Ulrik Frederik Gyldenlöve

Fältherre i Danmark, ståthållare i Norge 1664-1699. Blev högst 66 år.

Noteringar

Gyldenlöve (Gyldenløve), Ulrik Frederik, 1638-1704, dansk fältherre och ståthållare i Norge 1664-1699, son till Fredrik III av Danmark och kungens älskarinna Margarete Pape och brorson till Christian Ulrik Gyldenlöve.

I Norge blev Ulrik Frederik Gyldenlöve populär bl.a. för sina försök på 1680-talet att sänka böndernas skatter och för sina insatser vid tillkomsten av Kristian V:s norska lag. Dessförinnan hade han också förstärkt krigsmakten som han framgångsrikt ledde i striderna mot svenskarna särskilt i Bohuslän under den s.k. Gyldenløvefejden, de strider som fördes kring den svensk-norska gränsen under skånska kriget (1675-1679). Hösten 1676 bröt han in med sina trupper i Bohuslän och Västergötland, besatte Vänersborg och brandskattade Skara och Lidköping. Händelserna gjorde svenskarna livrädda - man såg hur den nya staden Göteborg och i förlängningen hela västra Sverige, hotades av danskarna. Bohus fästning var en nyckelpunkt i detta försvar.

Marstrands fästning, Carlsten, intogs två gånger av danskarna, 1677 och 1719. Carlstens förste erövrare hette Ulrik Frederik Gyldenlöve.

Också i dansk politik var hans inflytande stort; särskilt under halvbrodern Kristian V:s första regeringstid. År 1699 lämnade han av hälsoskäl det politiska livet och bodde sedan till sin död i Hamburg.
(Lästips: Bertil Holmström: Kampen om Sveriges västra kust)

Om Marstrands fästning, Carlsten:
"Carlstens förste erövrare hette Ulrik Frederik Gyldenlöve. Han hade vattniga blå ögon och långt, rödbrunt, flygigt hår. I övrigt var han kung Fredrik III:s oäkta son, festprisse och flickjägare, världsvan och slug. Han var 39 år och ståthållare över Norge. Det var sommaren 1677.

Några veckor tidigare hade Gyldenlöve slagit läger på Koön med 5000 man. Han hade låtit baxa upp kanoner på berget över nuvarande Danske Stens väg. På Hedvigsholmen hade överstelöjtnant Andreas Björnskiöld och hans skaraborgare uthärdat en veckas kanonad innan de tuttat på luntor till kruttunnorna och rott till Marstrandsön. Men Gyldenlöve hade hunnit skicka ut sitt desperata specialkommando av dödsdömda fångar som vunnit sin frihet genom att släcka stubinerna. När Gyldenlöves trupper kom över till Marstrandsön bör de ha släpat sina kanoner och mörsare så att säga bakom Båtellet och tennisbanan.

I Carlsten satt kommendanten Anders Sinclair modstulen. Det var kvalniga julidagar, dricksvattnet sinade och snart började det singla in 150-kilosbomber, glödgade kulor, gråstenar och latrinsäckar. När Sinclair insåg att Carlstens fyrkantiga torn var så skrangligt att det kunde rasa om man avlossade en kanon gav han upp. Han tågade ut med 179 man under - som det brukar heta - flygande fanor och klingande spel. Det tror jag vad jag vill om. De var halvdöva, blodiga, brända, smutsiga och törstiga.

Vid en fredskonferens i Lund år 1679 lät Danmark med ett penndrag Carlstens fästning återgå till Sverige. Då hade Ulrik Frederik Gyldenlöve redan för längesedan gått vidare. Under sin Marstrandssommar 1677 hade han förresten dragit sig undan i en paus for att gifta sig med en älskarinna, men sådant ingick ju närmast befattningsbeskrivningen for kungliga bastarder på 1600-talet."

"Andra gången Carlstens fästning intogs var sommaren 1719. Då hette segraren Peder Tordenskiold, han var då 29-årig dansk kommendör. Han var född i Trondheim i en syskonskara på 18. I tonåren hade han rymt hemifrån och seglat med danska slavfartyg till Guinea och Ostindien. Sommaren 1710 hade han besökt Marstrand för första gången, som spion, förklädd till engelsk matros.

Tordenskiold var högt begåvad och lätt folkilsken. Han hade jagat göteborgska kapare ur Gathenhielms flotta och i april 1719 hade han lagt sig att lurpassa på Rivö§orden, men gjorde snart en avstickare till Marstrand.

Det var runt midsommar 1719 som han (kanske) var polisk (=fiffig) och sålde fisk. Det finns, som alltid när det gäller Tordenskiold, förstås en stor dansk historieromantisk målning som skildrar evenemanget. Tordenskiold framträder i något slags sydväst, ädla lockar syns runt öronen, och han bär en knippa vitlingar som han låtsas sälja på ett svenskt örlogsfartyg i Marstrands hamn. När han spionerat färdigt, strök han sydvästen ur pannan, rodde till sitt flaggskepp "Laaland" och beordrade anfall."
(Källa: Marstrand!, text Kristian Wedel)

Personhistoria

Källor