Fredrik ll den store av Preussen

Kung i Preussen 1740-1786. Blev högst 74 år.

Äktenskap med Elisabeth Kristina av Braunschweig-Bevern (1715 - 1797)

Noteringar

Fredrik II, "Fredrik den store" (der Grosse), 1712-1786, kung av Preussen 1740-86, son till Fredrik Vilhelm I och bror till Lovisa Ulrika i Sverige. Han var morbror till Gustav III.

Fredriks ungdom fördystrades av hans konflikt med fadern, en despot som ville fostra sonen till en god soldat och ämbetsman medan dennes lust stod till musik konst fransk litteratur och upplysningsfilosofi. Fredrik drevs till ett misslyckat flyktförsök dömdes till döden som desertör men benådades till fängelse. Senare försonades far och son och Fredrik ägnade sig i fortsättningen med allvar åt sina militära och kamerala plikter.

Från 1736 bodde han på slottet Rheinsberg i Brandenburg och fann där också tid att odla sina kulturella intressen. Bl.a. skrev han boken Anti-Machiavel (1740; nytryckt 1958) vars idealistiska kritik av oetisk maktpolitik står i viss kontrast till Fredriks senare realistiska statskonst.

År 1740 besteg han tronen och gav under en lång regeringstid prov på alla de dygder och odygder som brukar förknippas med den preussiska staten.

Hans utrikespolitik präglades av en aggressiv expansionslust som inte fanns hos den militaristiske men i grunden fredlige fadern. Tronskiftet i Österrike 1740 gav honom chansen att genom ett överraskande angrepp erövra Schlesien (österrikiska tronföljdskriget 1740-48). När sedan en koalition bildades emot honom i syfte att hejda Preussens makttillväxt grep han ånyo initiativet och utlöste 1756 sjuårskriget där Preussen med Storbritannien som enda bundsförvant ställdes mot Frankrike Österrike Ryssland Sachsen och Sverige. Krigslyckan växlade segrarna vid Rossbach och Leuthen följdes av katastrofen vid Kunersdorf. Fredrik var nära att ge allt förlorat men höll ut och räddades slutligen av en tillfällighet den ryska kejsarinnan Elisabets död. Koalitionen upplöstes och fred slöts 1763 utan territoriella förändringar. Fredrik försökte i fortsättningen undvika nya krig men begagnade gärna de tillfällen som bjöds att utvidga Preussen. Han tog initiativet till Polens första delning 1772 och lyckades därmed också förebygga ett hotande österrikisk-ryskt krig. Epitetet ”den store” skaffade han sig som fältherre.

När krigen var över ägnade sig Fredrik också åt att bygga upp sitt krigshärjade land. Han gjorde Potsdam strax söder om Berlin till sin residensstad, över 300 byggnader påminner än i dag om Fredriks intresse för arkitektur.

Parallellt med den yttre expansionen ägnade Fredrik sig energiskt åt rikets inre utveckling och konsolidering. Han ville vara en "filosof på tronen" och verkade i upplysningens anda för humanitet och religiös tolerans dock huvudsakligen på områden som inte inkräktade på hans maktutövning. I övrigt innebar hans reformpolitik en fortsättning på den tidigare absolutismens strävanden.

Maktkoncentrationen till det kungliga kabinettet förstärktes; likaså konsoliderades ståndssamhället i militärstatens intresse. Adelns motstånd tvang honom att uppge sina planer på att avskaffa böndernas livegenskap och han måste nöja sig med att frige bönderna på de kungliga domänerna. Den merkantilistiska näringspolitiken fullföljdes och skärptes. Sitt lustslott Sans-Souci i Potsdam utvecklade Fredrik till ett kulturellt centrum dit konstnärer och författare inbjöds. Den mest kände av dessa besökare var den franske upplysningsfilosofen Voltaire, som starkt påverkade Fredriks livssyn även om vänskapsbandet dem emellan senare brast. Fredriks kulturella orientering var helt och hållet fransk och för den samtida tyska litteraturen visade han ringa intresse. Under de sista åren blev han alltmera isolerad även om han åtnjöt en stor folklig popularitet.

