Christian (Kristian) II "Tyrann" av Danmark

Kung i Danmark och Norge 1513-1521, i Sverige 1520-1521. Blev 77 år.

Äktenskap med Elisabet (Isabella) av Habsburg-Spanien (1500 - 1526)

Sambo med Dyveke Willumsdatter (Sigbritsdatter) (- 1517)

Noteringar

Christian II (i Sverige kallad Kristian Tyrann), 1481-1559, dansk-norsk kung 1513-1521, svensk kung 1520-1521, son till kung Hans, 1515 gift med Karl V:s syster Elisabet.

Fadern, Hans, ville ha sin son Christian uppfostrad bland folket och Christian tillbringade därför en del av sin uppväxttid hos köpmannen Hans Meisenheim Bogbinder i Köpenhamn. Han fann sig väl tillrätta och trivdes i borgerliga kretsar; han lekte med jämnåriga borgarbarn i Bogbinders trädgård. Christians far kom ofta och hälsade på hos Bogbinder, varvid han gärna badade bastu och sedan tog en bägare öl med Bogbinder och andra Köpenhmnsborgare.

Christian fick en utbildning, som var mycket ambitiös. Det är väl belagt, att den unge Christian var en begåvad man med bland annat goda anlag för att lära sig språk. Han lär också ha varit vild och oregerlig, men här vilar vår kunskap mer på muntlig tradition än på samtida källor.

Under sin tid som ståthållare i Norge 1506-1512 tog Christian till älskarinna nederländskan Dyveke, vars mor Sigbrit Willems kom att bli en av hans mest inflytelserika rådgivare. Som kung strävade Christian att bryta de högre ståndens makt, öka de ofrälses inflytande och med borgerskapets stöd centralisera styrelsen. Förhållandet till adeln förvärrades 1517, då han lät avrätta adelsmannen Torbern Oxe, misstänkt för att ha giftmördat Dyveke, som dött hastigt under oklara omständigheter. Rykten säger. att hon förgiftades av körsbär...

Christians mål var att återupprätta den nordiska unionen, begränsa Hansans inflytande och förena Danmarks borgerskap till en effektiv handelsmakt. Efter flera misslyckade försök besegrades Sturepartiet i Sverige - ca 90 Stureanhängare avrättades 1520 i Stockholms blodbad. Med Gustav Vasas uppror 1521 började motgångarna för Christian, och kort därpå reste sig de jylländska adelsmännen. Christians farbror Fredrik inkallades 1523 till dansk kung. Själv flydde Christian samma år till Nederländerna. Hans försök att återta makten 1531 misslyckades, och han hölls därefter fängslad till sin död.

När Christian gripits 1531 låstes han in på Sönderborgs slott beläget på södra Jylland strax söder om Åbenrå. Hans efterträdare på tronen, Fredrik I och Christian III var ytterst noga med att han aldrig skulle slippa ut igen. I 18 år satt Christian II inlåst på Sönderborgs slott. 1549 fördes han därifrån till Kalundborgs slott på Själlands västkust vid Stora Bält. Kalundborg hade han själv flitigt använt som ett slags statsfängelse och bland annat låtit placera flera fångna svenskar där. På Kalundborg slutade Christian II sina dagar den 25 januari 1559. Då hade han suttit 28 år i fångenskap.

Christian II benäms i Sveriges historia "Tyrann". I skånsk-dansk historia omtalas han med tillnamnen "den Gode" eller "Bondekjär". Författaren Ludvig Holberg var också historiker och i sin "Dannemarks Riges historie" som gav ut på 1730-talet, menar Holberg att Christian II visserligen var tyrann, men att kungen även hade positiva sidor. Till exempel avskaffade han livegenskapen för de danska bönderna och att han därför mer förtjänade titeln "Christian den gode".

"Småfolkets talesman och beskyddare"

De flesta skånska, halländska och blekingska skolbarn har fått lära sig att den s k "Kalmarunionen" slutligen gick under i blod och hat med "Kristian Tyranns" stockholmska blodbad. Men bilden vi fått av kung Christian II har oftast blivit högst ensidig genom Stockholms blodbad. I skånsk-dansk historia omtalas han med tillnamnet den Gode eller Bondekjär, eftersom han stod på "småfolkets" sida mot den mäktiga adeln (läs diskussionen om detta i slutet av texten!).

