Elisabet I av England (Tudor)

Drottning i England 1558-1603. Blev 69 år.

Noteringar

Elisabet I (engelska Elizabeth), 1533–1603, drottning av England från 1558. Hon tillhörde ätten Tudor; fadern var Henrik VIII, modern hans andra hustru Anne Boleyn, som han lät halshugga då Elisabet endast var två år gammal.

Som ung hotades hon av döden flera gånger, våldtogs av sin styvfar, Seymour, och fängslades på Towern för högförräderi, men klarade sig efter skickliga svar på snärjande frågor.

Hon uppfostrades till protestant och blev de antikatolska krafternas hopp under den katolska halvsystern Maria Tudors ("blodiga Marias") regering 1553–1558. Under denna tid hölls Elisabet tidvis fängslad, men då Maria dog stod hon närmast i arvföljden och blev drottning.

Elisabet distanserade sig från de mest radikala protestanterna. I stället fullföljde hon faderns försiktiga kyrkopolitik, och hon kan ses som den anglikanska kyrkans skapare. Den var till stor del katolsk i teologi och ritual, men den politiska ideologin var antiromersk, och detta var det viktiga.

Katolikerna hade inte accepterat Henrik VIII:s skilsmässa från Katarina av Aragonien, Anne Boleyns föregångare och Marias mor – det var när påven vägrade upplösa det äktenskapet som Henrik bröt med Rom. Därför ansåg de inte att Elisabet hade någon rätt till tronen. Närmaste arvinge var enligt dem Maria Stuart av Skottland, eftersom hon var en ättling till Henrik VII. Marias tragiska karriär slutade med att hon råkade i engelsk fångenskap 1568. När Spaniens kung Filip II ökade trycket på England under 1580-talet och skottarna och de inhemska katolikerna började röra på sig lät Elisabet avrätta henne 1587. Detta stärkte Filips beslut att sända "den oövervinneliga armadan" mot England året därpå. Med armadans undergång inledde England sin storhet som sjö- och handelsmakt.

Elisabet var en utpräglad maktspelare. Hon stödde och fick stöd av skickliga statsmän som Lord Burghley och sjökrigare som Drake och Hawkins. Hon gifte sig aldrig; regerande drottningar måste vara änkor eller jungfrur. Elisabet kallades the Virgin Queen, men hur det stod till med jungfruligheten är svårt att säga. Hon hade en rad personliga gunstlingar som Leicester och Essex, men något större inflytande fick de inte – Essex lät hon avrätta efter ett misslyckat kuppförsök. Hon saknade inte friare, som den franske hertig d'Alençon och Sveriges kung Erik XIV och en tid t.o.m. Filip II, men alla avspisades till slut; från hennes sida var förhandlingarna bara politik. Hon dog alltså barnlös, och det blev Maria Stuarts son James som efterträdde henne och som förenade England och Skottland.

Elisabet var en sammansatt personlighet. Hon ägde en klar och kylig intelligens och stor lärdom; bl.a. talade hon flytande franska, italienska och latin. Det fanns hos henne en för tiden ovanlig motvilja mot våld och intolerans, men när hennes makt var hotad var hon fullkomligt hänsynslös.

Hon var ingen skönhet men kunde vara charmerande. Hon var stolt över sin vita hy och sitt guldröda hår, men på ålderdomen blev hon skallig och måste bära hätta. Hovmän och skalder kallade henne Gloriana eller the Faerie Queen, älvadrottningen. Hennes kloka utnyttjande av traditionella politiska former – och naturligtvis hennes framgång – gjorde henne folkkär; hon kallades the good Queen Bess. Det är inte utan skäl som hennes tid bär hennes namn, den "elisabetanska". Också kulturellt var denna epok en guldålder, främst för teatern (Shakespeare, Marlowe), poesin (Spenser m.fl.) och musiken (virginalisterna).
(Källa: Bl. a. Bonniers stora lexikon)

-------------------------------------------------------------------------------------------------

MARIA STUART (1540–1587)

Varken forskningen eller populärkuturen verkar kunna få nog av den skotska renässansdrottningen som vägrade agera som en kung. Liksom vår tid präglades Maria Stuarts av religiösa konflikter, flyktingströmmar och maktgalna tyranner, samtidigt som boktryckarkonsten medförde en sorts it-boom.

Det blir morgon den 8 februari. För första gången någonsin ska en drottning låta avrätta en annan. Den stora salen på det dystra engelska Fotheringhay-slottet i Northamptonshire är fyllt till bristningsgränsen: dödsdomen verkställs inför hundratals personer som samlats för att få se Maria Stuart halshuggas. De historiska källorna beskriver henne samfällt som ståtlig, samlad och fortfarande vacker. Den skotska drottningen, 47 år gammal, lägger sitt huvud tillrätta på stupstocken. Hon har själv tagit av sig sina smycken och med klar röst förlåtit bödeln för det han måste utföra. Hon hjälper också till att knyta sin ögonbindel, eftersom personen som är satt att göra det inte kan kontrollera sina skakande händer.

I övrigt är historieskrivningen kring ceremonin omgärdad av frågetecken: är Maria Stuart klädd i rött (det katolska martyriets färg), i vitt eller i svart? Stämmer det att bödeln inte lyckas skilja huvudet från kroppen förrän på tredje försöket? Är det sant att Marias lilla vita terrier Gibbon gömmer sig under kjolarna, tar sig ut och blir alldeles blodig i sina försök att få liv i sin halshuggna matte? Och blir skarprättaren verkligen stående med bara en peruk i handen, medan det huvud han skulle ha lyft upp inför publiken studsar iväg över stengolvet? Oavsett vad som sker denna februarimorgon 1587, har avrättningen föregåtts av trettio turbulenta, sorgkantade år i Maria Stuarts liv. På dessa decennier har hon hunnit förlora tre kungariken och tre äkta makar.

Om detta vet hon ingenting när hon förs till altaret första gången, som tonåring i Paris. På hennes bröllopsdag i april 1558 strömmar högdjur från hela Europa in i Notre Dame-katedralen, under blå sidenbaldakiner med den franska liljan i guld. Trumpetfanfarer och klockklang ljuder över massorna av vanligt folk, som får trängas utanför i hopp om en skymt av den strålande bruden på väg till ceremonin. Ryktet föregår henne: hon sägs vara en ovanligt lång kvinna, med fina drag och rött hårsvall. Dessutom anses hon kvicktänkt, politiskt intresserad och med talets gåva: en modern monark, vars franska utbildning självaste Pierre de Ronsard – landets störste författare – har tagit sig an.

Detta kungliga bröllop, det första som hållits i den franska huvudstaden på 200 år, utgör ett välkommet avbrott i parisarnas eländiga liv. Krig, pestepidemier och missväxt har plågat dem i åratal, men nu bjuder hovet äntligen på både bröd och skådespel. Trots den sinande statskassan har det inte sparats på något och festligheterna varar i dagar.

Det är två blivande regenter som gifter sig, och brudparet är spektakulärt på flera sätt: hon är bara 16 år, han 14. Hon – den skotska tronföljaren Maria – har skickats till det katolska Frankrike flera år tidigare, för att skyddas och uppfostras av släktingar vid det franska hovet. Han – den franske kronprinsen Frans – hinner både bli kung och hastigt gå bort inom två år efter bröllopet.

Den unge makens död är bara den första av Maria Stuarts många katastrofer.

Varför utövar Maria Stuart fortfarande en så stark dragningskraft inom både forskning och populärkultur? Kanske för att hon blivit en lika fascinerande som tragisk symbol för renässansen – en epok som på flera sätt utgör en spegelbild av vår egen: hon lever i en tid som präglas av krig i religionens namn, av flyktingströmmar, epidemier, naturkatastrofer och maktgalna tyranner. Men samtidigt får hon uppleva de första effekterna av boktryckarkonsten – ett slags motsvarighet till vår it-boom – och en stark utveckling inom konst, vetenskap och upptäcktsresande. Hennes tid är starkt kosmopolitisk, som vår. Men hennes 1500-tal, med några angränsande årtionden, är också unikt i det att vi då finner ett trettiotal kvinnliga regenter, under längre och kortare perioder, runtom i Europa.

Maria Stuart utgör kanske det yppersta exemplet på svårigheten att kombinera livet som kvinnlig furste med det som maka och mor. Så har hon också jämförts med andra samtida drottningar: med Frankrikes Katarina av Medici, som länge regerar i sina söners ställe men som blir riktigt mäktig först som änka; med vår drottning Kristina som vägrar både barn och äktenskap, och inte minst med Englands drottning Elisabet. Till skillnad från den yngre släktingen Maria gifter sig Elisabet aldrig, väljer bort barn, har is i magen och är en lika skicklig pragmatiker som befälhavare.

Det sägs om Maria Stuart att hon hade hjärtat i handen, och lät sig styras av sina passioner. Hon strävade aldrig efter att anamma de manliga attributen, eller att göra en furstes försakelser. Både Kristina och Elisabet vittnar om att de erhållit ”en kungs uppfostran” (bland annat av sina fäder, Gustav II Adolf respektive Henrik VIII), medan Maria uppfostras till att bli en lämplig gemål och ingenting annat. Detta blir förödande för hennes politiska handlingar och eftermäle. Men i döden, däremot, blir hon en religiös martyr, romantiskt mytomspunnen och med evig lyskraft.

1560 är ett ödesår i hennes liv. Hon är då 18 år och nybliven änka i ett Frankrike som inte har någon nytta av henne. Den ultrakatolska Maria Stuart har då inget annat val än att bege sig hem till det protestantiska hemlandet. Det är inte givet vilka krafter som ska segra i det Europa som slits sönder av religionskrigen och Skottland är en viktig bricka i spelet, inte minst för grannlandet. Den 27-åriga Elisabet är ny på den engelska tronen, nästan tio år äldre än Maria och alltså barnlös. En hel omvärld betonar vikten av en officiell arvinge. Maria ser sig själv som den självklara kandidaten i den barnfattiga Tudor-ätten (Marias farmor och Elisabets far Henrik VIII var syskon). Men Elisabet ser snarare Maria som ett (katolskt) hot, och därmed har de decennier av rivalitet, svek och intriger framför sig, innan Elisabet till slut ger order om att Maria ska avrättas.

Till en början ser det emellertid ljust ut för den unga skotska drottningen. Hon upprätthåller en artig brevväxling med Elisabet, och de kallar varandra ”ma chère sœur” – min kära syster. Maria Stuart – attraktiv, livlig, påhittig – får friarna att flockas. Men av alla tänkbara kandidater tycks hon välja en av de sämsta: lord Darnley, som snart visar sig vara ett dåligt parti av flera anledningar. Men innan han dör, i ett mystiskt attentat, lyckas han i alla fall med det viktigaste: att göra drottningen gravid. Barnet, Jakob, överlever, och därmed finns en arvinge i Stuart-ätten.

Maria själv har hunnit bli 25 år – och änka igen. Upp seglar en ny friare vid hennes sida, i form av greve Bothwell. Det hårt prövade skotska folket, med rådsherrarna i spetsen, tvingas förhålla sig till ännu en skandal: Maria Stuart hävdar nämligen att hon blivit bortrövad av Bothwell, att han våldtagit henne – och att hon därmed måste gifta sig med honom för att rädda sin heder. Vid det här laget tar Europas mäktigaste katoliker – inklusive påven – avstånd från henne. Bothwell är nämligen därtill protestant. Och nu har skottarna fått nog, trots att den nye makens religion är ”den rätta”. Ett enormt uppror organiseras. Maria sätts i fängelse och tvingas abdikera, och hennes tretton månader gamla son utses till kung Jakob VI, under en förmyndarregering.

Tack vare de få förtrogna hon fortfarande har lyckas hon fly, bara för att begå ännu ett ödesdigert misstag: hon beger sig till England, där hon tror att Elisabet ska ge henne beskydd. I stället sätts hon i husarrest, och kommer att leva de närmaste två decennierna på olika engelska slott, under mer eller mindre fängelselika förhållanden. Hon återser aldrig sin son.

Under alla dessa år nås Elisabet med jämna mellanrum av rykten att hennes inspärrade släkting är inblandad i olika kriminella intriger. Efter nästan två decennier är indicierna så många att den engelska furstinnan måste agera. Hon är mycket väl medveten om att hon, genom Maria Stuarts död, ger hela den katolska världen en perfekt martyr. Men samtidigt är Elisabet en slipad realpolitiker som inser vad som krävs av henne: Maria Stuart måste avrättas.

Den skotska drottningens motto var franskt: ”En ma fin est mon commencement”– i mitt slut finns min början. Och så är det kanske: Marias son, Jakob VI, blev kung över både Skottland och England när Elisabet dog 1603. Så förenades de båda rivaliserande rikena till slut. Berättelserna om ”Mary, Queen of Scots” lever vidare inom konsten, litteraturen och vetenskapen. Och lever vidare gör även hennes gener: dagens brittiska drottning Elisabet II är en släkting till Maria Stuart, liksom vår egen tronföljare Victoria.
(Text: Författaren Anna Carlstedt, publicerad i Svenska Dagbladet)

Personhistoria

Källor