Hannibal Sehested

Hannibal Sehested, född 1609 på Ösel, död 23 september 1666 i Paris, Frankrike, dansk statsman och diplomat; danskt riksråd 1640, ståthållare i Norge 1642 till 1651. Gift 1642 med den danske kungen Kristian IV:s dotter Christiane.

Hannibal Sehested, mannen som fått ett krig uppkallat efter sig, kom att spela en märklig och avgörande roll i samband med slutfasen av Bohuskriget 1660. Han var född 1609 och blev först känd i Sverige som kommendant på Bohus fästning mellan åren 1639-1641 och 1642 utsågs han till norsk ståthållare och som sådan ledde han själv de norska stridskrafter som i Trettioåriga krigets slutskede försökte erövra Göteborg och Älvsborgs fästning.

Sedan svenskarna gått till motattack låste Sehested in sig i Bohus fästning. Några dagar senare lämnade han i skydd av nattmörkret fästningen, övergav sin belägrade garnison och flydde med maka, barn och ägodelar utan att bli infångad av svenskarna.

Året efter freden i Brömsebro var han en av männen som upprättade en regelmässig postgång mellan Köpenhamn och Akershus via Bohus. Alltså på den urgamla förbindelseleden ”Kongeveien” genom Bohuslän förbi Göteborg och norrut mot Kristiania. 1651 tvingades han avgå efter en strid om Norges ställning som kungarike och gick i holländsk tjänst.

Han blev i början av 1650-talet av den danska kronan anklagad för bokföringsbrott och 1651 tvingades han att skriva på en revers där han överlämnade allt han ägde i Norge till den danska staten. Han kom senare att lämna Danmark och flyttade med sin hustru Christiane till Spanien. Där försörjde han sig en tid som artillerigeneral.

1657 togs han till nåder och hemkallades för att delta i fredsförhandlingarna. Där greps han, möjligen av misstag, som krigsfånge av svenskarna och uppehöll sig som ”neutral person” i det svenska lägret under tiden 1658-1660.

1659 accepterade Karl X Gustaf honom som förhandlare och senare gjorde även Frederik III samma sak. När därför de av Holland, Frankrike och England ledda överläggningarna, de s.k. concerterna, körde fast i ett evigt tvistande om detaljer eller slitande i olika byten, blev han mannen som fann lösningen. Han fick båda länderna att avstå från internationell medling för att i stället enas om en bilateral fredsöverenskommelse med Nordens bästa för ögonen.

1665 hamnade han på nytt i onåd hos danske kungen. Under sin ståthållaretid hade han nämligen, kanske litet för ofta, uttalat sin beundran för svensk statsförvaltning och haft den som förebild vid inrättandet av en norsk räntekammare och ett dansk-norskt skattkammarkollegium. Han visade också öppet sin beundran för Sveriges merkantilistiska politik. Men, och det var nog hans största belastning, han var uttalat kritisk till Danmarks möjligheter att återerövra det som förlorats i Roskilde. Kanske hade hans dagtingande varit alltför svenskt? Han lämnade åter sitt fädernesland, och året därpå dog han efter ett slaganfall i Frankrike.
(Källa och text: Bertil Holmström: Kampen om Sveriges västra kust)