Johan Gyllenstierna (Jöransson)

Friherre, greve, politiker. Blev 45 år.

Noteringar

Johan Jöransson Gyllenstierna, född 18 februari 1635 på Älvsjö gård i Brännkyrka socken vid Stockholm, död 10 juni 1680, var en svensk friherre och senare greve av ätten Gyllenstierna. Gyllenstierna var riksråd och Karl XI:s gunstling vilket gjorde honom till en av Sveriges mäktigaste män vid sin död. Han var son till amiral Göran Jöransson Gyllenstierna d.ä. och bror till Göran Jöransson Gyllenstierna. Han var ogift.

Johan Gyllenstiernas eftersträvade en självständig politisk ställning för Sverige, att göra landet oberoende av främmande makter och betrygga dess framtid genom ett nära förbund med Danmark och genom en stark krigsmakt, som huvudsakligen borde bestå i ett väl ordnat sjöförsvar. Men för att detta skulle låta sig göra, ansåg han att det var nödvändigt att underkasta rådet en undersökning för dess förmyndareförvaltning, att företaga en reduktion av de till adeln förlänade kronogodsen och överlämna hela makten i kungens hand.

Runt detta råder det stor enighet i källorna, däremot råder det mer delade åsikter om hans motivation och karaktär. Hans fysionomi var grov och storvuxen vilket tillsammans med Johans lite plumpa och framfusiga sätt att uttrycka sig ledde till öknamnen "Grov-Jan" och "Starke-Jan", samt det ännu mindre smickrande, "grobian". Enligt uppgift ska drottning Kristina aldrig ha tålt honom på grund av hans ohyfsade seder, men detta var en del av propagandan mot honom. .

Det fanns någonting i Gyllenstiernas personlighet, som mäktigt tilltalade kungen. Hans kraftfulla beslutsamhet, fria umgängessätt och flärdfria uppträdande – i allt detta rådde en stor överensstämmelse mellan honom och Karl XI, som bidrog i väsentlig grad att ge honom den senares välvilja. I samma mån Gyllenstierna kände sig fast i kungens förtroende, ju tydligare framställde han för denne sina planer.
Johan var mot slutet av sin levnad en mycket mäktig man, sannolikt efter kungen den mäktigaste i Sverige.

Gyllenstierna hade en ovanlig förmåga att härska, men kanske en ännu häftigare åtrå att vara ensam om härskaremakten. Det öppenhjärtiga eller rättare framfusiga sätt han av naturen hade och kanske med flit bibehöll troddes av många vara antaget endast för skens skull och för att så mycket lättare narra de godtrogna. I sin samtid ansågs han av sina fiender vara falsk, maktlysten och opålitlig, vilket en del äldre historieskrivare tagit till sig.

Personhistoria

Källor