Emilie Högqvist
Skådespelerska, älskarinna till Oscar I. Blev 34 år.
Emile Högqvist 1812-1846
Far:
Mor:
Född:
1812-04-29 Stockholm.
Begravd:
Italien, Turin. [1]
Död:
1846-12-18 Italien, Turin. [2]
Emilie begravdes på den protestantiska kyrkogården i Turin.
Barn med John Bloomfield
Utomäktenskaplig förbindelse:
Barn:
Barn med Oscar I Joseph François Bernadotte (1799 - 1859)
Utomäktenskaplig förbindelse:
Barn:
Sambo med Carl Fredrik Edvin Emil Key (1822 - 1892)
Noteringar
Emelie (Emelie) Högqvist, 1812-1846, var sin tids mest firade teaterprimadonna, kallad den svenska Aspasia, en av 1800-talets mest omtalade personligheter och ansågs på sin tid vara Sveriges största skådespelerska. Hon var älskarinna åt flera kända personer, bland dem kronprins Oscar, som hon födde två söner. Emilie Högqvist var sin tids verkliga kändis. Som skådespelerska verkade hon under den tidiga, romantiska perioden på 1830- och 1840-talen. Hon var otroligt aktiv. Mellan 1828 och 1845 spelade hon inte mindre än 125 olika roller.
Emilie Högqvist föddes den 29 april 1812. Redan som liten hade Emelie Högqvist fått viss kontakt med societeten, eftersom hennes far var hovstallmästare och modern kammarjungfru i greve Carl de Geers hus på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm.. Vid nio års ålder sattes Emilie i operans balettskola. Hon uppträdde även på en mer anspråkslös balettscen i ett före detta magasin vid Oxtorget.
Det gick fritt och ogenerat till på teatrarna vid den här tiden. Så var fallet även på de så kallade baler som Emilies mor ställde till med, där unga damer sammanfördes med kavaljerer ur aristokratin. Teaterhistorikern Georg Nordensvan skriver att vid dessa baler gjorde balettflickor bekantskap med ”äldre och yngre kavaljerer av samhällets grädda, till och med av corps diplomatique”. Enligt Nordensvan växte Emilie och hennes fem år äldre syster upp ”i och till lättfärdighet”.
Debuten ett fiasko
Emilie började spela teater när hon var 14 år, då hon ingick i A. P. Berggrens landsortstrupp. Hon uppträdde både som dansös och skådespelerska och blev utskrattad när hon spelade sentimental och olyckhg älskarinna. Två år stannade hon i landsortsteatern innan hon hösten 1828 debuterade som balettelev på Kungliga teatern i Stockholm. Hennes debut blev ett fiasko. Den sextonåriga flickan var – skriver Nordensvan – "lång, gänglig, utan hållning, med kantiga fasoner, hennes röst var obehagligt gnällig, men det vackra ansiktet var intagande och hon tittade på åskådarna med en viss smånaiv behagsjuka”. Publiken mötte henne med ”mera medömkan än uppmuntran”.
Lärde sig skriva
Emilie lät sig dock inte nedslås. Hon stannade i elevskolan i tre år och fick under tiden en del småroller. Vid 20 lärde hon sig också skriva och studerade ”främmande språk, konversation, hållning, toalett med mera”.
1831 fick Emilie Högqvist aktriskontrakt vid Kungliga teatern. Efter ett par år började publiken få upp ögonen for henne. 1834 reste hon till Paris, och när hon efter ett par månader i den franska huvudstaden återvände till teatern i Stockholm uppträdde hon med en helt ny säkerhet.
Allt större roller
Hon nådde sina kanske största framgångar i franska salongskomedier. Men hon spelade även stora roller som Maria Stuart, Ofelia i Hamlet, Jeanne d’Arc och den femtonårige hertigen av Richelieu i den populära och av henne själv översatta pjäsen ’Richelieus första vapenbragd”.
Hon fick allt större roller och nu började kritikerna på allvar få upp ögonen for henne. När hon 1836 spelade Maria Stuart och Jeanne d’Arc tystnade alla invändning. Men trots sin stora bekantskapskrets kände hon sig ofta ensam.