Det tycks ha funnits en Fredrik för alla, med rätt eller orätt. Adolf Hitler hade ett porträtt av Fredrik II i sin Berlinbunker. För andra är den ateistiske kungen en toleransens apostel - han brevväxlade med Voltaire, myntade talesättet ”var och en har rätt att bli salig på sin tro” och avskaffade så fort han kom till makten 1740 tortyren som medel att framkalla erkännanden.

Fredriks livsgärning har i tecknet av skilda politiska konjunkturer bedömts ytterst olika. Okritisk idealisering har växlat med lika onyanserade fördömanden. Först i vår egen tid har en mera opartisk utvärdering av hans motsägelsefyllda regentpersonlighet blivit möjlig.

----------------------------------------- Text: Barbro Eberan -------------------------------------------------------------------

Stor eller inte – i tysk historia är Fredrik II en centralgestalt. Som upplyst despot gjorde han Preussen till ett rike att räkna med. Men faderns hårdhet under barn- och ungdomsåren kom han aldrig över.

Hans liv var dramatiskt från den stund han föddes, för över 300 år sedan. Som förste överlevande son – två äldre bröder hade dött som spädbarn – var Fredrik destinerad att bli tronföljare. Han döptes med all den pompa och ståt som rådde vid hovet i Berlin under hans farfar, Fredrik I. Denne var en prakt-älskande barockfurste som krönt sig själv till kung. Efter hans död 1713 – året efter sonsonens födelse – fick dock lyxlivet vid det preussiska hovet ett abrupt slut. Han son Fredrik Vilhelm I – ”Soldatkungen” – var övertygad om att Preussen, med sitt exponerade läge mitt i Europa endast kunde överleva som stark militärstat. Han förde en stram finanspolitik och byggde upp en stor och väldrillad armé. Fredrik Vilhelm hade också en privathär av högresta män som han delvis -rekryterade från andra länder.

”Soldatkungen”, en fruktad koleriker, såg det som sin plikt att fostra sin äldste son i militaristisk anda. När Fredrik var sex år gammal ställde fadern ett kadettregemente till sonens förfogande för att han skulle lära sig befalla. Men kronprinsen hade inget sinne för det militära. Han lekte inte med tennsoldater, han var rädd för kanonbuller och trillade ofta av hästen när han tvingades rida. Däremot delade han sin mors intresse för musik och litteratur. Drottning Sophie Dorothea från kurfurstendömet Hannover – dotter till den engelske kungen Georg I – var i motsats till sin grovhugg¬ne make kulturellt belevad och främjade sonens konstnärliga begåvning. Men fadern föraktade sin veke, skygge son och förbjöd alla intellektuella aktiviteter. Med piska och hån sökte han tvinga Fredrik att lyda.

Faderns brutala uppfostringsmetoder satte djupa spår, men hade inte avsedd effekt. Sonen besvarade faderns förakt och lät sig inte kuvas. Som tonåring satte han hårt mot hårt och provocerade sin far med sarkasm och förakt. Maktkampen eskalerade när Fredrik, då överstelöjtnant i den preussiska armén, 1730 försökte fly till England med sin nära vän, löjtnant von Katte. Planen upptäcktes och de båda ställdes inför krigsrätt. Katte dömdes till döden för landsförräderi, men domarna vägrade att döma kronprinsen och Fredrik benådades. På faderns befallning tvingades han dock se på när vännen halshöggs utanför hans fängelsefönster i fästningen Küstrin.

Chockad över de fasansfulla följder hans trots hade fått beslöt Fredrik att ge upp sin revolt. Han insåg att hans framtid som kung av Preussen stod på spel. På faderns begäran skrev han under ett dokument där han lovade att anpassa sig och förbereda sig för sin kommande roll. När fadern fordrade att han av dynastiska skäl skulle gifta sig med Elisabeth av Braunschweig-Bevern gav han efter. Han deklarerade dock att han inte hade för avsikt att offra sin frihet. ”Jag kommer att hålla mitt ord och gifta mig, men sen är det nog: bon jour, madame…”, sa han.

