Agnes Julie Fredrika von Krusenstjerna
Författare. Blev 45 år.
Agnes Julie Fredrika von Krusenstjerna 1894-1940
Copyright: Engstrand 2024
Far:
Mor:
Född:
1894-10-09 Växjö, Småland. [1]
Död:
1940-03-10 Stockholm. [2]
Äktenskap med David Sprengel
Vigsel:
1921.
Noteringar
Agnes Julie Fredrika von Krusenstjerna (officiellt efternamn från 1921: Sprengel) var en svensk författare.
von Krusenstjerna föddes i Växjö men växte upp i Gävle och Stockholm. Hon var dotter till överste Ernst von Krusenstjerna och Eva Hamilton, båda av adlig släkt, och var dotterdotters dotter till Erik Gustaf Geijer, dotterdotter till Adolf Ludvig Hamilton, brorsdotter till Edvard von Krusenstjerna och systerdotter till Hugo Hamilton som var morfar till Olof Lagercrantz. Hon led periodvis av psykisk ohälsa och fick vårdas på mentalsjukhus. Agnes von Krusenstjerna gifte sig 1921 med David Sprengel.
Agnes von Krusenstjerna studerade vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm. Hon debuterade 1917 med Ninas dagbok som är en roman av flickbokskaraktär. Hon fick sitt stora genombrott med romanerna om Tony som publicerades mellan 1922 och 1926 och är utvecklingsromaner om en ung flicka i överklassmiljö. Serien bestod av tre delar, Tony växer upp, 1922, Tonys läroår, 1924 och Tonys sista läroår, 1926. Det som förorsakade att just dessa romaner fick stor genomslagskraft var att de var författade med en sexuell öppenhet som under det tidiga 1900-talet var mycket ovanlig. Romanerna skildrar också livet på sinnessjukanstalten Solna sjukhem.
Agnes von Krusenstjernas andra romanserie Fröknarna von Pahlen skapade stor kontrovers i Sverige i och med att de sju böckerna innehöll skildringar av samlag och homosexualitet samt incestmotiv. Detta ledde till vad som kom att kallas Krusenstjernafejden, eller von Pahlenfejden. Biblioteksbladet kallade romanserien för "En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet." Krusenstjernafejden pågick under två år (1933–1935) och var en allmän kamp om litteraturens och diktningens relation gentemot de etiska och moraliska normerna som var gällande i dåtidens samhälle. I konflikten hade Krusenstjerna bland annat stöd av diktarna Eyvind Johnson, Johannes Edfelt, Elmer Diktonius och inte minst Karin Boye, som drog paralleller till den censur som rådde mot viss litteratur i Nazityskland. Den trängda författarinnan hade också stöd av journalisten och liberalen Torgny Segerstedt. Krusenstjernafejden nådde sin klimax 1935 på den diktarkonferens som hölls i Sigtuna, där ett av diskussionsämnena var diktning och moral. En central aspekt i fejden som helhet var kvinnors rättighet att verbalt uttrycka sig fritt och kampen kring en friare sexualmoral.
Den sista romanserien, den självbiografiska, Fattigadel (1935–1938 i fyra delar) blev aldrig avslutad. Den rör sig på ett lika direkt självbiografiskt plan som delar av Tonyböckerna, men närmar sig också vissa av författarinnans släktingar. Sista delen kulminerar i ett självmord som är en omdiktad version av Krusenstjernas kusin Viveca Hamiltons våldsamma suicid 1917, en händelse som hade chockat släkt och familj och som Krusenstjerna hade kommit att se som ett förebud om sin egen neuros. Efter I livets vår insjuknade Krusenstjerna; i början av 1940 diagnosticerades hjärntumör och hon avled kort efter en operation i mars 1940. Hennes mor, som hon ofta hade pekat ut som sin fiende, fanns med vid hennes dödsbädd. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.