Christians sinnelag var sannolikt frukten av den borgerliga och anspråkslösa uppfostran hans far kung Hans lät honom få. Unionskungen Hans dog 1513 och redan i början av sin regeringstid bedrev Christian II ett ivrigt reformarbete i Danmark på flera samhällsområden, som gick ut på att höja de lägre ståndens materiella och andliga villkor. För att få detta till stånd, beskar han adelns orättvisa förmåner och kyrkans makt. Lagarna och reformerna utarbetades till stor del av Malmös borgmästare Hans Mikkelsen.

Renässansfurste långt före sin tid

Christian II var flera hundra år före sin tid, och hans reformer var lysande undantag från vad som vanligtvis praktiserades av den här tidens despoter. Märklig var hans förordning som avskaffade "vornedskabet", dvs livegenskapen. "- - Bönderne maa ikke sälges. Slig ond ukristelig Vane, som hidtil haver väret i Själland, Laaland, Falster og Möen med at sälge og bortgive stakkels Bönder og Kristenmennesker som andre uskälige Kreatur, skal ej ydermere efter denne Dag skee."

Christian II blev obestridligen genom sina reformer mycket populär bland borgare och bönder. Christian II eftersträvade ett slags demokrati, trots att detta ord var okänt, och han var småfolkets talesman och beskyddare. En populär folkvisa från tiden uttrycker det i form av den gamle örnen som skyddade småfåglarna mot hökarna.

Christian II ville förbättra skolundervisningen

Christian II försökte också med stor iver främja folkupplysningen. Han försökte rycka upp de högre skolorna ur deras usla tillstånd genom en ny skolstadga, som förbättrade lärarnas lön, avskaffade barbariska skolstraff och han lät också ge ut nya läroböcker. På Köpenhamns universitet skulle man inte längre endast undervisa i teologi, utan också i juridik och medicin, så att ett nytt lärdomsstånd med tiden skulle kunna växa fram utanför kyrkan. Viktigast var dock hans befallning om allmogens undervisning. Denna hade dittills försummats helt och hållet, men nu skulle prästerna och klockarna undervisa barnen, så de kunde läsa och skriva danska.

Christian II utfärdade också ett påbud om vrak, till skydd för de skeppsbrutna, vilka tidigare varit helt rättslösa gentemot strandägarna, som hade rätt att taga allt strandat gods i besittning, och det förekom oftaatt råa kustbor mördade de skeppsbrutna för att lättare komma över deras ägodelar. Christian II bestämde att de skeppsbrutna inte bara skulle få rätt att rädda sitt strandade gods utan också kräva hjälp av strandägaren mot en bestämd lön. Herrelöst gods skulle förvaras i närmste kyrka i ett år, och om inte ägaren anmälde sig skulle det tillfalla staten. En biskop vilken tjänat stora pengar på vrakplundring, uppmärksammade då kung Christian II på, att det inte stod något i Bibeln om strandat gods. En bister Christian frågade då biskopen, om han aldrig läst det sjunde budet "Du skall inte stjäla" (2 Mos 20:15).

Den svenska upprorsadeln

Christian II:s fiendeskap mot adel och aristokrati blev också den verkliga anledningen till hans fall. I Sverige som var en del av den Nordiska unionen, var man inrikespolitiskt åtminstone delat i två läger - unionspartiet under ärkebiskop Gustaf Trolle och det nationella självständighetspartiet under svenskt adelsvälde (även kallat Sturepartiet).

Sten Sture den yngre lyckades 1517 få ett riksmöte att gå med på att Gustaf Trolle skulle avsättas från sitt ärkebiskopsämbete och hans slott Stäket skulle jämnas med marken, inklusive kapellet och alla dess reliker. Trolle misshandlades med en järnklubba och han sattes under häftiga protester i fängsligt förvar på Västerås slott. Christian II sände en här till unionspartiets hjälp men denna slogs tillbaka på Ladugårdsgärde vid Stockholm. Följande år gick det lika illa då Christian II förlorade slaget vid Brännkyrka utanför Stockholm.

