omkring 1240. [1]
Filip Finvidsson av Rumby är troligen född på 1240-talet. Det finns olika uppgifter, men eftersom flera av hans barn var vuxna på 1290-talet bör det inte vara senare än så. Han var alltså mycket ung då andra folkungaupproret gick med åtföljande avrättningar av personer i Filips närhet. Det måste i vilket fall om helst ha varit ett stort samtalsämne under hans uppväxt och han blev själv en hängiven folkunge.
Han växte upp och gifte sig, men det är oklart med vem han gifte sig. De flesta ansedda moderna historiker tycks vara överens om att han gifte sig med en dotter till Karl Tjälvesson på Fånö vid Ekolsund och hans hustru Ingegerd. För denna dotter saknas förnamnet, men hon var en Karlsdotter. Namnet på Filips svärmor var Ingegerd, dotter till Cecilia Knutsdotter och syster till Johan och Birger Filipsson.
Ingen av Filips fyra söner fick barn, tre av dem på grund av celibatlöfte och den fjärde blev kanke barnlös av andra skäl. De kallade sig "af Rumby" ibland men denna benämning tog slut ned dem. Av Filips två döttrar blev en nunna. Den andra dottern Ingegerd fick däremot hela sju barn men de ärvde släktbeteckning från fadern. Därefter försvinner Rumbyätten från den historiska arenan.
Aktörer i det tredje folkungaupproret var Johan och Birger Filipsson, Johan Karlsson Fånö, Anund Turesson och Filip Finvidsson från Runby. Upproret syftade till att återinsätta Valdemar Birgersson på tronen. Det blev inte framgångsrikt.
En av de utländska rådgivarna till kung Magnus var hans svärfar, Gerhard von Holstein, som blev centralfigur i det sista folkungaupproret. Mycket av upproret är okänt för eftervärlden men folkungarna tillfångatog Gerhard von Holstein och förde honom till Johan Filipssons borg, Ymseborg vid Skara. Hur fortsättningen var tänkt vet ingen, men kung Magnus använde sig av list som liknande hans faders år 1251 genom att ge löften om förlikning vid ett möte i Gälakvist vid Skara. Det slutar med att Magnus överlistar folkungarna, tillfångatar dem och för dem till Stockholm. De hålls fångna en tid och döms sedan till döden. År 1280 halshöggs Johan och Birger Filipsson, Anund Tunesson och Johan Karlsson på Norrbro Stockholm. Filip Finvidsson överlevde. Johan Filipssons änka, Ingeborg Svantepolksdotter gifte sedan om sig med Anunds son, Tune.
Filip Finvidsson klarar livet, men dömdes till mycket höga böter. Varför Filip klarade sig och inte de andra är oklart. Han tycks ha köpt sig fri genom att erbjuda hälften av sin förmögenhet som bestod av ett stort antal gårdar. Om det var en påtvingad konfiskation eller ett erbjudande för att klara livhanken är inte känt. Men den möjligheten fick inte de andra upprorsmännen som väl var minst lika rika. Det kan möjligen ha berott på att Filip var den yngste av dem och därför inte betraktades som ledande. Det kan också ha berott på att Magnus behövde någon ledande folkunge kvar i livet för att kunna genomföra sina politiska ambitioner. Magnus var en smart och taktisk statsbyggare och när han blivit av med dle värsta motståndarna satsade han på att bli vän med resten.
Under 1290-talet var Filip med bland dem som hade kung Birger Magnussons uppdrag att nedteckna Upplandslagen. Den som ledde gruppen var Birger Persson i Finsta, den heliga Birgittas far. Filip kallades då Filip Röde från Runby. De övriga i gruppen var: Från Tiundaland domprosten i Uppsala Andreas And, Röd Keldorsson, Bengt Bosson, Ulf Lagmansson, Hagbard från Söderby, Anders från Forkarby och Torsten från Sandby. Från Attundaland Filip röde från Runby, Håkon lagman, Eskil den skelögde, Sigurd domare och Jan Gåsabog. Från Fjädrundaland Ulf från Önsta, Görrik och Ulvheden domare. Det står i förordet att lagen blev skriven 1295. Den minderårige kung Birgers stadfästelse kom 1296. Birger Persson som ledde lagstiftargruppen var av uppländsk lagmanssläkt, både hans far och farfar var lagmän. Själv blev han lagman i Uppland ungefär samtidigt som Upplandslagen skrevs.
(Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten)