Ärkebiskop 1448-1467. Blev ca 50 år.
omkring 1417. [1]
1467 Borgholm, Öland. [1]
Jöns Bengtsson studerade vid universitet i Leipzig och avlade flera examina på kort tid. När han var drygt tjugo år gammal blev han domprost i Uppsala. Kort efter det att hans far och farbror blivit riksföreståndare valdes han 1448 till ärkebiskop och blev därmed riksrådets främste ledamot.
Redan tidigt blev han en av de ledande krafterna inom den högadliga och kyrkliga oppositionen mot Karl Knutsson och fungerade som riksföreståndare, när denne förjagades från tronen 1457 och senare frivilligt drog sig tillbaka 1465.
Ärkebiskop Jöns fortsatta värv präglades av motsättningen till Karl Knutsson, som kröntes till kung första gången dagen innan Jöns invigdes som ärkebiskop. År 1454 inledde kungen en räfst som bland annat omfattade kyrkans egendomar. Ärkebiskopen protesterade, och Karl Knutssons godsaffärer för egen räkning skärpte motsättningarna mellan honom och Kristiern Nilssons efterkommande, Oxenstiernor och Vasar.
För eftervärlden har han kommit att framstå som urtypen för medeltidskyrkans hänsynslösa och makthungriga prelater. Under Karl Knutssons tredje kungadöme vägrade Jöns Bengtsson att underordna sig denne. Han drog sig tillbaka till Borgholm, där han avled 1467.
(Källa: Gunnar Wetterberg - Kanslern Axel Oxenstierna).