Erik VII av Pommern
Kung i Norge från 1389, i Danmark och Sverige från 1396 (1412) -1436 (1439). Blev högst 77 år.
Erik VII av Pommern 1382-1459.
Copyright: Engstrand 2007.
Far:
Mor:
Född:
1382 Polen, Darlowo (Rügenwalde). [1]
Begravd:
Polen, Rügenwalde, Rügenwaldes stadskyrka. [2]
Död:
1459-05 Polen, Darlowo (Rügenwalde). [2]
Äktenskap med Filippa (Philippa) av England (1394 - 1430)
Vigsel:
1405-10-26 England, London, Westminster Abbey. [3]
Erik var inte närvarande vid vigseln i London utan företräddes av den svenske riddaren Ture Bengtsson (Bielke).
Vigsel:
1406-10-26 Lund, Lunds domkyrka.
Äktenskap med Cecilia
Vigsel:
Pommern.
Noteringar
Erik av Pommern (Erik XIII), född omkring 1385, död 1459, kung av Sverige, Norge och Danmark. Erik var barnbarn till Margareta I:s syster Ingeborg. Valdemar Atterdag var Eriks mormors far och hertig Albrekt av Mecklenburg var hans morfars far. Hans födelsenamn var Bogislav.
Erik kröntes till kung i Kalmar 1396 men fick först 1412 regeringsmakten efter sin släkting drottning Margareta. Han förde med främst danska intressen för ögonen långvariga krig mot holsteinarna och deras bundsförvanter. Detta ledde till hård beskattning, blockad från Hansans sida och i Sverige och Norge till godtycklig styrelse och i vissa fall främlingsvälde, vilket allt framkallade upproret under Engelbrekt Engelbrektssons ledning 1434. Efter förhandlingar och strider blev Erik definitivt avsatt 1439.
Erik gjorde Köpenhamn till Danmarks huvudstad och införde Öresundstullen. Han byggde på 1420-talet slottet Kronborg, Danmarks mest kända byggnad.
Erik av Pommern hette egentligen Bogislav i förnamn, men fick byta namn för att bättre passa in i rollen som kung över Sverige, Norge och Danmark. Erik hade ett ståtligt yttre och var oerhört spänstig och motsvarade tidens riddarideal. Alla kvinnor "kände sig dragna till honom av kärlekslängtan".
Erik gjorde många utlandsresor, bl.a. en pilgrimsresa 1423-1425 till Jerusalem, där han blev dubbad till riddare av Heliga gravens orden.
Erik gifte sig med den engelska prinsessan Filippa, men både före och efter makans död hade han som älskarinna Filippas kammarjungfru, Cecilia.
År 1406 for kung Erik till Helsingborg för att ta emot sin tolvåriga brud, som kom med båt från England efter en vådlig färd över den stormiga Nordsjön. Vid sin ankomst var Filippa redan formelit gift. Äktenskapet hade ingåtts med en ställföreträdare för Erik, den svenske adelsmannen Ture Bengtsson, i Westminster Abbey. Det var vanligt under medeltiden att bröllop ingicks på detta sätt. Efter vigselceremonin markerades bröllopsnatten genom att bruden och den ställföreträdande brudgummen i vittnens närvaro lade sig i en gemensam säng, där han korsade sitt ben över hennes kropp. Det utgjorde en symbol för samlaget, som var själva tecknet på att äktenskapet var fullbordat och inte kunde lösas upp.
Nu firades bröllopet en andra gång mellan den tolvåriga Filippa och den tjugofyraårige Erik av Pommern med en stor och ståtlig ceremoni i Lunds domkyrka den 26 oktober 1406 i närvaro av rader av celebriteter från hela Europa. Filippa var utrustad med en förnämlig garderob, noggrant dokumenterad av hennes skräddare John Dun. Hennes brudklänning var sydd av vit satäng med långa vida ärmar och med ett långt släp. Över den bar hon en mantel som var fodrad med skinn från vita ekorrar och över åttio hermeliner. Bröllopet var ett pampigt och påkostat evenemang som klart och tydligt manifesterade den nordiska unionens maktställning i Europa. Bara från England kom över tvåhundra gäster.
Äktenskapet med Filippa var barnlöst. Erik vägrade dessutom att gifta om sig efter Filippas död. Han levde efter Filippas död tillsammans med en av hennes kammarjungfrur. "frillodrottningen'' Cecilia. Förhållandet inleddes redan uinder Filippas livstid. I den svenska Rimkrönikan anklagas kung Erik för att ha "skändat'' (våldtagit) Cecilia och sedan levt med henne helt öppet, "som vore hon hans äkta hustru" och, tillägger författaren, värst av allt, kung Erik struntade helt i omgivningens fördömanden: "om tokla skam monde han ej giffva!"
Efter att Erik blivit avsatt genom den av Engelbrekt startade folkresningen, levde han som sjörövare på Gotland med sin Cecilia till 1448, då han avseglade till sitt födelseslott Rügenwalde (nuvarande Darlowo). Hans residens, slottet i Darlowo, ligger några mil väster om Stolp.
Som hertig av Pommern-Stolp vid den nordtyska kusten, fortsatte han att spela en viss, om än rumsligt begränsad, roll i Östersjöpolitiken ända till sin död.
Erik av Pommern har av eftervärlden ofta setts som en oduglig och grym regent. Han var visserligen en historiens förlorare, men man kan också peka på hans storslagna planer för dansk Östersjöpolitik och det målmedvetna strävandet att göra sitt rike till en stormakt. Han var knappast mer grym än andra furstar, som försökte driva in skatt från bondebefolkningen. I mycket är hans beska eftermäle en följd av det sena 1800-talets nationella historieskrivning, där unionstiden målades med dystra färger.
Erik blev i mångas ögon en tragisk gestalt, som till slut förlorade sin danska, norska och svenska kungakrona; måhända var han lika tragisk som Shakespeares grubblande prins Hamlet på just Kronborgs slott.