Hedvig Ulrika Taube (von Hessenstein)

Älskarinna till Fredrik I, riksgrevinna. Blev 29 år.

Barn med Fredrik I av Hessen-Kassel (1676 - 1751)

Noteringar

Taube, Hedvig 1714-1744 svensk adelsdam; från 1743 romersk riksgrevinna.

Vid 16 års ålder tilldrog sig Hedvig Taube den svenske kungen Fredrik I:s intresse och kallades 1732 till hovfröken och med sin familjs tillstånd blev hon kungens älskarinna. Förbindelsen väckte häftig opposition och 1741 erhöll hon en allvarlig varning av deputerade från prästeståndet. Hedvig Taube spelade personligen ingen politisk roll.

Hedvig Ulrikas ungdomsvän, dåvarande sjökadetten, sedemera amiralen Karl Tersmeden, en man som sett ovanligt mycket av kvinnofägring i olika delar av världen, fäller det omdömet om henne: "Hon var den största skönhet jag sett, och under mina resor har jag aldrig funnit någon, som till skönhet kunde mot henne "compareras" (jämföras), utom en judinna i Alger."

En ståndsmässig bostad ordnades åt henne i en av byggnaderna på Riddarholmen, strax intill kungaparets i Wrangelska palatset (kungliga slottet var ännu inte färdigbyggt efter Tre Kronors brand 1697).

På Fredriks initiativ blev hon 1743 tillsammans med deras söner upphöjd av tyske kejsaren till romersk riksgrevinna varvid hennes två söner med Fredrik – men inte Hedvig Taube själv – fick namnet von Hessenstein.

Hedvig var vid sin död knappt 30 år fyllda. Hon dog i barnsäng, när fjärde barnet föddes. Ett rykte spreds, att Fredrik I:s bror, prins Vilhelm av Hessen, hade låtit förgifta henne eftersom hon blivit alltför dyr för den hessiska statskassan.

Hedvig Taube hade 4 barn med Fredrik I: 2 flickor som inte uppnådde mogen ålder och 2 söner, Fredrik Vilhelm von Hessenstein och Karl Edvard von Hessenstein.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Kungs Hatt 1716

Lilla Hedvig smög försiktigt på tå fram till lillasyster, som snart skulle döpas till Christina Beata och klappade på det lilla huvudet. Hon såg sig omkring på faddrarna, alla finklädda män och kvinnor, från släkterna Wachtmeister, Falkenberg och von Fersen. Dörrarna till gemaket öppnades plötsligt, sorlet tystnade och alla reste sig, nigande och bugande. Hastigt kom en man in och han hade guldstickad väst och en peruk som glänste som västen. Han såg på de församlade och gjorde en elegant hälsning. Hedvig stirrade på denna uppenbarelse. En vackrare man hade hon aldrig sett förut.

Hennes far, greven och generalen Edvard Didrik Taube hade köpt gården Kungs Hatt av sin mormor, grevinnan Magdalena Clerc för 2400 daler kopparmynt och här bodde han med hustrun Christin Maria Falkenberg i närheten av klippan med hatten på toppen. Hatten hade funnits ända sedan Gustav II Adolfs tid. Här kunde han vila ut från sina uppdrag som riksråd och amiral. Han var en känd spelare och fanns ofta vid Faraospelarnas bord på kvällarna. Att han hade ansvar för arméns upphandlingar var ett frestande faktum, som han i skymundan utnyttjade och kunde sålunda fortsätta sitt spelande.

Hedvig växte upp till en skönhet. Hon kallades som hovfröken och fick följaktligen tillfälle att se prins Fredrik av Hessen i många sammanhang på slottet. Han var en av Ulrika Eleonoras enträgna friare och på sommaren 1714 eklaterades förlovningen med henne.

Giftermålet stod ett år senare och Fredrik utnämndes till generalissimus. Som sådan kom han att delta i det misslyckade angreppet på Norge. Han var mycket ärelysten och det sägs i historiska kretsar att han hade en hel del att göra med skottet mot kungen vid Fredikshald den 30 november 1718. När han återvände till Stockholm började han att snegla på den svenska kungamakten. Ulrika Eleonora var nu tronföljare och Fredrik engagerade henne i tvisten med ständerna och riksråden att kräva att de båda skulle bli kungapar och få makten att styra landet.

När tvisten pågick som värst, fick Fredrik plötsligt se den vackra Hedvig. Han kallade i hemlighet henne till sig och förförde henne. Nu uppstod ett passionerat förhållande mellan de båda och det resulterade i att Hedvig blev gravid och födde ett flickebarn som dog direkt efter födelsen. Förhållandet väckte bestörtning och ogillandes inom hovet och Hedvig kallades i vissa kretsar för ”Riksförargelsen” Fadern såg en möjlighet att bli skuldfri när han fick höra om dotterns roll som kunglig älskarinna. Hedvig födde nu en son, Fredrik Vilhelm, vilket var en nagel i ögat på den barnlösa Ulrika Eleonora som tillsammans med representanter för prästerståndet tvingade Fredrik att avlägsna Hedvig. Hon avhystes till Nyköping, men Fredrik var otröstlig och uppsökte Hedvig på nytt.

Våren 1741 installerades Hedvig och barnen på Örby slott som ägdes av hennes morfar, landshövdingen Henrik Falkenberg. Samma år, 1741 dog Ulrika Eleonora och Hedvig Taube skaffade sig med hjälp av representanter från det nybildade ”hattpartiet” ett stort inflytande, speciellt när det gäller utnämningar. 1743 upphöjdes hon och hennes söner till tyskt kejserligt riksgrevligt stånd, varvid sönerna ffick namnet von Hessenstein.

Hessensteinska palatset på Riddarholmen skulle bli bostad för Hedvig och sönerna. Fredrik lät bygga huset med avsikt att placera Hedvig och barnen i närheten av slottet. I början av januari 1744 födde Hedvig en dotter, men avled endast 30 år gammal. Hon hann inte flytta in i palatset.

Hedvig Taube hade sett till att bli rikligt belönad för sin roll som älskarinna åt Fredrik I. Hon efterlämnnade en stor förmögenhet med många dyrbarheter och fastigheter, bl a Ekolsunds slott och några gods i Holstein. I bouppteckningen uppgick hennes förmögenhet till 4.349.963 daler kopparmynt.

Fredrik började nu fördriva sin tid med att jaga och att uppvakta ”galanta” damer. Riksrådet beslöt att ta fram en stämpel med hans namnteckning, eftersom man ansåg honom oduglig som regeringschef. Han fick med jämna mellanrum några slaganfall och avled 1751."
-----------------------------------------------------------------------------------------

Denna artikel var publicerad i Ledungen nr 2-3 2010, tidskrift för Stockholms läns hembygdsförbund och Stockholms läns museum.
Text: Ulla Idestrand

Källor:
Dokumentär i TV1 med Herman Lindqvist 2003.
August Strindberg: Stråmannen, novell ur Vasaarvet och andra berättelser.
Svenska öden och äventyr. Albert Bonniers förlag 1916.
Alf Henriksson:Svensk historia 1659 - 1809

Personhistoria

Källor