Bröllopet ägde rum 1733. Trots att Fredrik uppmanades att tänka på sin plikt och utlovades ett högt apanage om han fick en arvinge blev äktenskapet barnlöst. Det har spekulerats mycket kring orsaken till detta. Vissa biografiskrivare förmodar att Fredrik var homosexuell och ser det som en följd av faderns despotiska uppfostran. Andra antar att han som ung ådragit sig en könssjukdom som krävt en omfattande behandling och kanske gjort honom impotent. Säkert är att Fredrik kände ett djupt kvinnoförakt som förstärktes med åren. Han föraktade sin hustru och förvisade henne efter faderns död till slottet Schönhausen i norra Berlin, där hon bodde fram till sin död.

Men Fredrik visste att äktenskapet var priset för hans frihet. Efter giftermålet ställdes slottet Rheinsberg till parets förfogande, och där tillbringade Fredrik de lyckligaste åren av sitt liv. Då han inte längre stod under faderns piska kunde han odla sina konstnärliga och intellektuella intressen efter behag. Han spelade flöjt och komponerade sonater, studerade filosofi, teologi och fransk litteratur, och författade en rad politiska traktat på franska, som var hovspråket i Berlin. Han korresponderade intensivt med filosofen Voltaire och skrev under dennes inflytande sin berömda skrift Antimachiavell, som publicerades anonymt 1740. Där skildrar han en upplyst härskare som ser sin roll som statens förste tjänare och regerar i humanistisk anda. Men trots den idealism Fredrik förespråkade som kronprins speglar hans skrifter också machiavelliska drag som pekar mot den absolutistiska maktpolitik han skulle komma att bedriva som Preussens kung.

När Fredrik efter faderns död på våren 1740 tog tyglarna i sin hand var hans första steg att avskaffa tortyr och införa pressfrihet. Men snart visade sig också den andra sidan av hans motsägelsefulla karaktär: den ärelystna hasardören. Redan på hösten samma år inledde Fredrik sina våghalsiga krigståg som gjorde honom till en fruktad och hatad orosstiftare på den europeiska scenen.
”Soldatkungen” hade efterlämnat en fylld statskassa och en disciplinerad här som han själv aldrig gjort bruk av. Den kunde sonen nu utnyttja för sin äregiriga mission att göra Preussen till stormakt.
Fredriks första steg var att överfalla Habsburgmonarkins rika och strategiskt viktiga provins Schlesien. Det var ett rövartåg som bröt mot alla internationella regler, och vid de europeiska furstehoven skakade man på huvudet åt Fredriks dristighet. Man utgick från att det lilla preussiska kungariket snart skulle krossas av det stora Habsburgimperiet. Men Fredrik kunde hävda sig mot Österrike i två krig, och i freden i Aachen 1748 erkändes Preussens anspråk på Schlesien. För det fattiga, underutvecklade och glesbefolkade Preussen var det bördiga Schlesien med högt utvecklad textilmanufaktur och välnärd befolkning en ekonomisk storvinst och i Berlin hyllades Fredrik entusiastiskt. Men han visste att kejsarinnan Maria Theresia i Wien inte skulle finna sig i förlusten av sin kronjuvel. Förr eller senare skulle han bli tvungen att försvara sitt byte.

Under den fredsperiod som följde ägnade sig Fredrik åt att främja konsten och göra Berlin till en glansfull residensstad. Han lät uppföra en rad ståtliga byggnader som han själv planerade i samarbete med framstående arkitekter. I Potsdam lät han bygga sitt älsklingsslott Sanssouci, ett litet lustslott i rokokostil på en kulle med magnifika vinterrasser nedanför. Där samlade han en intellektuell elit omkring sig, uteslutande män. Kvinnor hade inte tillträde till hans lustslott.

År 1750 lyckades Fredrik II övertala Voltaire, som han under lång tid hade korresponderat med, att resa till Sanssouci. Men de råkade snart i konflikt, dispyterna eskalerade och 1753 lämnade Voltaire slottet igen. Efter ett par år skulle de dock återuppta sin brevväxling och föra den vidare till Voltaires död 1778.

