Christina Piper (Olofsdotter Törne)

Christina Törne var äldsta barnet till den förmögna köpmannen Olof Hansson Törne. Ingenting är känt om hennes barndom. Hennes far adlades år 1698 och fick då namnet Törnflycht: Christina har ibland felaktigt kallats Törnflycht själv, trots att hon gifte sig åtta år innan hennes far hade fått det namnet, och alltså aldrig bar det själv.

Hennes farmor tillhörde släkten Hising och var ättling till ärkebiskop Petrus Kenicius släktkrets från Bureätten, och hennes mor Margareta Andersen ska enligt Anreps ättartavlor ha varit av skotsk adlig börd; Margareta Andersens far var handlande och brodern adlades med namnet Blixenstierna. Christina var syster till Olof Törnflycht och Michael Törnflycht, som båda blev friherrar 1719 och grevar 1731.

I september 1718 anlände ett örlogsskepp till Stockholm. Fartyget var draperat i svart och medförde de balsamerade kvarlevorna av greve Carl Piper, som två år tidigare hade dött i rysk krigsfångenskap. Det var arton år sedan han lämnade Sverige, och tio år sedan grevinnan Christina Piper senast träffade sin make. Änkan hade – i likhet med många andra av stormaktstidens kvinnor – under makens frånvaro ensam ansvarat för familjens affärer.

Men det var få som skötte finanserna med sådan bravur som Christina Piper. Hon var en av sin tids mest framgångsrika entreprenörer. Och delar av hennes livsverk finns kvar än i dag. Christina var 17 år när hon gifte sig med den 43-årige Carl Piper. Ungdomsporträtt av henne visar en behagfull ung kvinna medan maken vid samma tid beskrivs som en ”fet, tjocker herre”. Man kan misstänka att paret inte gifte sig av kärlek, men enligt tidens sätt att se var äktenskapet en idealisk matchning. Han var nyligen adlad och på väg uppåt i karriären som kunglig ämbetsman. Hon var dotter till en av Stockholms rikaste köpmän, Olof Törnflycht.

De nygifta fick tio år tillsammans i familjens palats vid Munkbrotorget i Stockholm, och Christina hann föda sju barn, varav tre dog i späd ålder. 1700 lämnade Carl Piper landet för att delta i stora nordiska kriget. Efter det träffades de bara vid två tillfällen när Christina besökte maken i fält. Det var vid ett sådant besök, 1706, som den yngsta dottern blev till.

Under de svenska framgångarna i Baltikum upphöjdes Carl Piper från friherre till greve och kungligt råd och fungerade som Karl XII:s rådgivare. Hemma i Stockholm uppvaktades hustrun ständigt av personer som med fjäsk och rikliga gåvor ville att hon skulle förmå maken att ordna förmåner för deras räkning. Familjens förmögenhet växte, och med en osviklig näsa för affärer investerade grevinnan pengarna i slott och jordegendomar.

Hennes strategi var att köpa upp gods till ett lågt pris från ruinerade arvingar. De största förvärven gjordes i Skåne. Där rådde köparnas marknad sedan många godsägare hamnat i ekonomiska svårigheter efter att landskapet fallit i svenska händer och härjats av upprepade krig.

Vid nederlaget i Poltava 1709 vände lyckan för Carl Piper. Han tillfångatogs av ryssarna och hölls fängslad tills han avled, sjuk och uppgiven, i Nöteborg 1716. Enligt uppgift ska hustrun ha avböjt ett erbjudande om att få maken frigiven mot en stor lösesumma. Detta har gett upphov till spekulationer om att Christina Piper inte ville förlora den självständighet hon åtnjöt i hans frånvaro.

Trots att Christina Piper bara var 43 år när hon blev änka gifte hon aldrig om sig. Därmed behöll hon full kontroll över sina finanser och kunde satsa all energi på att utvidga sitt imperium. Efter makens död tillbringade hon alltmer tid i Skåne, där hon lade sitt huvudsäte på slottet Krageholm. 1725 köpte hon ett krisdrabbat alunverk i Andrarum, som under hennes ledning utvecklades till Skånes största företag med som mest 900 anställda.

Alun framställdes av alunhaltig skiffer, som bröts på platsen, och användes bland annat vid färgning, garvning och inom sjukvården. Kring industrin byggde Christina Piper upp ett brukssamhälle med egen skola, sjukstuga och ålderdomshem samt en arrestlokal. Hon lät till och med prägla mynt, som pryddes av hennes initialer. De anställda fick sina löner utbetalda i denna valuta, som bara gick att använda i brukets egna krogar och butiker. På behörigt avstånd från den stickande lukten från industrin uppförde hon på 1740-talet ett praktfullt slott, ”Det nya huset”, som efter hennes död fick namnet Christinehof.

Med samma fasta hand som hon skötte sina företag och gods, administrerade Christina Piper sin stora familj. Hon handplockade högadliga makar till de fyra döttrarna och ordnade prestigefyllda befattningar åt svärsönerna. Den ende sonen, Carl Fredrik, fick en gedigen universitetsutbildning och uppfostrades till att efterträda sin mor som familjeöverhuvud. Hon såg det också som sin uppgift att staka ut framtiden för de 35 barnbarnen.

I ett brev från 1748 berättar hennes kamrer att grevinnan oroar sig för att ”allt vad hon släpat för skall efter hennes död bli förtärt”. För att säkra att tillgångarna skulle stanna kvar inom familjen lät hon grunda flera fideikommiss, varav tre än i dag finns kvar i ättlingama Gyllenkrok, Bielke och Pipers ägo. Arrangemanget innebär att godsen odelade går i arv till äldste sonen, som varken har rätt att sälja eller pantsätta egendomen. Döttrar kommer endast ifråga som arvingar om det inte finns några söner.

Christina Piper avled på Krageholm i mars 1752, vid 79 års ålder. Alumbruket i Andrarum fortsatte att blomstra under sonen Carl Fredriks ledning och lades inte ned förrän i början av 1900-talet.