Vladimir (Valdemar) I "den store" av Kiev

Storfurste i Kiev. Blev ca 59 år.

Barn med ?

Äktenskap med Anna av Bysans

Noteringar

Vladimir var furste i Gårdarike, vilket omfattade större delen av det europeiska Ryssland i dag. Kontakterna mellan Sveariket och Gårdariket var vid denna tid många, framförallt från Gotland som hade handelscentrar Gutagård i Novgorod.

Vladimir hade tillbringat en tid i landsflykt i Sveariket innan han år 980 återvände och tog makten i Gårdarike. Det var mot sina bröder han stred.

Vladimir lät döpa sig år 988 och var liksom Olof Skötkonung nydöpt kristen. Det berättas om Vladimir att han valde mellan sina grannländers religioner, islam eller kristendom. Dryckesförbudet i islam avgjorde valet till kristendomens fördel. Som kristen fick han däremot avpollettera 4 hustrur och 800 frillor. Hans intresse för kvinnor var omtalat.
(Källa: Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten och Catherine Merridale -Kreml : Symbolen för makt och rikedom)

Svjatoslavitj (ryska: Vladimir), kallad Volodymyr den store (Volodymyr Velikyj) eller Volodymyr den helige (Volodymyr Svjatoj), född omkring 956-958, död 15 juli 1015, var storfurste (khagan) av Kiev. Han tillhör helgonen i den östortodoxa kyrkan och bär även titeln isapostolos, vilken innebär att han är jämställd med apostlarna.

Han var son till Svjatoslav I och Malusja. Han ska ha förjagats av sin bror Jaropolk och tvingats fly till Sverige. Med stöd härifrån ska han ha återkommit och besegrat sin bror och själv tagit makten.
Med ambitionen att förena folken i Kievriket ville storfurst Vladimir ge dem en gemensam religion. Han gjorde ett försök att slå ihop alla hedniska gudar i riket till en religion. Då detta misslyckades lät han döpa sig år 988 och därmed var den grekisk-ortodoxa kyrkan etablerad i Kiev; Vladimir kristnade sedan hela Kievriket. Folket tvingades att låta döpa sig och grottklostret i Kiev anlades.

Vladimir förenade alla östslaviska stammar från de tjerveniska borgarna vid San och Bug, från Przemyśl och Belz (som han erövrade från Polen) ända till Volga, från Novgorods slovener i norr ända till stäppen. Hans inflytande sträckte sig långt över gränserna för det etnografiska "Ryssland", över bulgarerna vid Karna, jatvingerna i Litauen och ned till Svarta havet. Sina söner satte han redan i unga år under skyddsuppsikt av sina bojarer, som regerade för dem i Novgorod, Pskov, Polotsk, Smolensk, Turov, Vladimir (i Volynien), Tmutorakan på Krim, Rostov (bland merierna) och Murom, de två sistnämnda på finsk mark. Själv behöll han det mellersta Dnjeprområdet med Kiev.

Av stor betydelse blev Vladimirs förbindelser med Konstantinopel. År 988 vände sig de grekiska kejsarna Basileios II och Konstantin till ruserna och bad om hjälp mot sin motkejsare Fokas. Vladimir lovade att hjälpa dem i utbyte mot att han fick deras syster Anna till gemål. Detta utlovades under förutsättning att han övergick till kristendomen. Vladimir uppfyllde villkoren, men då Basileios dröjde med belöningen angrep han och intog den grekiska staden Chersonesos och gav den först tillbaka som Annas morgongåva sedan han fått henne till brud (989).

Vladimir blev efter sin död ryskt nationalhelgon liksom sin farmor Olga och sina två söner Boris och Gljeb, som strax efter faderns plötsliga död mördades av brodern och efterträdaren Svjatopolk.
Innan Vladimir blev kristen och gifte sig 989 med Anna av Bysans, hade han varit gift flera gånger. Det påstås i krönikor att han hade hundra hustrur. Han hade minst 12 söner.
(Text från Wikipedia)


På Folkenighetens dag i nuvarande Ryssland, invigdes en mäktig staty i Moskva över storfurst Vladimir, grundaren av Kievriket och den som kristnade landet år 988.
(Källa: Svenska Dagbladet 16 mars 2018)


Om Kiev
Kiev, idag Ukrainas huvudstad Kyiv, kallades av nordborna Könugård. Orten hade vuxit fram som regionalt centrum långt före vikingatiden. Utgrävningsresultat har visat att Kiev, eller en föregångare till staden, existerade redan på 600-talet, och vissa rön tyder på att dess anor kan sökas flera sekler längre bakåt i tiden. Det var alltså inte nordbor som grundade staden – men när orten väl existerade bidrog de aktivt till dess blomstring. Sedan skandinaviska krigare och köpmän etablerat sig på platsen och lierat sig med lokala stormän upplevde Kiev, vars befolkningsmajoritet hela tiden var östslavisk, en storhetstid från slutet av 800-talet till 1100-talet. Staden blev residens för storfurstarna av det första ryska riket, Kievrus, dit herremän och krigare från hela Norden färdades för att söka hjälp mot fiender eller för att ta tjänst som krigare. Även efter det att härskarskiktet i Kiev övergått till att tala ett östslaviskt tungomål var kontakterna täta med härskarfamiljer i Norden. De norska 1000-talskungarna Olof Haraldsson och Harald Sigurdsson tillbringade båda några år i Kiev. Den svenske kungen Olof Skötkonung gifte bort sin dotter med landets storfurste Jaroslav.

Det förmögna överskiktet i städerna i Gårdarike (som nordborna kallade områdena i öster) kom att gå under benämningen ruser. Termen, som mycket riktigt har gett upphov till orden Ryssland och ryssar, tillhör de mest omdiskuterade i äldre europeisk historia. Enligt traditionell svensk uppfattning vittnar termen om folkets ursprung i Mellansverige, närmare bestämt i Roden (Roslagen). Ett starkt stöd för hypotesen är att det finska namnet för Sverige är Ruotsi och det estniska Rootsi. Enligt traditionell rysk uppfattning har dock ordet ”rus” ingenting med Sverige att göra utan är en rent östslavisk benämning. Oavsett vilken uppfattning som är mest korrekt står det bortom varje tvivel att nutidens språkliga och etniska skiljelinjer inte hör hemma i en debatt om 800- och 900-talen. På Könugårds tid existerade varken svenskar eller ryssar. Ruserna utgjorde en dominerande elit av krigare och handelsmän vars etniska och geografiska ursprung sannolikt var mycket olikartat. Att många ruser verkligen kom från dagens Sverige får anses vetenskapligt bevisat, liksom att det östslaviska folkinslaget blev alltmer markant ju längre tiden gick.

Personhistoria

Källor