Peter I "den store" Romanov (Aleksejevitj)

Tsar i Ryssland (1682) 1696--1725. Blev 52 år.

Äktenskap med Jevdokija (Eudoxia) Lopuchina (Lopukhina) (1669 - 1731)

Äktenskap med Katarina I (Martha, Marfa) Skavronskaja (Scavronskaya) (1684 - 1727)

Sambo med Anna Mons

Sambo med Mary Hamilton (- 1718)

Noteringar

Peter I (Peter den store), (ryska Pjotr I), 1672-1725, tsar i Ryssland 1682-1725, son till tsar Aleksej.

Peter växte inte upp vid hovet i Kreml utan på ett lantgods utanför Moskva, slottet Preobrazjenskij. Där umgicks han med praktiskt sinnat folk ur den tyska kolonin i Moskva, och han intresserade sig för teknik och vapenbruk.

Peter var samregent med sin svagsinte bror Ivan 1682-1696. Till 1689 låg makten i händerna på den mycket äldre halvsystern Sofia. Hon stödde sig på streltserna, en kår av musketerare som ärvde sitt yrke. Sofia störtades 1689, men först efter några år av adelsvälde kunde Peter ta den verkliga makten, sedan Ivan avlidit 1696. Peter anses som grundaren av det ryska stormaktsväldet.

1697 sände Peter en ''stor ambassad'' västerut, och i den ingick han själv som ''artilleristen Peter Michailov''. Hans föga allvarligt menade inkognito var lätt att genomskåda - han var en rese till karl, huvudet högre än omgivningen - och han mottogs vid hoven i Brandenburg, Holland, Österrike och England. Han praktiserade i en rad hantverk och yrken, som kanonjär, timmerman på skeppsvarv, vapensmed osv. Hans specialintressen var skeppsbygge och navigation; att Ryssland måste bli en sjömakt var han redan klar över. Resan avbröts emellertid abrupt 1698 då han kallades hem av nyheten att streltserna gjort uppror. I förbund med konservativa krafter ville de återta sin forna maktställning. Upproret krossades och streltserna utrotades praktiskt taget, hängda i rader i kollektivgalgar längs Kremlmuren.

Efter studieresan i Västeuropa 1697-98 inledde Peter ett omfattande omdaningsarbete för att införa västerländsk civilisation i Ryssland. Hans våldsamt genomförda reformer, bl a inom militärväsendet och på förvaltningens område med inrättandet av kollegier efter svensk förebild, väckte stark opposition.

Ett krig mot Turkiet hade 1696 gett Ryssland Azovområdet. Därmed hade Ryssland fått ett brohuvud vid isfria vatten. Peters anfallsförbund med Polen och Danmark mot Sverige, som han ingått i avsikt att öppna också en västlig väg till havet, utlöste det stora nordiska kriget. Det första resultatet var det katastrofala nederlaget vid Narva samma år. Men Karl XII utnyttjade inte övertaget, vare sig till att krossa motståndaren eller till att sluta en fördelaktig fred. I stället ägnade han sig åt fruktlösa manövrer i Polen och Sachsen, och detta oväntade rådrum använde Peter väl. Nya regementen sattes upp under mestadels tyska officerare. I det fortsatta stora nordiska kriget förvärvade Peter Östersjöprovinserna, som därmed gav Ryssland tillträde till havet.

När Karl XII åter vände sig mot öster besegrades han vid Poltava 1709. Finland besattes av Ryssland, Sveriges Östersjökust härjades av ryska galäreskadrar. I freden i Nystad 1721 vann Ryssland Karelen och de baltiska provinserna (Estland, Ingermanland och Livland), vilket gjorde det till en stormakt vid Östersjön.

Men sedan Baltikum erövrats drog Peter efter en utredning slutsatsen att det kostade mer än det smakade att styra dessa länder på svenskt sätt. Vanstyre var mer ekonomiskt. I många stycken förblev de vittsyftande reformerna av statsförvaltningen och ''västerlandiseringen'' av samhället därför ytliga, vilket fått konsekvenser som varit märkbara in i vår tid. Vissa av reformerna fick dock långtgående verkningar. Den politiska feodalismen var slutgiltigt krossad, det socialt ledande skiktet var inte längre bojaradeln utan tjänsteadeln, dvorianerna. En fast statsapparat skapades. En flotta byggdes upp. Kyrkan ställdes under statens förmynderskap.

1703 kunde Peter, utan svenskt motstånd, grunda S:t Petersburg på vad som formellt var svenskt område. Detta nya ''fönster mot väster'' skulle snart bli Rysslands huvudstad, men staden byggdes i sumpmarkerna till ett ohyggligt pris i människoliv.

Tsar Peter var ett brutalt råskinn. Hans alkoholintag var även för ryska förhållanden betydligt, och ett av hans favoritnöjen var att under supgillena blåsa ut ljusen och sedan avlossa pistoler under bordet. Förståelse eller intresse för västerländsk kultur saknade han helt; vad han ville åt var de västerländska maktmedlen, och för all del en viss yttre presentabilitet (han tvingade sina lurviga adelsmän att klä sig västerländskt och raka sig). Han sände administrativa spioner till Sverige för att undersöka hur landet styrdes, och den del av ''de petrinska reformerna'' som rörde förvaltningen hade Sverige som modell.