Stockholms blodbad

På nyåret 1520 återkom Christian II till Sverige med en ny här. Påven hade dessförinnan bannlyst riksföreståndaren Sten Sture och lagt hela Sverige under interdikt, och Christian II förenade sin hjälp till unionspartiet med att uppträda som verkställande av den påvliga bullan. Christian II lyckades tillsammans med det svenska unionspartiet besegra unionsmotståndarna i Sverige. Efter att Sten Sture stupat på Åsundens is under slaget vid staden Bogesund (nuvarande Ulricehamn), övergav stormännen Sturepartiet och underkastade sig Christian, som den 4 november högtidligen kröntes som unionskung i Stockholms Storkyrka.

Tre dagar efter kröningen framträdde ärkebiskopen Gustaf Trolle med graverande anklagelser mot Sturepartiet om de oförrätter och orättvisor som drabbat honom och ärkebiskopsstolen. Nästa dag började en summarisk process som slutade med att det åttiotal personer som varit Sten Stures anhängare anklagades för kätteri och avrättades. Vem som bar det största ansvaret för denna händelse, som i svensk historia är väl bekant som "Stockholms blodbad", Gustaf Trolle, Christian II eller de upproriska svenska stormännen själva, vet man ej. Därom tvista de lärde.

Christians farbror gjorde uppror

Christian II fick emellertid inte sitta kvar länge på Sveriges tron; redan påföljande år blossade ett folkuppror upp under Gustav Eriksson Vasas ledning, och denne korades till svensk riksföreståndare i Vadstena den 23 augusti. Men Gustav Vasa var likväl inte herre i Sverige eftersom han ännu inte lyckats erövra Stockholm, som under Henrik Slaghäck försvarade sig tappert. Inte heller hade han lyckats bemäktiga sig Kalmar (då näst största staden i Sverige) eller Finland.

1522 inträdde Hansan i striden och hjälpte Gustav Vasa med belägringen av Stockholm. Christian II hade nämligen planer på en nordisk handelsblockad mot Hansan och i Lübeck sågs detta som rena dödshotet. Allt som var illa för Christian II var bra för Hansan, och lübeckarna slöt ett anfallsförbund med Christians farbror hertigen Fredrik av Holstein i februari 1523, och började härja Danmarks kuster. Samtidigt trängde Gustav Vasa in med svenska trupper i Skåneland via Halland och Blekinge, och den danska adeln som var vred över alla Christian II:s nyordningar och ville försvara sina feodala privilegier, reste upprorsfanan under ledning av Christian II:s farbror Fredrik. Skånelands befolkning drabbades av mord, brand, plundring och förödelse, medan den skåneländska adeln med hjälp av Gustav Vasas svenska trupper kunde lägga hela Danmark under sig, utom de två största städerna Köpenhamn och Malmö.

Landsflykten till Holland

Den 13 april lämnade Christian II och hans drottning Elisabeth huvudstaden Köpenhamn ombord i örlogsskeppet Löven och flydde till Holland. Denna dag var en sorgens dag för Köpenhamns invånare och hela Danmarks allmoge och borgerskap. Vallarna och stranden sägs ha varit fulla av människor som med sorgsna ögon följde sin avseglande kung så länge de kunde skymta hans skepp. De skåneländska adelsmännen hyllade Christians farbror Fredrik I som kung av Danmark på S:t Libers hög vid Lund, och Christian II:s lagar förklarades fördärvliga och hans lagböcker brändes högtidligen på bål.

Men många förblev Christian II trogna trots största fara för eget liv och egendom; t ex Malmös borgmästare och myntmästare Jörgen Kock och malmöfödde lundakaniken Christian Pedersen som översatte Bibeln till danska. Framstående borgare som t ex Hans Mikkelsen deklarerade stolt att man i Köpenhamn och Malmö ämnade försvara städerna åt Christian II i åtminstone tre månader. Först i januari 1524 gav malmöborna och Jörgen Kock upp kampen sedan Köpenhamn kapitulerat föregående månad.

