Napoléon (Napoleon I) Bonaparte
Kejsare i Frankrike 1804-14 och 1815, kung över Italien. Blev 51 år.
Napoleon Bonaparte, Müller, George efter David, Jacques Louis, litografi, 1800-tal. Färglagd med hjälp av AI.
Copyright: Engstrand 2023
Far:
Mor:
Född:
1769-08-15 Frankrike, Korsika, Ajaccio.
Döpt:
1771-07-21 Frankrike, Korsika, Ajaccio. [1]
Död:
1821-05-05 S:t Helena, Longwood. [1]
Napoléon dog kl. 17.49
Begravd:
1821-05-09 S:t Helena. [1]
Begravd:
1840-12-15 Frankrike, Paris, Invaliddomen.
Äktenskap med Marie-Joséphe (Josefin) Rose de Tascher (de la Pagerie) (1763 - 1814)
Vigsel:
1796-03-09 Frankrike, Paris. [1]
Källan Kerstin Nohrenius - Eugéne anger att vigseln ägde rum den 6 mars 1796 på borgmästarkontoret Rue d´Autin. Vigseln 1796 var borgelig, men då påven 1804 skulle kröna Napoléon till Frankrikes kejsare (och Joséphine till kejsarinna) krävde han ett kyrkligt bröllop. Napoléon tvekade, men gav med sig och paret vigdes av en präst den 1 december 1904, kvällen före kröningen.
Skilsmässa:
1809-12-16 Frankrike, Paris. [2]
Barn med Eléonore Dénuelle de la Paigne
Utomäktenskaplig förbindelse:
1806-02. [3]
Barn:
Äktenskap med Maria Louisa Leopoldina Carolina Lucia av Österrike (Habsburg) (1791 - 1847)
Vigsel:
1810-04. [2]
Barn:
Barn med Maria Walewska (Laczinska) (1786 - 1817)
Utomäktenskaplig förbindelse:
1807-01. [3]
Barn:
Sambo med Adéle Duchâtel
Utomäktenskaplig förbindelse:
Sambo med Marguerite Joséphine Weimer
Utomäktenskaplig förbindelse:
1803 Frankrike, Paris. [3]
Sambo med Pauline Fourés
Utomäktenskaplig förbindelse:
Sambo med Guiseppina Grassini
Utomäktenskaplig förbindelse:
Barn med François Pellapra
Barn:
Noteringar
Napoléon Bonaparte (Nabullione Bounaparte), 1769-1821, fransk kejsare 1804-14 och 1815.
Napoleon föddes på Marie himmelfärdsdag i Ajaccio på Korsika ett år efter det att ön blivit fransk. Genua hade sålt ön med dess 130000 bångstyriga innevånare till Frankrike.Familjen var stor och dess ekonomi dålig. Språket i familjen var den italienska, som talades på Korsika.
10 år gammal sändes Napoleon till Frankrike för att utbildas till artilleriofficer. Efter revolutionens utbrott gjorde han ett misslyckat försök att bli herre på Korsika, men anslöt sig sedan till jakobinerna i Frankrike.
Historikern Simon Sebag Montefiore uppger i sin biografi över Grigorij Potemkin, statsman i Ryssland och hemligt gift med Katarina "den stora", att "en ung man på Korsika erbjöd sig att gå i rysk tjänst, via värvaren general Zaborovskij. Korsikanen krävde att få rysk rang motsvarande hans ställning i Garde Nationale Corse. Han tillskrev också general Tamara (i Ryssland) för att få sin begäran uppfylld. Kravet avvisades emellertid och han stannade kvar i Frankrike. Namet på denne rekryt, som således aldrig anslöt sig till Potemkins armé, var Napoleon Bonaparte".
Napoleon vann berömmelse vid Toulons belägring 1793, blev brigadgeneral, kuvade ett rojalistuppror i Paris 1795 och belönades med överbefälet i Italien. Före avresan gifte han sig 1796 med den vackra Joséphine de Beauharnais (född de la Pagerie 1763-1814).
Paret gifte sig den 9 mars 1796 hos borgmästaren i närheten av Napoléons bostad i Paris. Fast bruden trodde nog inte att det skulle bli något bröllop. Napoléon hade suttit totalt uppslukad av sitt arbete då han plötsligt insåg vad klockan var. Tre timmar försenad kom han rusande. Borgmästaren hade gått hem, hans assistent, en före detta soldat med träben, väntade sovande i en stol vid brasan. Joséphine hade tre vittnen med sig: Barras, Tallien och sin advokat. Då Napoléon äntligen kom springande hade han det fjärde vittnet med sig, en ung officer och medhjälpare, Lemarois. Napoléon väckte den sovande mannen med befallningen: "Hallå! Gift oss. Snabbt!" Det var Joséphine som krävde en enkel vigsel, eftersom sådana gick lättast att upplösa.
Det lysande fälttåget slutade med freden i Campoformio 1797. För att betvinga den farligaste fienden, Storbritannien, planlade nu Napoleon ett anfall mot britterna i Indien och företog ett krigståg till Egypten 1798-1801, som dock från militär synpunkt misslyckades. Han lämnade hären 1799, återvände till hemlandet och gjorde sig genom brumairekuppen samma år till Frankrikes diktator under titeln förste konsul.
