Kristoffer av Mecklenburg

Det var vanligt att man i tyska furstendömen delade riket mellan sönerna istället för att låta äldste sonen ärva allt men föliden blev att arvet minskade från generation till generation och att det blev allt svårare för de yngre bröderna att leva ståndsässigt. Det resulterade många gånger ii bittra maktkamper och processer mellan både bröder och olika släktgrenar.

Det var detta förfarande som Gustav Vasa protesterat mot när Katarina skulle gifta sig. Kristoffer av Mecklenburg var en typisk representant för detta system. Han fick försöka dryga ut inkomsterna med hjälp av kyrkliga ämbeten. Först var han administratör över Ratzeburgs stift. Därefter blev han med hjälp av sin äldre bror utnämnd till koadjutor över ärkebiskopsdömet i Riga mot att han avstod från sin arvsrätt. Tack vare sitt ämbete och sin besittnijng i Livland var Kristoffer givetvis högintressant för kung Erik. Visserligen hade Kristoffer precis förlorat Riga till Polen, men i gengäld kunde den svenske kungen använda sig av Kristoffers anspråk i sin egen kamp om Baltikum.

I slutet av november 1562 berättade Erik i ett brev att hertingen efter "mycket förhandling" valt att träda i svensk tjänst och då ställt sina livländska besittningar under svenskt beskydd. Erik gav order till sin ståthållare Svante Sture i Estland att ställa ett par krigsfartyg till Kristoffers förfogande då denne nu skulle återerövra slottet i Riga och sina gamla landområden. Deras överenskommelse kröntes med en trolovning mellan Kristoffer, som då var 25 år, och den 13 år gamla Elisabet. Varför kungen inte förde fram Sofia, som var äldre och stod näst på tur, framgår inte av källorna.

Bara ett år efter trolovningen hamnade Kristoffer i polsk fångenskap, där han blev kvar i sex år. Hovet i Sverige hade då brutit förbindelsen. Men många år senare återupptogs förbindelsen och Kristoffer och Elisabet gifte sig 1581.