Christian II grundluras i Norge

Efter åtta års landsflykt avseglade Christian II från Holland med 25 skepp och ca 7 000 man legotrupper, allting bekostat av svågern kejsar Karl V, och landsteg i Norge på senhösten 1531. I Norge hade Christian alltid varit populär, i en samtida källa står det att "menige man hade kungen så kär som modern det barn hon bär i sitt sköte". De norska ständerna hyllade honom i Oslo som Norges kung.

När Fredrik I fått kännedom om detta inledde han förhandlingar om med de vendiska hansestäderna och Gustav Vasa i Sverige om hjälp. Men historien kom att ta en vändning som ingen väntat sig.

Under tiden visade Christian II brist på handlingskraft när han stod i Norge med en stor här och hela Norge bakom sig och starka sympatier bland borgare och bönder i Danmark. Det enda som skedde vårvintern 1532 var ett par skärmytslingar vid Bohus och Kungälv. Istället inleddes i slutet av juni förhandlingar med Odensebiskopen Knud Gyldenstjerne som kommit med en undsättningsstyrka från Danmark till Akershus där fästningskommendanten Mogens Gyldenstjerne satt innestängd med sin lilla besättning på 20 man. Man slöt ett fördrag om att Christian II med 200 man skulle få fri lejd till Köpenhamn för förhandlingar med Fredrik I, och ifall dessa inte skulle ge något resultat skulle Christian fritt få resa vart han ville. Den godtrogne Christian II nekades sedan, ombord på danska flottans skepp, landgång i Köpenhamn. Många sorgsna Köpenhamnare stod på kajerna, när hans fartyg löpte in i hamnen. Folket tyckte synd om Christian som lurats i fällan.

Kung Fredrik fick hjärtbesvär av förtjusning

Christian II fick här istället det lögnaktiga beskedet att hans farbror Fredrik I väntade på honom i Flensborg. När Christian II anlände dit fanns där ingen Fredrik, men däremot en mottagningskommitté som förde honom som fånge till fästningen Sönderborg. Christian fick hädanefter leva i fångenskap under resten av sitt liv. Fredrik I blev så till sig av upphetsning över att han lyckats med sin kupp, att han blev sängliggande i hjärtbesvär.

"Grevefejden"

Trots att Christian II satt fängslad på Sönderborg var inte kampen för honom slut. När Fredrik I dog 1533 motsatte sig adeln och biskoparna valet av hans son hertig Christian av Holstein som ny kung, eftersom denne var lutheran. Borgarna och bönderna ville å sin sida ha tillbaka den fängslade Christian II, och en herredag som samlats i Köpenhamn beslöt att uppskjuta valet.

Malmös borgmästare Jörgen Kock såg nu ett tillfälle att handla, och föreslog i samråd med borgmästaren i Köpenhamn, Ambrosius Bogbinder (som var Christian II:s barndomsvän), och representanter för Hansan och Lübeck, en plan som gick ut på att få Christian II ut ur fängelset och tillbaka på Danmarks tron. Målet var att göra Köpenhamn och Malmö till ett slags fria riksstäder som i förening med Hansan skulle göra sig till herrar över Östersjöländernas handel. För detta behövdes en samlande symbol som kunde vinna de danska borgar- och bondestånden och denna satt fängslad på Söndeborg. Så började den s k "Grevefejden".

I februari 1534 ingick danska riksrådet ett förbund med Gustav Vasa i Sverige i avsikt att hindra Hansan att återinsätta Christian II på Danmarks tron. Under juli månad satte sig lübeckarna under överbefälhavaren greve Christoffer av Oldenburg i besittning av hela Skåneland och de danska öarna. Det är efter denne tyske greve detta krig har blivit känt som "Grevefejden".

På bägge sidorna av Sundet slöt bönder och borgare med glädje upp för Christian II:s sak. Till slut tog även adelsherrarna parti för greve Christoffer för att rädda liv och egendom. Borgerskapet i Malmö tog länsmannen på Malmöhus tillfånga och raserade slottet. Den 10 augusti 1534 mottog greve Christoffer Skåneland på den gamla kungahyllningshögen Sankt Libers hög i egenskap av ombud för den fångne Christian på Sönderborg. Föregående månad hade greve Christoffer hyllats som riksföreståndare på Christian II:s vägnar av det själlandska landstinget i Ringsted.