1804 lät han utropa sig till "fransmännens kejsare". 1806 proklamerade Napoleon kontinentalsystemet, enligt vilket hela den europeiska kontinenten skulle spärras för brittiska varor, och 1807 lyckades han förmå Ryssland att ansluta sig till systemet. Han hade nu nått höjden av sin bana och gifte sig 1810 efter skilsmässa från Joséphine med den österrikiske kejsarens dotter Marie Louise.
1812 tågade Napoleon med en jättearmé på ca 700 000 man in i Ryssland och nådde ända till Moskva, men staden stacks i brand av de retirerande ryssarna och fransmännen tvingades till ett oerhört förlustbringande återtåg. Efter nederlaget vid Leipzig 1813 mot de förenade brittiska, ryska, preussiska, österrikiska och svenska arméerna tvingades Napoleon abdikera den 11 april 1814. Han erhöll ön Elba som eget furstendöme. I mars 1815 landsteg han med tusen man i Frankrike, fördrev Ludvig XVIII och besteg åter kejsartronen ("de hundra dagarna") men störtades ånyo genom nederlaget vid Waterloo. Han avgick torsdagen den 22 juni 1815 och överlämnade sig till engelsmännen. Han fördes på ett brittiskt fartyg till ön Sankta Helena, där han hölls fången till sin död 1821. Här skrev han sina memoarer. Hans stoft fördes 1840 till Frankrike och gravsattes i Invaliddomen i Paris.
Napoleonkrigen och Frankrikes makt
Napoleonkrigen, en serie krig och politiska omvälvningar som pågick i Europa mellan 1792 och 1815, namngivna efter händelseförloppets främste aktör, Napoleon. Det var oron från franska revolutionen som spred sig ut över Europa.
Napoleons välde skapas.
Åren 1792-1807 innebar en i stort sett oavbruten ökning av Frankrikes makt. Orsakerna därtill var flera. Revolutionen hade gjort det möjligt att sätta upp en helt ny typ av krigsmakt, värnpliktsarmén, av en dittills aldrig uppnådd storleksordning. Framför allt fick emellertid Frankrike i Napoléon Bonaparte en ledare med förmåga att utnyttja det nya militära instrumentet. Dessutom fanns inget enat motstånd mot fransmännen förrän 1813, till dess var det bara britterna som ständigt bekämpade Napoleon. Dessa hade dock ingen nämnvärd armé utan förlitade sig på sin överlägsna flotta.
Napoleonkrigens första fas kännetecknades av att fransmännen utvidgade sina gränser genom att erövra Belgien och lägga beslag på västra Rhenstranden. Kring detta nya Frankrike sökte Napoleon skapa en buffertzon av förbundna stater från Spanien över Cisalpinska republiken i Norditalien och Helvetiska republiken (nuv Schweiz) till det s k Rhenförbundet i Tyskland. Hans avsikt var nu att invadera Storbritannien. Nelsons seger vid Trafalgar 1805 krossade emellertid alla invasionsplaner, och samtidigt hade Österrike och Ryssland gått in i kriget på Storbritanniens sida. Napoleon vände sig då mot dessa fiender. Först krossade han Österrike och upplöste dess tysk-romerska kejsardöme, sedan besegrade han Preussen, som gick in i kriget 1806, och slutligen slog han den ryska hären vid Friedland 1807. Den ryske tsaren Alexander I slöt då fred i Tilsit, och denna fred betecknar en av höjdpunkterna i Napoleons karriär.
Eftersom Storbritannien inte kunde invaderas, tog Napoleon till ekonomisk krigföring mot detta land genom att 1806 proklamera det s k kontinentalsystemet. Detta innebar att han sökte stänga alla kontinentens hamnar för brittiska fartyg och stoppa den brittiska handeln med Europa.
År 1808 invaderade Napoleon Spanien, där han lät utropa sin bror Joseph till kung. Spanjorerna accepterade emellertid aldrig den franska regimen utan gjorde segt motstånd i form av en gerillaverksamhet som band stora franska styrkor i landet. 1809 började så Österrike ett nytt krig mot Frankrike för att återigen snabbt besegras.
Napoleonväldet i Europa.
De två åren efter 1809 betecknar kulmen på Napoleons bana. Den franske kejsaren var Europas obestridlige härskare. Han hade skapat sig en dynasti genom giftermål med den österrikiska prinsessan Marie Louise, och hans hov i Paris ägde en lyskraft som inte stod Ludvig XIV:s långt efter. Napoleon behärskade nu hela kontinenten utom vissa marginella stater, t ex Sverige. De stater som inte hade rena marionettregimer, dvs Preussen, Österrike, Ryssland och Danmark, var knutna till Frankrike genom fördrag. I de avhängiga staterna härskade han genom inhemska lydregeringar, till vars uppgifter det hörde att skaffa staterna författningar i vilka den franska revolutionens principer skulle ingå. Sitt största värde för framtiden fick detta system genom att den franska jämlikhetsprincipen lagfästes, att godsägaradelns maktställning bröts och att näringsfrihet infördes - också den efter revolutionärt mönster. Efter Napoleons fall kunde Europa ingå i sitt borgerliga århundrade.