Fredsperioden varade inte länge. Maria Theresia, som ruvade på hämnd, slöt en allians såväl med Ryssland som med Österrikes ärkefiende Frankrike. Målet var inte bara att återerövra Schlesien utan att också kväsa uppkomlingen Preussen för gott och åter reducera det lilla kungariket till en obetydlig bricka i de storas spel om makten på den euro¬peiska scenen.

Fredrik visste att hans land, med sina begränsade resurser, inte skulle klara ett utdraget krig. Hans enda chans bestod i att nå snabba avgöranden genom att överrumpla fienden. 1756 överföll han Sachsen och marscherade sedan in i Böhmen som tillhörde Habsburgmonarkin. Hans förhoppning var att tvinga Österrike till fred innan andra stater hann ingripa. Planen slog dock fel, och under det sjuåriga krig som följde måste Preussen värja sig inte bara mot tre stormakter utan också mot ett antal tyska småstater och mot Sverige, som ville återvinna förlorade delar av Pommern och därför förklarade
Preussen krig.
Preussen stod flera gånger vid avgrundens brant, och Berlin var periodvis ockuperat av fientliga trupper. Men krigslyckan vände 1762 när kejsarinnan Elisabet dog och efterträddes av sin systerson Peter III som var en stor Preussenbeundrare. Nu slöt först Ryssland och sedan Sverige fred, och när även Frankrike strax därefter drog sig ur kriget gav Österrike upp. Freden slöts 1763 utan vare sig vinst eller förlust för Preussen.

Att Fredrik II lyckades hävda sig mot en så övermäktig fiendeallians har betecknats som ”miraklet i kungahuset Brandenburg” och gjort honom till en legendarisk gestalt – till Fredrik den store. Biografiskrivare förklarar hans framgångar med att han inte bara var en ytterst skicklig strateg utan också hade en personlig relation till sina soldater. Då han kamperade tillsammans med dem i lägren och kämpade vid deras sida på slagfälten var de beredda att offra sina liv för honom. Och då han själv bar hela ansvaret kunde han fatta snabba beslut, medan allianspartnerna på motståndarsidan måste enas och ofta hade divergerande åsikter. Hans armé hade därför en större slagkraft än stormakternas tungrodda militärstyrkor. Preussen fick också finansiellt stöd från Storbritannien, som förde kolonialkrig mot Frankrike i Nordamerika och därför hade intresse av att franska trupper bands på den europeiska kontinenten.

Fredrik hade nått sitt mål. Han var berömd och respekterad som ”Fredrik den store” och hans land var en erkänd stormakt. Ändå återvände han till Berlin som en bruten man. Han var bara 51 år gammal men kriget hade satt djupa spår, och Fredrik var giktbruten, deprimerad och desillusionerad. Han hade satsat allt och han hade vunnit spelet. Men till vilket pris? Hundratusentals av hans soldater hade fått sätta livet till, landet var skövlat och statskassan tom.

Men varför hade han då satt Preussens existens och sitt eget liv på spel med sina riskfyllda krigståg?
Biografiskrivare förklarar Fredrik II:s våghalsighet med ett neurotiskt behov att vinna berömmelse som kompensation för de förnedringar han fått utstå under sin uppväxt. I hans maniska beredskap att ta risker ser de ett psykiskt tvång att gång på gång återuppliva barndomstraumat genom att frambesvärja existenshotande situationer och med dödsförakt satsa allt på att övervinna dem. Maktkampen med fadern hade gjort honom till en cynisk risktagare som handlade enligt mottot ”allt eller intet” – seger eller undergång.

Fram till sin död 1786 ägnade sig Fredrik II åt att bygga upp sitt krigshärjade land igen. I Potsdam lät han bygga Nya Palatset, ett stort representativt slott som vittnade om Preussens storhet, men då han avskydde lyx och tomma ceremonier vistades han aldrig där. Istället förde han ett spartanskt liv i Sanssouci och avfärdade alla statussymboler. ”Kronan är bara en hatt som det regnar in i”, konstaterade han föraktfullt.

