Urban Hjärne (Erlandsson)

Urban Hjärne, född 20 december 1641 i församlingen Skvorits, Ingermanland (sydväst om Sankt Petersburg i nuvarande Ryssland), död 10 mars 1724, var en svensk läkare, författare och naturforskare, känd för sina insatser för att stoppa häxprocesserna i Stockholm under häxhysterin 1668–1676. Hans vanliga titel var arkiater, en ålderdomlig benämning på kungens livläkare.

Urban Hjärne var son till kyrkoherden Erland Jonsson (Erlandus Jonæ) Hiärne och Christina Schmidt. Hjärne studerade först vid gymnasiet i Strängnäs och sedan vid universitetet i Dorpat, men på grund av krig flydde han till Sverige, och började studera medicin i Uppsala 1658 där han blev lärjunge till Olof Rudbeck d.ä. och Petrus Hoffvenius, vilka han stödde i den cartesianska striden. Han var under en tid greve Claes Totts livläkare i Riga, men reste till Holland 1667. Under flera år besökte han norra Europas ledande forskningscentrum för medicin, och invaldes i Royal Society. 1670 blev han medicine doktor i Angers, Frankrike, med avhandlingen De obstructione lacteorum vasorum et glandularum mesenterii. År 1678 fann han i Medevi norr om Motala den mineralhaltiga källa han länge sökt. Medevi brunn blev under Hjärnes ledning den plats dit de förnäma kretsarna sökte sig för medicinering, rekreation och inte minst nöje. Han anlade där ett lasarett med 200 platser samt en kyrka.

Hjärne anses ha varit den som införde den bukoliska diktningen till Sverige, samt konstprosan. Redan under studietiden började Hjärne författa romaner, av vilka den självbiografiska Stratonice (1666–1668) var en herdeskildring som handlar om hans försök att förföra den tolvåriga adelsdamen Margareta Bielke. Stratonice blev den första romanen på svenska språket.

Av hans verk finns även tragedier och poem bevarade. Rosimunda, som också handlar om Margareta Bielke, är den första regelrätta tragedin som författats i Sverige. Stycket bygger på den gamla longobardiska hjältesagan om Rosamunda, som dräper sin make kung Alboin efter det att han dödat hennes fader kung Kunimund och tvingat henne att dricka ur en bägare, som var gjord av faderns huvudskål.

Rosimunda uruppfördes i Uppsala 1665 med Karl XI i publiken. Hjärnes pjäser uppfördes senare även i Lejonkulan och i Bollhuset vid Slottsbacken. Sven Stolpes åsikt är att Rosimunda "bör förbigås med en diskret tystnad", vilket också blivit fallet inom litteraturhistorien.

Efter Hjärnes insatser i hydroterapin vid Medevi var han en berömd man, och han lät anlägga fler kurorter, bland annat i Sätra brunn. Hans upptäckter och behandlingsmetoder finns bevarade i flera skrifter, i vilka han visar stark påverkan av Paracelsus och alkemin. Hjärne blev i och med detta Sveriges första inhemske kemist, och anlitades av Bergskollegium som extra ordinarie assessor. 1684 inrättades Laboratorium chymicum (Kemiskt laboratorium) med kungens egna medel vid Bergskollegium, där Hjärne blev ordinarie assessor. Samma år blev han förste livmedikus hos Karl XI, och året därefter hos änkedrottningen Hedvig Eleonora.

Hjärne, som började bli en förmögen man, lät även iordningställa ett privat laboratorium på Kungsholmen, i vilket han skapade egna läkemedel med hemliga recept, vilka han 1692 fick tillstånd att sälja. Elexir amarum Hjärneri såldes länge på apoteken. Vid sitt laboratorium skapade han även träfernissa.

