nöjen och krig kostar pengar och kungens finanser var ständigt urusla och svenskarna konstaterade, att han tycktes ha en "bottenlös tom taska".
Mot slutet av sitt liv hade Christian I storhetsvansinne. Perioder av sinnesjukdom hade för övrigt även sonen Hans och sonsonen Christian II.
Med valet av Christian av Oldenburg hade det danska riket fått en kungaätt med en reproduktionsförmåga, som skulle överträffa det mesta i de europeiska furstehusens historia.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Unionsmonarken och renässansmästaren
Fråga: Det cirkulerar rykten om att en svensk, eller i alla fall en nordisk, kung har blivit avbildad av en av de största italienska renässansmästarna, Andrea Mantegna. Är detta sant? I så fall vilken kung?
Svar: Ryktet är sant. Monarken är Kristian I (svensk kung 1457-1464), som framträder i en fresk som brukar kallas ”L’Incontro” (sv. ”Mötet”), och som återfinns Camera degli Sposi i hertigpalatset i Mantua. Gemakets fresker tillhör renässansens allra finaste, utförda av Andrea Mantegna, som målade dem mellan 1465 och 1474. Den nordiske unionskungen är avbildad år 1474, tre år efter nederlaget i slaget på Brunkeberg, i moderiktig italiensk dräkt. Att det verkligen rör sig om ett porträtt av Kristian I uppdagades genom konsthistorisk forskning så sent som 1974.
Skälet till Kristians vistelse i Mantua var släktbesök. Hans hustru, Dorothea av Hohenzollern från nordtyska Brandenburg, hade en syster vid namn Barbara, som var gift med Ludovico Gonzaga av Mantua. Under rundresan i Norditalien var följaktligen Mantua ett huvudmål för nordborna. Kristian besökte även Rom och fick påvens tillåtelse att grunda ett universitet i Köpenhamn.
Släkten Gonzaga, som härstammade från orten med samma namn, härskade med militära maktmedel över Mantua med omnejd. Till skillnad från grannarna i Florens, huset Medici, saknade de en bankir- och finansidentitet. De var renodlade signori, liksom för övrigt flertalet av de senmedeltida härskarfamiljerna i Norditalien – Visconti och Sforza i Milano, Malatesta i Rimini, Montefeltro i Urbino, della Scala i Verona, med flera.
(Källa: Dick Harrisons historieblogg, Svenska dagbladet februari 2011)