Jarl i Västergötland. Blev minst 72 år.
948. [1]
efter 1020. [1]
Ragnvald (Ragvald) Ulfsson var jarl i Västergötland c:a 1010-1020 och kusin till Olof skötkonung.
Ragnvald Ulfsson bodde i Skara. Under hans tid som jarl friade den norske kungen Olaf Haraldsson till Olof Skötkonungs dotter Ingegärd. Detta uppskattades av den västgötske jarlen som gjorde allt han kunde för att slippa plundringstågen från den norske kungen. Ragnvald var också gift med Ingeborg, en norsk prinsessa och syster till Olav Tryggvasson och ville därför hålla sig väl med norrmännen. Olof Skötkonung däremot ville inte ens höra talas om saken då han ogillade den norske kungen. Ragnvald Jarl hade emellertid i samförstånd med rikets bönder på ett ting i Uppsala tvingat Olof Skötkonung att lova bort Ingegärd till den norske kungen. Olof gjorde allt han kunde för att förhindra giftermålet och sände inte iväg sin dotter till det beslutade mötet med den norske kungen.
Ragnvald blev orolig för att norrmännen nu skulle börja härja hos honom som hämnd och gjorde nu allt för att blidka dem. Men i samband med ett besök av kung Olafs hovskald Sigvat Thordarsson fick han reda på att det kommit sändebud från kung Jaroslav i Gårdarike (nuvarande Ryssland) om att han ville gifta sig med Ingegärd och att detta blivit väl mottaget hos kung Olof. För kung Olof kom detta frieri förstås som sänt av gudarna eftersom han nu såg en snabb lösning på problemet.
Ragnvald sökte nu nya lösningar som skulle blidka Olaf. Han bad Sigvat föreslå den norske kungen att istället gifta sig med Olof Skötkonungs frillodotter Astrid som just var på besök hos jarlen och verkade intresserad av ett giftermål. För säkerhets skull var man överens om att kung Olof inte skulle tillfrågas denna gång. Sigvat lyckades få kung Olaf att acceptera det nya äktenskapsförslaget.
Ragnvald förde Astrid till Sarpsborg i Norge och bröllopet stod år 1019, strax efter julen under storståtliga former. När Jaroslavs sändebud återkom på våren 1019, lovade Ingegärd att följa med till Jaroslav i Gårdarike under vissa förutsättningar. En förutsättning var att hon fick Ingermanland och Aldejoborg vid Ladoga samt att hon fick ta med sig en person dit som skulle få samma ställning där som han haft i Sverige. Olof skötkonung och sändebuden gick med på kraven, men när hon berättade att det var jarl Rangvald hon ville ta med sig blev Olof tvärarg för han hade tänkt hänga honom till sommaren for att han hade gift hans dotter Astrid med den norska kungen. Men efter ett tag lugnade han sig och gick med på villkoren men under villkor att han aldrig mer kom inför Olofs ögon eller visade sig i Svitjod så länge Olof levde.
När sommaren 1019 kom avreste Ingegärd till Gårdarike där hon strax gifte sig med Jaroslav. Med sig på resan hade hon jarl Rangvald, som också medförde sin hustru, prinsessan Ingeborg och sönerna Ulf Jarl och Eilif Jarl. Som utlovat fick hon Aldejoborg och Ingermanland men lät makten över Jarlsdömet gå över på Ragnvald som levde där i lång tid i välmåga.
I sitt andra gifte med Astrid Nialsdotter från Halogaland i Norge fick Ragnvald sonen Stenkil. Efter Rangvalds död återvände Astrid till Sverige tillsammans med sin son Stenkil och gifte om sig med den svenske konungen Emund gamle.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Gamla Ladoga
Det fanns en gammal vikingastad i Ryssland med namn Gamla Ladoga. De gamla nordborna kallade staden Aldeigjuborg. Den ligger vid floden Volchov omkring tio kilometer söder om sjön Ladoga. I rysk medeltidshistoria går staden under namnet Ladoga, men idag kallas den istället Staraja Ladoga (”Gamla Ladoga”) för att skilja den från en modern ort med samma namn (Novaja Ladoga, ”Nya Ladoga”).
Från mitten av 700-talet till andra hälften av 900-talet var Aldeigjuborg en av de främsta marknadsplatserna i nordöstra Europa. Som mest blomstrade staden under decennierna kring år 900. Invånarna var sannolikt av blandad härkomst. De saker som har påträffats under utgrävningarna tyder på att många stammade från nuvarande Sverige och Finland, men det är vanskligt att enbart med utgångspunkt i föremålen avgöra hur stor andel av ortens befolkning som var nordbor. Det faktum att arkeologerna även har påträffat väldiga mängder arabiska mynt talar starkt för att Aldeigjuborg var av stor betydelse för vikingarnas handel med den islamiska världen.
Att döma av föremålsfynden övergick Aldeigjuborg under 900-talet alltmer till att bli en östslavisk stad. Som sådan spelade den en icke oväsentlig roll ännu på 1200-talet, varefter den förföll. Idag återstår en mindre tätort med 1500-talsfästning, medeltidskyrka och gator med vikingatida anor. Utanför bebyggelsen, med utsikt över floden, tornar nordiska gravhögar upp sig. Ett av de viktigaste skälen till att staden miste sin betydelse var konkurrensen från grannen i söder, den stad vikingarna kallade Holmgård och som på ryska är känd som Novgorod (”Nystad”), belägen vid Volchovs övre lopp, strax norr om sjön Ilmen.
(Källa: Dick Harrisons historieblogg från Svenska dagbladet 26 november 2014)