"Bondehär i kamp för Christian II"

Efter att Christian II flytt ur landet och Fredrik I bestigit tronen, fick denne inte sitta i ro med sitt nyvunna rike, ty Danmarks bönder och borgare saknade bittert Kristian. Fredrik I, adelns man på tronen, hade raserat det lagstiftningsarbete Christian II påbörjat, och med hjälp av adeln, Hansan och Gustav Vasa vridit klockan tillbaka till 0 för allmogen i Danmark. Under 1524 och 1525 förekom upprorstendenser i Jylland och Skåneland, och under sistnämnda år landsteg Christian II:s ståthållare på Gotland, Sören Norrby, i västra Blekinge i ett desperat försök att återinsätta Christian II på Danmarks tron, och under Norrbys ledning utbröt ett brett uppror i Skåneland för Christian II:s sak.

Adelsmannen Niels Brahe på Vanås framträdde som en engagerad ledare när Norrby höjde upprorsfanan i nordöstra Skåne och uppges ha samlat en bondehär på inte mindre än 8 000 man, med vilka han i Åhus förenade sig med Norrbys underbefälhavare Otto Stisen. Sören Norrby satte sig snart i besittning av hela Skåneland med undantag för de starkaste fästningarna.

Därefter besteg Sören Norrby, med allmogen bakom sig, S:t Libers hög vid Lund och utropade Christian II till dansk kung. Sedan Norrby påbörjat en belägring av Helsingborgs slott, landsteg Fredrik I:s holsteinske härförare Johan Rantzau i Skåne med 900 knektar och 400 ryttare samt artilleri, och förenade sig med den danska adelshären under Tyge Krabbe, vilka dessutom nu var förstärkta med svenska trupper. Dessa krossade sedan Sören Norrbys oövade bondehärar i två blodiga slag vid Lund den 28 april och vid Bunketofta på Helsingborgsslätten den 4 maj.

Blodbadet vid Lund större än Stockholms

Om slaget vid Lund har det berättats att kungahärens knektar högg ned alla bönder de träffade på och att slakten fortsatte ända tills de skåneländska adelsmännen lade sig emellan för att få slut på mördandet. Nederlaget vid Lund ändades med förföljelse ända in i stadens domkyrka; 100 av Norrbys män dödades på Lunds gator och torg medan 60 borgare som sökt sin tillflykt i domkyrkan släpades ut och slaktades utanför helgedomen av knektarna.

Bondehärens förluster i döda vid Lund har beräknats till omkring 3 000 man. Den tyske arkitekten och bildhuggaren Adam van Düren ristade på en pelare i domkyrkan: "Do mon skreff 1525 är des fridages dag sancti marcus dack vor lunden ein gröit iamer geschacht dar blift uffer de vifftien hondert döet, geschotten unde geslagen dat mongen de skonske viffter väl klagan." vilket översatt till svenska blir "Då man skrev år 1525, fredagen efter Sankt Markus dag, skedde vid Lund en stor jämmer. Där blev över femton hundra skjutna och slagna ihjäl. Däröver månde de skånska änkorna väl klaga."

Vid Bunketofta angav Rantzau själv att 300 bönder dödats, medan han tog 1 500 tillfånga. Men Skibykrönikan anger ett betydligt större antal dödsoffer då den berättar om ca 2 200 stupade bönder. Sören Norrby fick slutligen själv kapitulera i Landskrona med villkoren, att han skulle överlämna Gotland till Fredrik I, men i stället erhålla Sölvesborgs slott och län. Således kom han själv lindrigt undan, men bönderna råkade värre ut. De fick dyrt betala för sitt uppror mot Fredrik I och de skåneländska herremännen. Tyge Krabbe ledde själv räfsten där bönderna tvingades lämna ut sina ledare, vilka omgående avlivades genom halshuggning. Enskilda bönder och deras hemsocknar fick betala dryga böter. Efter Sören Norrbys fiasko fanns det blott två eller tre bönder kvar i en del socknar i norra Skåne och västra Blekinge.