I januari 1690 hade Peter blivit bortgift med den tre år äldre Jevdokija Lopuchina (1670-1731) som kom från en konservativ moskovitisk familj. Jevdokija var vacker, men varken detta eller något annat kunde göra Peter entusiastisk. Dessutom ogillade Jevdokija utlänningar. Peter var helt enkelt inte mogen för äktenskap. Det blev också en mycket olycklig förening trots att tre barn, sönerna Aleksej (1690-1718), Alexander (1691-1692) och Paul (född och död 1693) kom till världen.

Peter gjorde sig fri från äktenskapet med Jevdokija 1698. Han förpassade helt enkelt hustrun till Heliga Jungfruns Förböners kloster i Suzdal och tsaritsan Jevdokija blev i fortsättningen nunnan Jelena. Samtidigt överlämnades den nioårige sonen, tronförljaren Aleksej, i sin faster Nataljas vård.

Sonen Aleksej avled i fängelse som offer för sina sympatier för den reformfientliga oppositionen. Han torterades och misshandlades, bland annat av sin egen far, Peter.

Peter fann en älskarinna i Anna Mons, dotter till en vinhandlare som bodde i Moskvas tyska förstad. Peter gav Anna storartade gåvor och hade planer på att göra henne till tsaritsa, men 1702 fick han reda på att hon bedrog honom med ambassadören från Sachsen. Därför sattes hon i mångårig husarrest.

I gustlingen Mensjikovs palats träffade Peter en dag en ung dam vid namn Marfa Skavronskaja, gällande som värdens egen älskarinna. Detta hindrade inte Peter att göra henne sin kur. Marfa var ingen bildskön kvinna men ägde både sensualitet och yppig charm. Hon var dessutom varmhjärtad och gladlynt. Marfa var dotter till en litauisk bonde och hon hade tidigt blivit föräldralös och bortgift med en svensk dragon. Hon tillfångatogs 1702, då med namnet Marfa Skavronska, av ryska soldater.

I denna uppenbarelse blev Peter betagen och det skulle visa sig att hon, trots åtskilliga slitningar, fick stanna i hans närhet livet ut. 1707 gifte sig paret i hemlighet för att fem år senare gifta sig officiellt.

Den 19 februari 1712 bekräftade Peter formellt och officiellt äktenskapet med Katarina. Ceremonin ägde rum i furst Mensjikovs privata kapell och hade till syfte att klargöra hennes ställning som hans hustru och gemål inför dem som menade att deras privata vigsel i november 1707 inte räckte för en tsar och tsaritsa. Den var också ett bevis på Peters tacksamhet mot denna lugna, hängivna kvinna, vars orubbliga mod under fälttåget till Prut hjälpt honom att uthärda nederlagets svåra prövningar.

Peter vigdes iförd konteramirals uniform, med viceamiral Cruys som marskalk och andra marinofficerare som vittnen. När sällskapet kom åkande tillbaka till hans eget palats i slädar mellan led av trumpetare och trumslagare hejdade Peter släden innan den var framme vid hans port, så att han kunde gå in och hänga upp sin bröllopsgåva åt Katarina över middagsbordet. Det var en sexarmad ljuskrona av elfenben och ebenholts, som han själv hade tillverkat under två veckors arbete. Den kvällen, skrev Whitworth, "var sällskapet lysande, middagen utsökt, vinet gott- från Ungern - och, vilket i hög grad bidrog till trevnaden, ej påtrugat gästerna i alltför stora mängder. Aftonen avslutades med en bal och ett fyrverkeri". Peter var på uppsluppet humör och vid ett tillfälle under festligheterna anförtrodde han Whitworth och den danske ambassadören att det var "en fruktbar vigsel, ty de hade redan fått fem barn".

Marfa blev 1703 Katarina i samband med att hon övergick till den ortodoxa tron. Inte mindre än tolv barn kom till världen, lika många söner som döttrar. Ödet ville att ingen av sönerna skulle nå vuxen ålder. Peter den stores döttrar i sitt andra gifte med Katarina I var bl.a. Anna, gift med Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, och Elisabet, sedemera rysk kejsarinna.

Peters tanke var att de barn, som han fått med Katarina, skulle ärva tronen, men strax efter det att hon krönts till kejsarinna 1724 fick han reda på att hon bedrog honom. Därför förstörde han det testamente, som han upprättat till förmån för Katarina. Peter dog i januari 1725 och döden orsakades både av hans myckna drickande och av venerisk sjukdom.

Dottern, Natalja, dog av mässlingen, endast sex år gammal 1725 och hennes kista ställdes upp brevid sin fars, Peter den stores kista, den 8 mars 1725 i Peter-Paulkatedralen i S:t Petersburg. Men Peter den store begravdes först när Peter-Paulkatedralen var färdigbyggd, 8 år senare.
Källor bl. a. Simon Sebag Montefiore - The Romanovs och Robert K. Massie - Peter den store - hans liv och värld

Personhistoria

Källor