Men Preussens väl låg honom varmt om hjärtat. Genom skicklig taktik kunde han utvidga sitt kungarike ytterligare. Vid Polens första delning, 1772, annekterade han området mellan Pommern och Ostpreussen – det så kallade Västpreussen – och förband därmed Preussens utspridda delar i öst till ett stort sammanhängande territorium.

Då han insåg att han hade sin fars rigorösa regim att tacka för sina spektakulära framgångar förde han dennes strama finanspolitik vidare. De fyllda statskassorna tillät honom att utöka sin armé som, i förhållande till invånarantalet, var den största i Europa och slukade två tredjedelar av statsinkomsterna. Han krävde järnhård disciplin och bestraffade minsta överträdelse obönhörligt.

Men han arbetade också outtröttligt på att förbättra förhållandena i sitt land. Han reformerade lagstiftning och rättsväsende, främjade industri och vetenskap, lät torrlägga sumpmarker för att stödja bönderna och lockade ett stort antal invandrare till det glesbefolkade landet. För att Preussen skulle kunna livnära sin växande befolkning lät han odla potatis i stor skala. Han såg sin roll som statens första tjänare, och då han själv ville fatta alla beslut var hans arbetsbörda enorm. Hans undersåtar älskade honom för hans engagemang och faderliga omsorg och kallade honom kärleksfullt ”den gamle Fritz”.

Men den unge idealisten hade förvandlats till en bitter cyniker som misstrodde alla och sårade sin omgivning med spott och spe. Förtroende hade han bara för sina hundar. Hans önskan att bli begravd i stillhet vid deras sida speglar hans avsky för alla hovceremonier, men låter också ana hur ensam han var under sina sista år.

Fredrik II:s gåtfulla personlighet har fascinerat eftervärlden, och frågan om hans historiska roll har diskuterats fram till i dag. Med tanke på Preussens omtvistade roll i Europas historia förvånar det inte att Fredrik II, som gjorde det lilla kungariket till stormakt, under alla tider fått tjäna som projektionsyta för myter och motmyter. I den preussiska historieskrivningen förhärligades han som Fredericus Rex och av nazisterna hyllades han som symbol för det stortyska riket. För Adolf Hitler var Fredrik den store en identitetsfigur, och Anton Graffs porträtt av honom var det enda som prydde väggarna i bunkern under rikskansliet där Hitler tillbringade sina sista dagar. I efterkrigsdebatten om nationalsocialismens historiska rötter stämplades Fredrik som Hitlers föregångare: en krigslysten egoist som hänsyns¬löst offrade människoliv för att nå sina äregiriga mål.

Förtjänar Fredrik II att kallas ”den store”? Där går åsikterna isär och bilden av honom är splittrad. I det allmänna medvetandet är den kortväxte mannen med den trekantiga hatten en mytomsusad sagogestalt – der Alte Fritz. I fackkretsar är bilden av honom dock realistisk och differentierad. Biografiskrivare skildrar honom som en ambivalent personlighet och framhåller båda sidorna av hans dubbelbottnade karaktär. Han var en ärelysten opportunist som bedrev en expansiv maktpolitik, han var cynisk och gick ofta despotiskt fram för att nå sina mål.

Men han var också en upplyst monark som sökte förverkliga de härskarideal han förespråkat i sin bok Antimachiavell. Han var den förste av Europas furstar som anammade upplysningstidens nya idéer, han införde tryckfrihet och propagerade tolerans. ”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”, lyder ett av hans bevingade uttryck. Med sin spartanska livsstil och en etik där han såg sig själv som statens förste tjänare var han en outsider i senbarockens peruk- och brokadvärld, där de flesta härskare såg sin roll som gudagiven.

Om han förtjänar att kallas ”den store”, säger historiker, så är det inte för att han var skicklig och lyckosam nog att vinna sitt förvägna roulettspel om makt och ära på den europeiska scenen, utan för att han som härskare på många områden var långt före sin tid.

Text: Barbro Eberan, fil dr i germanistik och författare.

Personhistoria

Källor