Friedrich Wilhelm III av Preussen (Hohenzollern)

Fredrik Vilhelm III (på tyska Friedrich Wilhelm III) var kung av Preussen från 1797 till sin död, samt kurfurste av Brandenburg från trontillträdet till det tysk-romerska rikets avskaffande 1806. Han var son till Fredrik Vilhelm II och Fredrika Louise av Hessen-Darmstadt samt far till den preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV och den tyske kejsaren Vilhelm I. Han är även farfars mormors farfar till Sveriges kung Carl XVI Gustaf.

Fredrik Vilhelm var en redbar karaktär, men utan större energi och begåvning. Han gjorde visserligen slut på det frivola hovlivet och det inskränkta styret, då han avskedade faderns gunstlingar, men fortsatte den franskvänliga neutralitetspolitiken, som grundlagts genom freden i Basel 1795. Denna politik ändade med katastrof. När Napoleon korsade Preussens planer på att ta kontrollen över Hannover, kunde Fredrik Vilhelm, som var starkt beroende av sin omgivning, inte hålla stånd mot krigspartiet vid hovet, och bröt oförberett med Frankrike 1806. Fredrik Vilhelm ställde 1806 ett ultimatum till Napoléon att fransmännen skulle dra sig tillbaka över Rhen före den 8 oktober eller blev det krig. I mitten av oktober var preussarna totalt besegrade. Preussiska armén gjorde i kriget ett fullständigt sammanbrott, Fredrik Vilhelm måste fly till Ostpreussen och i freden i Tilsit 1807 avträda närmare halva sitt rike. Under dessa motgångar hade Fredrik Vilhelm ett starkt stöd av sin drottning Louise av Mecklenburg-Strelitz, som var en starkare karaktär än han själv.

Nederlaget banade dock väg för reformvänliga krafter, och en period av livligt reformarbete inleddes, främst riktat mot att bryta ned ståndsskrankorna, rationalisera administrationen samt reorganisera militären efter moderna principer. Reformarbetets upphovsman, friherre von Stein, avskedades visserligen redan 1808, men reformerna fortsatte, om än mera försiktigt, under Karl August von Hardenberg 1810-1812.

1812 tvingades Fredrik Vilhelm av Napoleon till att ingå ett förbund mot Ryssland. När ryska fälttåget brutit fransmännens övermakt, var Fredrik Vilhelm obeslutsam och viljesvag, osäker om sin position, tills den nationella rörelsen och hans egna truppers övergång till ryssarna genom Tauroggenkonventionen tvingade honom att handla. I februari 1813 slöt han förbund med Ryssland, och i mars gjorde han den, av en ämbetsman författade, kända apellen "An mein Volk". Hären organiserades nu på allmänna värnpliktens grund.

Sedan Preussen vid Wienkongressen 1815 fått full territoriell upprättelse och Fredrik Vilhelm inträtt i Heliga alliansen, fick de reaktionära grupperna vid hovet åter inflytande. Ett löfte om en författning som avgetts under frihetskriget infriades inte, och frihetsrörelsen förföljdes. Fredrik Vilhelm anslöt sig nu helt till den tvångspolitik, som formulerats av Karlsbadbesluten och Troppauprotokollen. I ersättning för den uteblivna författningen inrättades provinslantdagar 1823. Fredrik Vilhelms religiösa intressen tog sig uttryck i den så kallade unionen 1817, som skulle närma reformerta och lutheraner. Den preussiska tullpolitiken införde genom tullagen 1818, som var frihandelsvänlig och sammanband alla preussiska provinser till en enhet, och genom tyska tullföreningen 1834, principer av utomordentlig politisk betydelse.