I januari 1839 uppträdde hon ett par gånger som Papagena i ”Trollflöjten’’ (Jenny Lind sjöng Pamina). Den ordinarie sångerskan hade insjuknat och Emilie räddade föreställningen genom att på en natt studera in rollen.
Mera skönhet än talang
Emilie var blond, lång och smal och beskrevs som älskvärd och behagfull. Hon ”var kanske ännu mera berömd för sin skönhet och sina behag än för sin talang”, skrev Fritz von Dardel 1842.
”En av de skönaste kvinnor de jag sett”, skrev Oskar Wijkander i sina ungdomsminnen. Emilie levde ett hektiskt liv, hade många älskare men gifte sig aldrig. Hon intog en särställning i samhället. Lyxen vid hennes intima fester omtalades lika mycket som hennes personliga förmåga att tjusa och hennes aldrig sinande välgörenhet. Emilie drog igång litterära och musikliska salonger i sin praktvåning vid Gustav Adolfs torg 18. Dessa blev snart mycket välbesökta, inte minst av unga begåvade skribenter som Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta, upphovsmannen till dikten bakom "Mors lille Olle", Wilhelm von Braun och Carl Johan Love Almquist, vars roman "Det går an" sägs ha inspirerats av Emilies oblyga kärleksaffärer. Folkhumorn döpte våningen till "Lusthuset" och många tyckte synd om kronprinsessan och fembarnsmamman Josefina, som i princip kunde följa sin make Oscars otrohet från sin kammare tvärs över Strömmen.
Älskarinna till kronprins Oscar
Naturligtvis hade man i societeten reda på hennes vidlyftiga kärleksliv – och därför stod hon utanför societeten. Men gräddan av det manliga Stockholm trängdes i hennes salonger. Emelie hade just fått en dotter med en engelsk diplomat, när kronprinsen Oskar gjorde hennes bekantskap och från 1836 hyrdes en lyxvåning åt henne vid Gustaf Adolfs torg (liksom även sommarbostaden på Djurgården). Ensam hade Oskar nycklarna till hennes baktrappa och åt ofta supéer i hennes sällskap.
Med sin kungliga tillbedjare fick Emelie två söner, Max och Hjalmar, födda 1839 resp. 1840. Max uppkallades förövrigt efter Oscars egen svåger Max Leuchtenberg, 1817-1852, som kom på besök i samma veva lille Max föddes.
Emelie kallade pojkarna skämtsamt "prinsarna av Lappland". De förpassades snart ur landet. Hjalmar återkom senare och tjänstgjorde en tid som postiljon på Västra stambanan. Max blev köpman i Kina och dog där 1872. Hjalmar dog 1874 i London.
Drabbad av tuberkulos
Emilie återvände senare flera gånger till Paris. Där besökte hon sin förebild Mlle mars, sin tids främsta komediskådespelerska. Besöken i Paris betydde mycket for hennes utveckling som skådespelerska.
Enligt en samtida författare gav hennes levnad aldrig en känsla av trygghet och jämvikt – ”hon vann beundran men knappast vänner, hennes egen inre rädsla höll hennes själv tillbaka”.
Emilie Högqvist blev bara 34 år. Hon dog 1846 i Turin i Italien, dit hon sökt sig för att råda bot på sina sjukdomar, lungtuberkulos och cancer.
Ett monument över Emilie kan man finna på Kinnekulle i Västergötland. Efter Emilies död såldes alla hennes ägodelar på auktion. Bland dem fanns en träpaviljong vid Djurgårdsbrunnskanalen, där hon brukade läsa in sina roller och enligt rykten tagit emot sina förmögna älskare. Nu ropades den in av baronen Silversköld på Råbäck; den flyttades till Västergötland och tronar än i dag som ett minnesmärke över en kvinna som på många sätt var före sin tid.
Källor: Elgklou, Lars "Familjen Bernadotte, en kunglig släktkrönika" Trelleborg 1995 -
Lagerqvist, Lars O. "Sveriges regenter. Från forntid till nutid" och Eva Helen Ulvros - "Oscar I - en biografi"