Riddare, rådman.
Knut Folkesson blev svensk riddare och rådsherre; som sådan väckte han heliga Birgittas avsky och har fått ett uselt eftermäle.
Det kan diskuteras huruvida det är sant eller inte att Knut skulle hällt en slaskspann över heliga Birgitta, men historien går tillbaka på en berättelse om Knut Folkesson. Birgitta avskydde Knut, och antipatin var ömsesidig. Vid ett tillfälle på 1340-talet, när Birgitta promenerade genom en gränd i Stockholm, skall Knut ha hällt en spann slaskvatten över henne från ett fönster. Birgitta lär då ha bitit ihop och vandrat vidare med en bön om att Gud inte skulle straffa illgärningsmannen för hans usla tilltag. Senare samma dag uppenbarade sig icke desto mindre Jesus för Birgitta och drog själv upp det inträffade. Jesus, som tagit illa vid sig, påpekade att Knut nu måste akta sig ”så att han inte dör i sitt eget blod”. Birgittas bror Israel förmedlade det förtäckta hotet till Knut, som inte brydde sig om det. Kort tid senare dog han i ett näsblodsanfall.
Bakom historien finns en politisk-kulturell verklighet som förtjänar att framhävas. Ett av skälen till att Knut, och många med honom, ogillade Birgitta var att hon på 1340-talet hade en mycket stark ställning vid kung Magnus och drottning Blankas hov. Man skulle kunna definiera henne som officiell svensk profet med en position som påminner om en nutida ministers. Eftersom det svenska politiska samhället var småskaligt, utan fast etablerade institutioner, kunde en person som Birgitta bli farlig för andra ambitiösa människor. I och med att hon utövade ett omfattande inflytande kring kungen förmådde hon blockera för många andra, som inte nådde fram till maktens öron. Dessa arga unga män – inte minst Knut Folkesson – hade alltså goda skäl att irritera sig på henne. Slaskspannen kan förvisso vara ett påhitt, men antagonismen är det inte.
(Källa. Dick Harrison - Jarlens sekel)