(Text från Wikipedia)
Agnes Julie Fredrika von Krusenstjerna, född 9 oktober 1894 i Växjö, död 10 mars 1940 i Stockholm, var en svensk författare.
von Krusenstjerna föddes i Växjö men växte upp i Gävle och Stockholm. Hon var av adlig släkt på både moderns och faderns sida, och var dotterdotters dotter till Erik Gustaf Geijer, dotterdotter till Adolf Ludvig Hamilton, brorsdotter till Edvard von Krusenstjerna och systerdotter till Hugo Hamilton. Hon led periodvis av psykisk ohälsa och fick vårdas på mentalsjukhus. Agnes von Krusenstjerna gifte sig 1921 med David Sprengel.
von Krusenstjerna studerade vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm. Hon debuterade 1917 med Ninas dagbok som är en roman av flickbokskaraktär. Hon fick sitt stora genombrott med romanerna om Tony som publicerades mellan 1922 och 1926 och är utvecklingsromaner om en ung flicka i överklassmiljö. Serien bestod av tre delar, Tony växer upp, 1922, Tonys läroår, 1924 och Tonys sista läroår, 1926. Det som förorsakade att just dessa romaner fick stor genomslagskraft var att de var författade med en sexuell öppenhet som under det tidiga 1900-talet var mycket ovanlig. Romanerna skildrar också livet på ett sinnessjukhus.
Utifrån dagens perspektiv där man är van vid en helt annan nivå av sexuell öppenhet inom litteraturen och i övriga samhället ter sig romanerna om Tony relativt harmlösa. I början av 1900-talet var litteraturen i allmänhet mer sedesam och pryd jämfört med dagens litteratur. En öppen diskussion kring sex var en kontroversiell fråga, vilket resulterade i att författare som överskred gränsen för vad som då ansågs vara korrekt och gångbart fick stor uppmärksamhet, men också kunde ha svårigheter att bli publicerade. Agnes von Krusenstjerna var en av dessa författare.
Agnes von Krusenstjernas andra romanserie Fröknarna von Pahlen skapade stor kontrovers i Sverige i och med att de sju böckerna innehöll samlagsskildringar och incestmotiv. Detta ledde till vad som kom att kallas Krusenstjernafejden, eller von Pahlenfejden. Biblioteksbladet kallade romanserien för "En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet." Sviten har filmatiserats av Mai Zetterling under titeln Älskande par, 1964. Krusenstjernafejden pågick under två år (1933-1935) och var en allmän kamp om litteraturens och diktningens relation gentemot de etiska och moraliska normerna som var gällande i dåtidens samhälle. I konflikten hade Krusenstjerna bland annat stöd av diktarna Eyvind Johnson, Johannes Edfelt, Elmer Diktonius och inte minst Karin Boye, som drog paralleller till den censur som rådde mot viss litteratur i Nazityskland. Den trängda författarinnan hade också stöd av journalisten och liberalen Torgny Segerstedt. Krusenstjernafejden nådde sin klimax 1935 på den diktarkonferens som hölls i Sigtuna, där ett av diskussionsämnena var diktning och moral. En central aspekt i fejden som helhet var kvinnors rättighet att verbalt uttrycka sig fritt och kampen kring en friare sexualmoral.
Den sista romanserien, den självbiografiska, Fattigadel (1935-1938 i fyra delar) blev aldrig avslutad. Den rör sig på ett lika direkt självbiografiskt plan som delar av Tonyböckerna, men närmar sig också vissa av författarinnans släktingar. Sista delen kulminerar i ett självmord som är en omdiktad version av Krusenstjernas kusin Viveca Hamiltons våldsamma suicid 1917, en händelse som hade chockat släkt och familj och som Krusenstjerna hade kommit att se som ett förebud om sin egen neuros. Efter I livets vår insjuknade Krusentjerna; i början av 1940 diagnosticerades hjärntumör och hon avled kort efter en operation i mars 1940. Hennes mor, som hon ofta hade pekat ut som sin fiende, fanns med vid hennes dödsbädd. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.