Gustav av Holstein-Gottorp

Gustav (prins av Vasa), 1799-1877, äldste son till Gustav IV Adolf, efter faderns avsättning 1809 var han gustavianernas kungakandidat. Under de första tio åren av sitt liv var han kronprins, men efter att fadern störtats år 1809 miste Gustav rangen och tillbringade resten av sitt ganska långa liv som tronpretendent i exil.

1809 års svenska revolution har haft sina kritiker. Det har sagts att den var illa genomtänkt, slarvigt utförd. Och att avsätta Gustav IV Adolt och landsförvisa hela hans familj hade varit en panikhandling. När den importerade tronföljaren Karl August plötsligt avled, väcktes hos ex-kungen hoppet att hans äldste son Gustav istället skulle komma in i bilden. En guldlockig Vasason, vid det här laget en smart nioåring, helt oskyldig till sin fars föregivna synder. Många hade planer för honom.

Danskarna hade drömt om en förmälning mellan honom och en dansk prinsessa, som tillsammans skulle regera över ett framtida enat Norden. Men något sådant hände ju inte. De sista medlemmarna av den Holstein-Gottorpska kungasläkten landsförvisades och utraderades ur Sveriges ärorika hävder. Familjen splittrades sedermera och efter 28 kringflackande år dog fadern Gustav Adolf i misär, utblottad och sinnesförvirrad. Under de sista tjugo åren återsåg han aldrig sina barn. Inte förrän sjutton dagar efter frånfället kunde man i svensk press läsa en kort dödsnotis.

Gustav fick heta "prinsen av Sverige" när han först omnämndes, politiker emellan, ute i Europa. Och han skulle bli omnämnd ofta. Napoleon ansåg att svenskarna hade burit sig åt som svin mot sin kung, och han skulle gärna se sonen på Sveriges tron. Snart var diskussionerna full gång i Europas alla hörn. Vid Wienkongressen 1815 fördes Gustavs talan av sir Sidney Smith, tidigare i tjänst hos Gustav III. Också den ryske tsaren var välvilligt inställd. Men detta fick inte större konsekvenser än att den förste Bernadotten fick ett hysteriskt anfall - och tsaren började svikta. Och det var så mycket annat som pockade på en lösning i Wien. Saken dog ut. Men Karl Johan satt på Stockholms slott och skrev ihop en ny lag: inom landets gränser blev det belagt med dödsstraff att nämna prins Gustav. Och på de europeiska hoven skallade skratten. Europas makter delade upp sig i läger för och emot, mutor utbetalades, Gustav fråntogs rätten att kalla sig svensk prins, men då gjorde Österrikes kejsare honom till "prins av Vasa". Karl Johan fick ett nytt utbrott.

På återvägen från en bildningsresa till Italien ansökte Gustav hos kejsaren i Wien om inträde i den österrikiska armén. Han var då 24 år och hade en gedigen utbildning bakom sig. Han antogs omedelbart. Och hans goda rykte runt om i Europa bara växte. En dag fick han en inbjudan från Nederländertias kung Vilhelm I att komma på besök för att möta hans unga, rika och glada dotter. Och det blev förlovning. Men kungörelsen råkade omnämna fästmannen som prins av Sverige - och Karl Johan i Stockholm gick i taket, igen, och förklarade att han var beredd att med vapen i hand kräva upprättelse mot skymfen av den svenska äran. "Har Sverige inte större bekymmer?", frågade den österrikiske utrikesministern.

Gustav kallade sig prins av Vasa p. g. a. sin dynastis härstamning via kvinnoled från Vasaätten. Men 1829 måste han avstå från titeln prins av Sverige. Ofta sågs han tillsammans med ärkehertiginnan Sophie, som var förenad i ett föga lyckligt äktenskap med den tafatte ärkehertigen Frans Karl. Ett rykte började spridas, att det i själva verket var Gustav och inte ärkehertigen som var far till de söner som Sophie födde 1830 och 1832, det vill säga blivande kejsarna Frans Josef av Österrike och Maximilian av Mexico.

"Maxi" skulle växa upp och sedermnera bli kejsare av Mexiko och där avrättas av sitt folk. Hans storebror hette Frans Josef och skulle bli habsburgsk kejsare i över sextio år. De två bröderna kallades av wienarna "die Wasabuben".

På sin trettioförsta födelsedag, den 9 november 1830, gifte sig Gustav med sin kusin Luise av Baden, 19 år och vacker som en ängel. Napoleons son, som efter faderns slutliga nederlag förts till sin morfars hov i Wien och här kallades hertigen av Reichstadt, var närvarande vid bröllopslunchen och tappade helt fattningen inför brudens skönhet. Hertigen var ännu inte fyllda tjugo, men trots åldersskillnaden hade han och Gustav omedelbart blivit de bästa vänner - bägge långa, stiliga och intelligenta. Och med samma smak för kvinnor.

Gustav fick sitt eget Vasaregemente, och hertigen av Reichstadt blev en av hans officerare. Men denne blev häftigt och mystiskt sjuk och dog vid 21 års ålder. Vasaregementet paraderade vid hans begravning.

En skugga faller över prinsparets äktenskap - Sophies skugga. Otroligt nog hade Luise varit ovetande om hennes roll före vigseln. Efter en långvarig kris, under vilken Luise bland annat hade en affär med Napoleons lillebror Jérôme, blev det skilsmässa 1844. Samma år dog Karl XIV Johan, och fyra år senare bröt en ny tid in. Revolutionsåret 1848 krävde nya författningar - ner med allt det gamla! Många huvudstäder belägrades, så också Wien. Kejsaren flydde med sin familj. Men Gustav dricker dagligen te med Sophie. Före jul beviljas han av en nye kejsaren Frans Josef avsked från sin tjänst.

Därefter blir Gustav en rastlös resenär, precis som hans far varit. Han försöker motverka sina perioder av djup depression. Ändå har han fler passionerade intressen än de flesta: allt från jakt och ridning till arkitektur, teater, litteratur och botanik. Han var en sann europé och talade obehindrat fem språk.

Vid 63 års ålder gör han ett kort besök i Skåne - det var enda gången han besökte sitt forna hemland, som han då inte hade sett på över femtio år. Inkognito reste han från Danmark över till Helsingborg, gick på en teaterföreställning i staden och for efter knappt ett dygn vidare ut i Europa. Men han saknar sin ungdoms tumult, saknar också plikten, ansvaret; hatar passiviteten. Han hade nog blivit en riktigt bra svensk kung. Två gånger, vid tronskiftena 1844 och 1859, gjorde Gustav misslyckade försök att bli kung i Sverige.

1877 avled han 78 år gammal hos sin dotter Carola och svärsonen Albert, det dåvarande kungaparet i Sachsen. Sju år senare, 1884, fick han tillsammans med sin far Gustav IV Adolf och sin lille son Louis sitt sista vilorum i Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan.