Alexander I av Ryssland (Pavlovitj)

Tsar i Ryssland 1801-1825. Blev 47 år.

Äktenskap med Louise Elisabet Alexandra av Baden (Aleksejevna) (1779 - 1826)

Barn med Maria Naryshkina Antonovna (1779 - 1854)

Noteringar

Alexander I 1777-1825 rysk tsar 1801-1825.

Alexanders regeringstid kännetecknades först av liberal reformiver därefter av en stark vilja att slå vakt om det bestående. Denna förvandling kan ses, dels mot bakgrund av förändrade yttre omständigheter, dels som ett resultat av motstridiga impulser under ungdomsåren: det tidiga inflytandet från farmodern Katarina II och den schweiziske upplysningsmannen La Harpe utgjorde en skarp kontrast till Alexanders senare läroår präglade av fadern Paul I:s förtryckarregim.

Mellan åren 1801 och 1811 genomdrev Alexander efter västligt mönster en rad liberala reformer. Under inflytande av rådgivaren Michail Speranskij förnyades statsstyrelsen genom tillkomsten av ministerier och ett statsråd. Det radikala franska inflytandet märktes tydligast i Alexanders förslag om ett enhetligt och för alla tillgängligt skolsystem. Ekonomiska reformer som bl.a. syftade till att förbättra de livegnas förhållanden lade grunden till en begränsad industrialisering under Alexanders regeringstid.

Första hälften av Alexanders tsarperiod innebar stora utrikespolitiska framgångar. Georgien, Bessarabien och Azerbajdzjan införlivades med det ryska imperiet. Finland erövrades från Sverige i kriget 1808-1809. Relationerna till Napoleons Frankrike blev dock Alexanders allt överskuggande utrikespolitiska problem. Napoléon och Alexande möttes den 25 juni 1807 i Tilsit ochskrev ett fredsfördrag. Efter uppgörelsen med Napoléon i Tilsit anföll Alexander svenska Finland och gjorde landet till ett ryskt storfurstendöme.

Trots att Tilsitfördraget 1807 proklamerat fredliga förbindelser anföll Napoleons armé Ryssland i juni 1812. Stark folklig uppslutning kring "brända jordens" taktik försvårade den franska framryckningen. En sträng rysk vinter tvingade Napoleon att slutgiltigt ge upp invasionsförsöket.

Kriget bidrog i hög grad till den förvandling från västinspirerad liberal reformanda till ortodox konservatism som Alexander genomgick. Den av Alexander skapade Heliga alliansen (1815) blev ett uttryck för idén om Rysslands gudomligt givna mission som Europas räddare. Medan Alexander under återstoden av sitt liv visade ringa intresse för idéer från väst och för inre modernisering hade krigskontakterna väckt en kritisk rysk intelligentia som tagit intryck av upplysningsidéerna och av Europas alternativa samhällsformer.

I tsarrysk historieskrivning tilldelades Alexander attributet "den välsignade" för att framhäva hans goda sinne och hans framgång i krig. I total kontrast härtill stod den första sovjetperiodens mörka bild av "Europas gendarm". Stalins historiker visade ånyo positivt intresse för 1812 års "fosterländska krig". Alexanders hjälteroll hade dock övertagits av härföraren Kutuzov. Stalintidens historiebild är i sina huvuddrag ännu intakt.

Tsar Alexander I var en gåtfull personlighet: från början var han reformvänlig och liberal men blev alltmer ortodox och konservativ. Han beskrivs som både schizofren och manodepressiv och han avled under mystiska omständigheter. När hans grav öppnades 1920 visade sig den vara - tom!
(Källor Simon Sebag Montefiore - The Romanovs och Nationalencyklopedien)

Tsarens maka, Elisabet, beskrevs som en skön och sval kvinna, som älskade vackra toaletter och dyrbara smycken. Äktenskapet med Alexander blev totalt misslyckat, beskrivet av henne själv som ”en ändlös vinter”. Två flickebarn, Maria (1799-1800) och Elisabet (1806-1808), kom till världen. Sedan ”Lisinka” avlidit efter en misskött tandinfektion förklarade tsaren att det inte skulle bli fler barn i familjen med motiveringen att ”Gud tycker inte om min avkomma”. Båda makarna försökte för övrigt finna partner på annat håll. Furst Adam Czartoryski, en av Alexanders förbundna, gällde som kejsarinnans älskare. Tsaren odlade den mörkögde Maria Antonovna Narysjkinas (1779-1854) bekantskap i över tjugo år och fick flera barn med henne.

I den burleska satiren ”Historien om en stad” av Michail Jevgrafovitj Saltykov (1826-1889) framställs Alexander som en Don Juan som ”tack vare sin kärlek till kvinnokönet nästan fördubblat stadens folkmängd”. De sista åren närmade sig de kejserliga makarna varandra.

Elisabet avled i maj 1826, ett halvår efter Alexander. Hennes ryska namn blev Elisabeth Alexejevna.
Källa: Lars Engklou - Tsarernas Ryssland

Personhistoria

Källor