Författare, skald, tonsättare och historieprofessor. Blev högst 64 år.
Erik Gustaf Geijer 1783-1847, litografi från 1840 av John Landquist.
Copyright: Engstrand 2024
1783-01-12 Ransäter, Värmland. [1]
1847 Stockholm. [1]
1816.
Erik Gustav Geijer föddes den 12 januari 1783 på Ransäters bruk i Värmland som son till brukspatron Bengt Gustaf Geijer (35) och Ulrika Magdalena Geisler (23).
Som tolvåring gick Geijer i Karlstads skola varefter han studerade på Uppsala universitet där han blev filosofidoktor 1806, docent i historia 1810 och ordinarie professor 1817 vid tjugofyra års ålder. Som 20-åring fick han Svenska Akademiens stora pris för sin 'Äreminne över Sten Sture d.ä.'.
Åren 1809-1810 tillbringade han i England. Under den här resan utnämndes han till docent i historia (år 1810) vid Uppsala universitet och ingick följande året i Götiska förbundet, i vars verksamhet han ivrigt deltog.
I början av 1816 höll Geijer föreläsningar över svenska historien som besöktes av ett för den tiden stort antal åhörare, bland dem den tyska författarinnan Amalia von Helvig som då vistades i Uppsala. Hon gjorde ett djupt intryck på honom och väckte hans sinne för konstens skönhet. Han hämtade ämnen till sin diktning från forntiden och skrev de berömda dikterna 'Vikingen' och 'Odalbonden' och i folkvisestil skrev han 'Den lille kolargossen'. Geijer var även tonsättare. Han satte melodier till många av sina smådikter.
År 1817 blev han professor i historia och ansågs såsom universitetets främste man på sin tid. Som professor vid Uppsala universitet skrev han Svenska folkets historia och blev genom detta också en berömd historieskrivare.
År 1821 blev han med anledning av den filosofiska skriften »Thorild» utsatt för en tryckfrihetsprocess som hade kunnat medföra landsförvisning eftersom vissa åsikter som han uttalat om dogmerna ansågs innebära förnekelse av den rena evangeliska läran. Han frikändes emellertid från dessa. 1838 gav han ut första numret av tidskriften "Litteraturbladet".
(Text från Historiesajten)