Efter all framgång inom kemin och anatomin, började Hjärne sysselsätta sig med att nedteckna sin naturlära, men arbetet skulle inte helt fullbordas. 1702 var emellertid ett manuskript till en allmän naturlära i stort sett klar, men det publicerades endast styckvis. Den bygger på den platonska hermetismen i paracelsisk tradition, med elden och saltet som världens urkraft och urämne. Hans beundran för Paracelsus tog sig även uttryck i att han försvarade denne mot von Block i ett publicerat tal (1709), där han även erkänner sig till Pythagoras, kabbala och magi.

I egenskap av assessor vid Bergskollegium gjorde sig Hjärne bemärkt genom att han var en av ekologins pionjärer, och var övertygad om att växter väljer växtplats efter betingelser i jorden. Hans teorier om jordytans förändring var banbrytande, även om han var bibeltrogen.

Urban Hjärne gjorde en omfattande kartläggning av jordkast, underliga förflyttningar av mark ett flertal meter, genom att 1694 fråga allmänheten efter information. Han nedtecknade 16 olika händelser som inträffat mellan 1598-1706.

Mest känd är nog Hjärne för sina insatser under häxprocesserna i Stockholm 1676. Efter att inledningsvis ha förespråkat tortyr innan en av de dömda häxorna, Malin Matsdotter, brändes levande på bålet, ändrade han uppfattning, och insåg att det rörde sig om masshysteri och inte om trolldom. Han var emellertid själv övertygad om möjligheten att djävulen skulle kunna göra sådana saker med människan och att Blåkullafärder förekom, vilket framkommer av hans anteckningar. Denna omsvängning var han heller inte ensam om, utan delades av en stor grupp i trolldomskommissionen. Bland andra kaplanen Eric Noraeus hade redan tidigare kämpat för ett humanare och mera rättssäkert förfarande.

3 januari 1689 adlades han med bibehållet namn och introducerades vid Riddarhuset samma år. Bland hans sista berömda gärningar var rättstavningsstriden mot Jesper Swedberg, som blev så hätsk att landets censor fick ingripa. 1720 tog Hjärne med ålderns rätt avsked från alla poster, och förlänades titeln landshövding. De sista åren av hans liv präglades av religiösa grubblerier.

Hjärne var gift tre gånger, första gången han gifte sig var han trettiofem år gammal (1676) och bruden hette Maria Swahn, andra gången år 1692 med friherrinnan Katarina Elisabeth Bergenhielm och tredje gången, vid sextiotvå års ålder (1703), med Elisabeth Carlsdotter Cederström. Med sina tre fruar fick han 25 barn. Hans sista hustru dog 1759, 118 år efter sin mans födelse. Han begravdes med sina hustrur i Bromma kyrka.
Källor: bl. a. Biographiskt lexicon band 1-20 - utgivet i Uppsala 1852, text från Wikipedia

Om Medevi brunn
Det var Stockholmsläkaren Urban Hjärne som grundade Sveriges första hälsobrunn i Medevi 1678, i en tid då adeln och societeten åkte till badorter utomlands för att dricka brunn. Kurmetoden hade fyra huvudlinjer: purgation (rening via laxering), brunnsdrickning, bad och diet.

Först var det adeln som åkte till Medevi på en dåtida hälsoretreat, men även andra fick deltaga. Alla fick dricka det ”hälsobringande” vattnet, men vid olika tidpunkter, enligt ett fast schema.

Medevis storhetstid inträffade under andra halvan av 1700-taletmed fester fyllda med musik och dans i den stora matsalen – Brunnsssalongen. Den lät Axel von Fersen den äldre bygga för att Hattarna skulle kunna ha sina möten här när adeln vistades i Medevi på somrarna. På den tiden styrdes Sverige nästan från Medevi sommartid eftersom de flesta av ledamöterna av kungliga rådet vistades här, enligt en artikel i Magasinet Gods och gårdar från juni 2021.

På 1900-talet kom borgerligheten och beblandade sig med adeln.
Källa: Svenska Dagbladet – Artikel om Medevi brunn 19 juli 2021.