Sören Norrby övergav dock inte Christian II:s sak, utan fortsatte sitt krig till sjöss från Sölvesborg och Ronneby där han kapade danska, svenska och lübeckska skepp. Då förenade sig Danmark, Sverige och Hansan om ett angrepp mot honom, och i augusti 1526 krossades hans lilla flotta utanför Blekinges kust. Sören Norrby själv lyckades emellertid undkomma och efter ett par års fantastiska äventyr kunde han åter anmäla sig hos sin landsflyktige och fattige herre Christian i Holland. Norrby stupade sedan i Christians svåger kejsar Karl V:s tjänst, vid belägringen av Florens 1530.

Niels Brahe till Vanås "en fri mand aff Skaane, som var lam i baade sine been", och som slöt sig till Sören Norrby under upproret, fick gå i landsflykt. Ett par gånger besökte han i hemlighet sin hustru som satt i fattigdom i Skåne. Sista gången infångades han vid Trelleborg och fördes till Köpenhamn där han halshöggs.

I Skåne är staden Ängelholm än idag ett av de synliga bevisen över Christian II. Staden grundlades 1516 av Christian, som flyttade bebyggelsen från Luntertun ute vid kusten, eftersom den var svår att försvara både mot sandflykt och svenskar. Grundaren kung Christian drog egenhändigt upp den nya stadens gränser med en plogfåra. Av Luntertun finns idag bara en kyrkoruin kvar.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Diskussion om Christians tillnamn "Tyrann" och "den gode"/"bondekär":

Den danske kung Christian II fick ju i Sverige öknamnet Tyrann, sedan han iscensatt Stockholms blodbad och även på andra sätt gjort sig omöjlig. I Danmark (vilket ju som bekant inbegrep Skåne vid den här tiden) anser många forskare dock att han aldrig fick något tillnamn som "den gode", "bondekär" eller liknande.

"I sin exil i Nederländerna försökte Christian med hjälp av propaganda framställa sig som "Christian Bondekär", syftet var att vinna folkets stöd för att återta kronan. Däremot har han aldrig kallats för "Christian den gode", det är sentida historiker som felaktigt har gett honom det tillnamnet".
Örjan Martinsson

Vilhelm Moberg skriver en del om Christian II, och utläser mycken politik ur båda tillnamnen, såväl det svenska officiella "Tyrann" som det danska folkliga "Bondekär". Även Herman Lindqvist har med påståendet i sina böcker men det gör väl varken från eller till. Däremot finns de positiva tillnamnen vare sig hos historikerna Fryxell eller Grimberg, båda är ju den sortens historiker som knappast skulle missat ett sådant motsägande danskt tillnamn om de fått syn på det.

Detta är ett rätt typiskt exempel på historiskt fakta, som sällan används för sin egen skull, alltså för att beskriva en historisk sanning, utan nästan undantagslöst som exempel på hur samma företeelse kan uppfattas och beskrivas utifrån olika synvinklar. Den har på så sätt används som försvar för historierelativism av värsta slag.

Fullt så illa är onekligen inte detta exempel:
"I Sverige kallar vi den danske kungen Christian den Gode för Kristian Tyrann, och då ligger det 500 år tillbaka i tiden, så [där] skulle man nog kunna enas mellan svenskar och danskar om en beskrivning".
Utbildningsminister Jan Björklund i SR P1, 1 mars 2007

Det var när EU:s utbildningsministrar träffades som det lades fram ett förslag på en gemensam europeisk historiebok. Sveriges utbildningsminister var i stort positiv till idén, och kunde nämna ett bra exempel på en skandinavisk meningsskiljaktighet.

Referenser:
Gunnar Richardson i Dagens Forskning 2002-05-13
*Vilhelm Moberg, Min svenska historia (Norstedts 1970), sid 417
Örjan Martinsson: Kristian II, www.tacitus.nu
Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid (Prisma 2003), sid 428-429

Personhistoria

Källor